Émile Durkheim

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Émile Durkheim
Émile Durkheim
Émile Durkheim
Född 15 april 1858
Épinal, Frankrike
Död 15 november 1917
Paris, Frankrike
Nationalitet Fransk
Forskningsområde Sociologi
Alma mater École normale supérieure
Rådgivare Numa Denis Fustel de Coulanges

Émile Durkheim, född 15 april 1858 i Épinal, död 15 november 1917 i Paris, var en fransk sociolog, pedagog och filosof och den sociologiska strukturalismens fader. Han räknas som en av sociologins grundare, tillsammans med Max Weber och Karl Marx.

Durkheim var professor i sociologi och pedagogik först i Bordeaux och från 1902 vid Sorbonne. Han utövade ett utomordentligt inflytande och grundade en samhällsvetenskapliga skola med representanter som Lucien Lévy-Bruhl, Célestin Bouglé, Henri Hubert och Marcel Mauss och L'Année sociologique som ledande organ.[1]

Han benämns idag ofta som funktionalist, vilket innebär att han försökte urskilja samhällets olika funktioner på ett övergripande plan. Det viktigaste var enligt Durkheim att bibehålla en balans i samhället. Obalans kan motverkas med hjälp av det som Durkheim kallade för socialisationsprocessen. Denna process innebär att alla individer uppfostras till att förstå samhällets normer och regler. De får tidigt lära sig vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Om socialisationsprocessen fungerar optimalt resulterar den i att de individer som kommer från samma kulturella bakgrund strävar efter att bete sig på ett liknande sätt. De har gemensamma normer och värderingar.

Durkheim hade en konservativ samhällssyn[ifrågasatt uppgift] och studerade det sjuka i samhället, bland annat orsaker till kriminalitet. Han menade att man skulle eftersträva ett organiskt samhälle, där alla delar är beroende av varandra, istället för ett mekaniskt, som diktaturer eller militärförband[ifrågasatt uppgift]. Han studerade även andra områden som exempelvis självmord, där han räknas till en av pionjärerna. Hans bok Självmordet (1897) räknas som en klassiker inom sociologin.

Enligt Durkheim kan i samband med en låg grad av social kontroll uppstå någonting som han kallade för "anomi", vilket betyder ungefär detsamma som upplösning eller kaos. Anomi ansågs vara en följd av att det moderna samhället undergår kraftiga förändringar och urbaniseringsprocesser, vilket kan leda till oklara normer och värderingar bland samhällets enskilda individer. Denna otydlighet kan då vålla obalans och motreaktioner i form av ett avvikande beteende. I normala fall stävjas dock det avvikande beteendet med hjälp av samhällets olika kontrollorgan, till exempel sociala myndigheter och rättsväsende.

Durkheim om religion[redigera | redigera wikitext]

Durkheim definierade religion som "ett enhetligt system av föreställningar och handlingssätt rörande heliga ting". [2] Han utvecklade sin syn på religion med en utgångspunkt i metodologisk kollektivism och en bakgrund i ett funktionstänkande som sökte efter sociala fenomens funktion för det samhälle där de tog plats.[3] Durkheim menade att religionens primära funktion var att det höll samman den sociala gruppen, då man genom religionen upplever kollektivet, och därmed fungerade som en stärkande influens. Gudar är därmed en representation av samhällets och kollektivets kraft och kan ses som kollektivets självdyrkan.

Det finns olika solidaritetsformer som förklarar varför samhällets hålls samman; vad han benämnde som "mekanisk solidaritet" återfinns i de traditionella samhällena, där det fanns en låg grad av arbetsdelning, hög gruppkonformitet och ett starkt kollektivt medvetande. Där ifrågasätter man inte så mycket utan trampar i mångt och mycket i gamla spår, till skillnad från mer moderna och differentierade samhällen. Han menade att i dessa finns en högre grad av arbetsdelning, där religionen har en mindre roll för den sociala sammanhållningen (en synpunkt han därefter reviderade). I de moderna samhällena så hålls samhället undan från desintegration genom ett sorts funktionellt beroende, kallat "organisk solidaritet". Denna var baserad på den höga grad av arbetsdelning och specialisering som fanns, vilket krävde att man var tvungen att lita på andra för att klara sin försörjning. I det moderna samhället är de traditionella sätten att utöva religion på utdöende och religionens roll som utbärare av en gemensam moral. Men fortfarande är religionen ett uttryck för den sociala gemenskapens självmedvetande, vilket leder till andra religionsformer och utövning. Exempel på nya "religioner" kan vara nationalism och individualism.[4]

Ritualer är ett sätt att stärka sociala sammanhållningen. Det heliga (ex. föremål och företeelser) uppfattas som det inte pga. deras kvaliteter, utan för att de är symboler för en viss social grupp. Kollektiva sammankomster, som exempelvis ritualer, skapar ett emotionellt tillstånd som leder till sammanhållning och självbevarelse. Till detta hör livets uppdelning i det profana och det sakrala, det vardagliga och det heliga.[5]Avbrott i vardagen sker genom riter och ceremonier, som på olika sätt kan verka stärkande och helande för individen och kollektivet som helhet.[6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1931). Svensk uppslagsbok. Bd 7. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 938 
  2. ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 258
  3. ^ Per Månsson. Moderna samhällsteorier, s. 32
  4. ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 260
  5. ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 256
  6. ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och sammanhållning, s. 259

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]