Georges Rodenbach

Från Wikipedia
Version från den 6 februari 2016 kl. 17.58 av 195.252.49.163 (Diskussion) (→‎Källor: lagt till senaste svenska övers.)
Georges Rodenbach.

Georges Rodenbach, född den 16 juli 1855 i Tournai, död den 25 december 1898 i Paris, var en belgisk skald. Han var kusin till Albrecht Rodenbach.

Rodenbach blev tidigt förtrogen med minnenas och mystikens poesi i skuggan a den flandriska födelsestadens mäktiga katedral och insöp många sällsamma intryck bland de gamla beguinklostren i Gent, den stad, där han tillbringade sin första ungdom. Ekonomiskt oberoende, kunde han helt ägna sig åt diktning och debuterade i Bryssel som lyriker med Le foyer et les champs (1878), som följdes av Les tristesses (1879) och Ode à la Belgique (1880). Efter sin flytt till Paris slöt han sig närmast till bröderna Goncourts krets, men visade under årens lopp allt tydligare sin frändskap med de så kallade dekadenternas symbolistisk-mystiska konst. Vid sin länge väntade död hade han genom en mängd verk vunnit stadgat anseende som en av det moderna Belgiens märkligare författare. Bland hans vers må nämnas samlingarna La mer élégante (1881), La jeunesse blanche (1886), Du silence (1888), Le règne du silence (1891), Les vies encloses (1896), Le miroir du ciel natal (1898) och Le rouet des brumes (postum, 1901). Bland prosadikterna märks först och främst hans ryktbara roman Bruges-la-morte (1892, flera upplagor; svensk översättning 1904: Det döda Brügge, med inledning om Rodenbach, och 2014: Brygge-den-döda), vidare den kärleksfullt utpenslade, språkligt preciösa skildringen Musée de béguines (1894), de bägge romanerna Vocation (1895) och Le carillonneur (1897) och essäsamlingen L’élite (postum 1899). Härtill kommer två dramatiska arbeten, Le voile (versifierad enaktare, uppförd på Théâtre français, 1894) och Le mirage (1901). Ernst Apiarie skriver i Nordisk familjebok: "R. är en melankolisk drömmare, vars nobla, säregna diktning ej går fri från en viss enformighet och förkonstling." Av de samtida belgiska författarna stod han närmare Maeterlinck än Verhaeren och Lemonnier.

Källor