Första Tjetjenienkriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Första Tjetjenienkriget
Evstafiev-helicopter-shot-down.jpg
Rysk helikopter nedskjuten av tjetjenska rebeller
Ägde rum 1994-1996
Plats Tjetjenien, delar av Ingusjien, Stavropol kraj och Dagestan
Utfall Vapenvila och ryskt tillbakadragande;
Tjetjensk de facto självständighet
Casus belli Tjetjeniens de facto självständighet
Stridande
 Ryssland Flag of Chechen Republic of Ichkeria.svg Tjetjenska republiken Itjkerien (Tjetjenien)
Befälhavare/ledare
Pavel Gratjov Dzjochar Dudajev (död)
Aslan Maschadov
Styrka
toppar[förtydliga] 45 000 130 000 reguljära
tusentals irreguljära trupper
Förluster
Militära:
Minst 3 011
Civila:
minst 161 utanför Tjetjenien[1]
Militära:
minst 35 500
Civila:
35 000 - 100 000 (inkluderat etniska ryssar)

Första Tjetjenienkriget utbröt då ryska styrkor försökte återerövra utbrytarrepubliken Tjetjenien i Nordkaukasien under en tvåårsperiod från 1994 till 1996.

Början av kriget[redigera | redigera wikitext]

Det tjetjenska regeringssätet i Groznyj förstört under kriget.

Efter Sovjetunionens fall ställde tjetjenerna självständighetskrav på Ryssland och ville bli en självstyrande stat, men Rysslands president Boris Jeltsin inledde aldrig seriösa förhandlingar med tjetjenerna. I september 1991 avgick regeringen för den autonoma republiken Tjetjenien-Ingusjien efter påtryckningar från den tjetjenska självständighetsrörelsen, vars ledare var den tidigare generalen för det sovjetiska luftvapnet, Dzjochar Dudajev. Efter ett folkval där Dudajev vann överlägset blev han president, och förklarade landet självständigt. Jeltsin avsatte trupper till Tjetjeniens huvudstad Groznyj i november 1991, men de drogs senare tillbaka. I juni 1992 delades Tjetjenien-Ingusjien i två, och Ingusjien blev del av Ryssland. Mellan 1991 till 1994 flydde så många som 300 000 människor av icke-tjetjeniskt ursprung landet, och tusentals mördades. Tjetjeniens industrier började vackla när de ryska ingenjörerna och arbetarna flytt. I augusti 1994 påbörjade väpnade rebeller ett försök att störta president Dudajev vilket ledde till inbördeskrig, där Ryssland stödde rebellerna, bland annat genom att med ryska elitkommandon i oktober 1994 försöka erövra och avsätta den tjetjenska regeringen. De misslyckades och 60 ryska soldater tillfångatogs och visades upp i TV. Flygbombningar mot Groznyj och en större invasion av ryska styrkor inleddes därefter. I december enades Dudajev och den ryska försvarsministern om att inte använda mer väpnat våld, men bara fem dagar senare invaderade ryska trupper Tjetjenien.

Följderna[redigera | redigera wikitext]

Boris Jeltsin hoppades på hårda framryckningar som snabbt skulle tvinga Tjetjenien att kapitulera, men kriget blev istället utdraget och blodigt. Ryssland har kritiserats för att ha begått många förödande fel, bland annat använt dålig taktik och för att ha skickat nytränade värnpliktiga istället för mer professionella soldater. Tjetjenska soldater åstadkom förnedrande nederlag på ryska trupper och Moskva svarade med artilleri och luftbombningar, vilket dödade stora mängder civila tjetjener och ryssar. I januari 1995 anföll Ryssland Groznyj till priset av flera tusen ryska soldater och uppemot 25 000 civila. En typisk rysk taktik var just att använda sig av artilleri och luftanfall, medan de mindre välutrustade tjetjenerna använde sig av gerillataktik och minerade vägar samt organiserade kidnappningar för att sätta press på den ryska ledningen. Ryssarna gjorde sig vid upprepade tillfällen skyldiga till närmare systematiska krigsförbrytelser som tortyr och regelrätta avrättningar.

Slutet av kriget[redigera | redigera wikitext]

I och med rapporter om de ryska övergreppen mot civilbefolkningen och rapporteringar om de misslyckanden de ryska trupperna led när de inte lyckades få bukt på de tjetjenska motståndsmännen så reagerade icke-ryssar starkt. Många blev missnöjda med regeringen och president Jeltsin, och det blev i presidentvalet 1996 en av Jeltsins största motgångar. Många etniska grupper gjorde egna försök till självständighet runt om i landet, med bakgrund av de ryska truppernas oförmåga att besegra tjetjenerna. Andra motståndsformer var bland annat att andra autonoma stater i Ryssland stiftade lagar som hjälpte de värnpliktiga från deras egna områden som inte ville gå med i kriget mot Tjetjenien.

En pojke framför ett brinnande hus i Tjetjenien.

Det blev allt mer uppenbart att de demoraliserade och dåligt tränade värnpliktstrupperna inte kunde kuva tjetjenerna trots sitt övertag i antal soldater, vapen och tillgång till stridsflyg. Med ett presidentval som närmade sig allt mer blev Jeltsin tvungen att göra någonting för att få slut på konflikten. Man hade lyckats döda president Dzjochar Dudajev i april 1996 med två missiler när han använde sig av en satellittelefon, men rebellerna gav sig inte och motståndet fortsatte. En spridd demoralisering bland de ryska styrkorna i området fick Jeltsin att utlysa en ensidig vapenvila 1995 och att börja dra tillbaka trupper ett år senare. Jeltsin mötte tjetjenska rebelledare för första gången den 27 maj 1996 och förhandlade fram en vapenvila. I augusti 1996 framförhandlade Jeltsins nationella säkerhetsrådgivare Aleksandr Lebed ett avtal om vapenvila med de tjetjenska ledarna, och ett fredsavtal undertecknades formellt i maj 1997. Officiella ryska siffror är 5 500 döda ryska soldater, men andra uppskattningar säger 14 000. Civila döda beräknas mellan 50 000 och 200 000, och tjetjenska rebeller beräknas ha förlorat mellan 11 000 och 30 000 man.

Konflikten återupptogs 1999. Det andra Tjetjenienkriget pågick därefter fram till april 2009.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 120 i Budjonnovsk-attentatet, och 41 i Salman Radujevs gisslantagande

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]