Första internationalen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Första internationalen, eg. Internationella arbetarassociationen, var en sammanslutning som på initiativ av franska och engelska arbetare grundades 1864, av bland annat Pierre Joseph Proudhons[1] och Michail Bakunins lärjungar samt Karl Marx och Friedrich Engels, och som kom att få stor symbolisk betydelse för arbetarklassens kamp.[2] Särskilt den första tiden hade man årliga kongresser: 1866 i Genève, 1867 i Lausanne, 1868 i Bryssel och 1872 i Haag. Första internationalen upplöstes 1876 i Philadelphia, USA.

Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.
— Karl Marx
Spanska Internationalavdelningens emblem.

Ur Internationalens stadgar[redigera | redigera wikitext]

"Betänk,

  • Att arbetarklassens frigörelse måste erövras av arbetarklassen själv, att kampen för arbetarklassens frigörelse inte är en kamp för klassprivilegier och monopol, utan för lika rättigheter och plikter, och för avskaffandet av allt klassherravälde;
  • Att arbetarens ekonomiska underkastelse under den som tillägnat sig monopolet på arbetsmedlen, det vill säga livskällorna, utgör grunden för slaveriet i alla dess former, för allt socialt elände, allt andligt förfall och politiska beroende;
  • Att arbetarklassens ekonomiska frigörelse därför är det stora mål till vilket varje politisk rörelse, som medel, måste vara underordnat;
  • Att alla ansträngningar för att nå detta stora mål hittills misslyckats till följd av bristen på solidaritet mellan [arbetarna i] den mångfaldiga arbetsfördelningen i varje land, och till följd av frånvaron av ett broderligt förbund mellan arbetarklassen i skilda länder;
  • Att arbetets frigörelse varken är en lokal eller nationell, utan en social fråga, som omfattar alla länder där det moderna samhället förekommer, och vars lösning avhänger en såväl praktisk som teoretiskt samverkan mellan de mest framskridna länderna;
  • Att det nuvarande återuppvaknandet för arbetarklassen i Europas mest industrialiserade länder väcker nya förhoppningar, samtidigt som det är en allvarlig varning mot ett återfall till gamla fel, och gör det nödvändigt att omedelbart sammansluta de alltjämt avskilda rörelserna;

Av dessa skäl har Den Internationella Arbetarassociationen grundats."[3]

Historia och påverkan på senare rörelser[redigera | redigera wikitext]

Idén föddes på ett möte i London 1863 av arbetarna Tolain, Perrachon och Limousin. Det första och konstituerande mötet hölls på Saint Martin's Hall, London 1864. Den första socialistiska internationalen, Internationella arbetarassociationen, gjorde anspråk på att försöka samla alla världens socialister i en organisation, men redan på ett tidigt stadium kom dess anhängare att delas upp i flera läger. Viktigast blev motsättningen mellan Bakunins anhängare, som motsvarar dagens anarkister, och anhängarna av Marx teorier, som senare utvecklades till kommunism och i viss mån till socialdemokrati. Marx ansåg att en majoritetsstyrd arbetarstat och en ekonomi som präglas av statsegendom är ett nödvändigt steg på vägen till det fullständiga avskaffandet av klassamhället och staten. Anarkisterna ville ha världsrevolution och varnade för att behålla staten och gå den parlamentariska partivägen. "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk", som Marx ofta sade och skrev. Även andra strömningar deltog, som blanquister, anhängare till Louis Auguste Blanqui, som menade att revolutionärerna under en övergånsperiod måste upprätta en minoritetsstyrd diktatur.

Marxism och socialdemokrati[redigera | redigera wikitext]

Den kommunistiska grenen företräddes inom Internationella arbetarassociationen främst av Karl Marx och Friedrich Engels. Denna gren kom att grunda andra internationalen år 1889. Senare splittrades den i sin tur upp i två delar: den reformistiska socialdemokratin och den revolutionära socialismen. Socialdemokratin kom att ta avstånd från de flesta av Marx och Engels grundtankar och under 1900-talet övergick man i många länder gradvis till att tala om kapitalism med socialistiska inslag (genom till exempel progressiv inkomstskatt och offentlig sektor).

Karl Marx 1818-1883

Den revolutionära socialismen finns numera i många olika varianter, och marxismens sociologi har inte minst i den akademiska världen ett grundmurat rykte.

Bakunism och syndikalism[redigera | redigera wikitext]

Michail Bakunin 1814-1876

Den frihetliga grenen leddes inom Internationella arbetarassociationen främst av Michail Bakunin. Bakunisterna var i majoritet och marxisterna i minoritet.[4] Marx hade främst anhängare i Tyskland och England, medan Bakunins anhängare kom från Frankrike, Italien, Spanien och Schweiz - organisationer med c.a 1 miljon medlemmar. Denna gren var mycket löslig och kom att breddas under 1900-talet till att innefatta allt från anarkosyndikalism till anarkoprimitivism. Den frihetliga socialismen har kommit att få fotfäste även utanför arbetarrörelsen, i rörelser som växte fram samtidigt som välståndet ökade i västvärlden, till exempel miljörörelsen, djurrättsrörelsen och kvinnorörelsen. Den frihetliga socialismen har gjort sig gällande utanför parlamentarismens domäner, varför den också räknas som utomparlamentarisk.

Andra strömningar[redigera | redigera wikitext]

Louis Auguste Blanqui 1805 – 1881

Första internationalen hade också från och till åtskilliga medlemmar som varken var marxister eller bakunister. I en del fall ledde motsättningar även till att sådana grupper uteslöts eller bröt sig ur. Exempelvis uteslöts i USA ett par lokalavdelningar, som dominerades av kvinnor och som såg kravet på kvinnlig rösträtt som ett av de viktigaste.[5][6]

Blanquisterna utgjorde under en tid en av de mer påtagliga övriga strömningarna. Visserligen hade Internationalen redan från början i sina stadgar tagit avstånd från Blanquis grundläggande tankar, genom att slå fast att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk; se ovan. Blanqui trodde inte att revolutionen kunde komma till stånd genom ett allmänt uppror. Han hävdade att revolutionen måste genomföras av en liten grupp medvetna revolutionärer, som sedan under en tid skulle etablera en sorts upplyst despotism, en diktatur, där de oupplysta massorna skulle uppfostras till att förstå och omfatta det nya samhällets principer om egendomsgemenskap ("kommunism"). Blanqui fick som skriftställare i Paris stort inflytande bland kommunarderna. Visserligen satt han vid tiden för det uppror som ledde till Pariskommunen fängslad, efter ett av sina många misslyckade försök att ta makten i en kupp; men han sågs ändå som ledare och inspiratör av många av deltagarna i det allmänna upproret, trots att detta i praktiken inte alls stämde med hans teorier. Efter kommunens fall flydde eller landsförvisades många kommunarder, och åtskilliga av dem slöt sig till Internationalen. Blanquismen var stark bland dessa.

Enligt Engels beskrivning, anslöt sig senare vissa av blanquisterna till bakunisterna, medan andra bröt sig ur och försökte upprätta en egen organisation. De kallade sig själva "ateister, kommunister och revolutionärer.[7] Som självständig politisk rörelse fortlevde blanquismen i Frankrike till 1901, då det gick upp i det franska socialistpartiet.[8] De fick inga direkta efterföljare; men de kan ha påverkat en senare generations kommunister. Oavsett om det handlar om en direkt påverkan eller om idéer som utvecklats oberoende, påminner teorierna från 1920-talet och framåt om kommunistpartiet som "proletariatets förtrupp" och särskilt de praktiska tillämpningarna av "proletariatets diktatur" mycket om Blanquis tankar.

Klasskampen i Europa[redigera | redigera wikitext]

Internationalen upprättade sektioner i många länder och man gjorde uttalanden om och insatser för tidens strejker och konflikter och deltog även i Pariskommunens strider 1871. Internationalens fiender gjorde sig ofta överdrivna föreställningar om organisationen, som enbart genom sin existens kunde sätta skräck i Europas borgarklass på den tiden. Bl.a. cirkulerade länge ett rykte om "Internationalens guld". Säkerhetspoliser som vid en husrannsakan trodde sig ha funnit denna skatt i en kista blev emellertid besvikna då kistan endast innehöll stenkol.[9]

1872 uteslöts Michail Bakunins anhängare av Marx. Därefter flyttade Marx Internationalen till New York där den tynade bort, och 1876 fanns den inte längre. Bakunins organisation överlevde däremot, och tände den första gnistan i det som skulle bli Spanska revolutionen. Anarkistinternationalen (IFA, AI) bildades 1872 och Syndikalistinternationalen (IAA) 1922; bägge dessa organisationer finns kvar med sporadiska kongresser. Andra internationalen bildades 1889 i Paris.

Arbetarhymnen[redigera | redigera wikitext]

Arbetarklassens främsta hymn "L'internationale" Internationalen skrevs av Eugène Pottier i juni 1871 i samband med Pariskommunen. Sångens titel refererar till Första internationalen.

Kända medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "...hans anhängare spelade en avgörande roll i de förhandlingar som ledde till Internationalens bildande". Woodcock aa, s.196.
  2. ^ Första internationalen. NE band 7, s. 233.
  3. ^ Ur: Karl Marx: Allmänna stadgar för Den Internationella Arbetarassociationen, 1871.
  4. ^ ”…att Bakunin samlade en så ansenlig anhängarskara under sin strid med Marx [eller] att ett så stort antal av Internationalen – säkerligen representerande större andelen av dess faktiska medlemsantal – slutligen inträdde i det bakunistiska lägret". Woodcock, George: Anarkismen. Prisma 1962, s. 199. Se även: James Guillaume: L’Internationale. 1864-1878. Paris, Stock 1910 (4 band)
  5. ^ Allmänna rådets beslut och rekommendationer om splittringen i USA (på engelska)
  6. ^ Marx kommentarer om splittringen i USA (på engelska)
  7. ^ Friedrich Engels kommentarer 1874 om blanquisternas manifest
  8. ^ Blanquism, Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan
  9. ^ ”I Bryssel trodde sig polisen 1869 ha lagt vantarna på Internationalens berömda skatt, som i så hög grad oroade kapitalisterna. En enorm, bastant kista beslagtogs i ett av Internationalens hemliga lokaliteter. Man öppnade den och fann inget annat än kol”. Vaneigem, Raoul: The Revolution of Everyday Life (1967) Rebel Press 2001. ISBN 0-946061-01-7. s.193. Sv.övers.Ingemar Johansson.
  10. ^ [1] Hakim Bey, The Lemonade Ocean & Modern Times Andrews (& Victoria Woodhull) were members of the infamous Section 12 of the 1st International, expelled by Marx for its anarchist, feminist, & spiritualist tendencies.
  11. ^ Den svenska arbetarrörelsens pionjär blev medlem i Internationalen 1873. Adolfsson, Mats: Svenska uppror.N&K 2007, s. 237.
  12. ^ Francis Wheen, Karl Marx: en Biografi. Norstedts Förlag 1999. Sidan 298 ISBN 91-7263-503-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]