Gammalromerska trosbekännelsen
Den gammalromerska trosbekännelsen är en tidig trosbekännelse, i den kristna kyrkan, som kom att bli en föregångare till den apostoliska trosbekännelsen.[1] Den baserades på trosreglerna (regula fidei) från 100-talet och den frågande trosdeklaration hos de som tog emot dopet (200-talet eller tidigare),[1] som från början på 300-talet var tredelad i strukturen, enligt Matteusevangeliet 28:19: "Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn".[2]
Den gammalromerska bekännelsen från 300-talet lyder:
- Jag tror på Gud Fader allsmäktig;
- och på Kristus Jesus, hans enfödde Son, vår Herre,
- som föddes av den helige Ande och jungfrun Maria,
- blev korsfäst under Pontius Pilatus och begraven,
- på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
- uppstigen till himlen,
- sittande på Faderns högra hand
- därifrån igenkommande till att döma levande och döda;
- och på den helige Ande,
- den heliga kyrkan,
- syndernas förlåtelse,
- köttets uppståndelse.
- [3]
Enligt Oxford Dictionary är den första texten som styrker den ett brev till påve Julius I år 340 eller 341, och det har nyligen hävdats att den utvecklades inom ramen för den arianska kontroversen.[1]
Även om namnet "apostoliska trosbekännelsen" finns med i en skrivelse av Sankt Ambrosius (cirka 390) blev den som nu kallas den apostoliska trosbekännelsen först känd i sin nuvarande form i början av 700-talet, en formel som utvecklades ur den gammalromerska trosbekännelsen och som verkar vara av spanskt-franskt ursprung, och som godkändes i Rom en tid efter Karl den store införde den i sina besittningar.
Källor
