Mystik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Religion
Världreligionerna symboler


Mystik (senlatin theologia mystica, av lat. mysticus "som hör till mysterierna", även "hemlighetsfull", från grekiska mystikos, "invigd", "som hör till mysterierna", "hemlighetsfull").

Religionsvetenskaplig och filosofisk åskådning eller (religiös) riktning som söker nå förening med det översinnliga eller gudomliga eller kännedom om den sanna verkligheten genom att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten. Ordet används även om psykisk inriktning, om själsupplevelse och dylikt varigenom en dylik förening eller kännedom förberedes eller uppnås.[1]

Ordet betecknar också erfarenheter av sådana möten med en yttersta verklighet tolkade som gudomlig eller en personlig, andlig relation till det absoluta eller gudomliga. Ofta beskrivs detta som den mystika enhetsupplevelsen.

En drivkraft bakom mystiken är att sökaren inte anser att den traditionella religionens vägar och breda allmänna förklaringsmodeller räcker till. Man vänder sig från "det yttre" mot kontemplation som direkt, oförmedlat, omedelbart, anses kunna ge kunskap eller enhetsupplevelse. Mystik är inte detsamma som en fördjupning i jaget. Man skiljer ibland mellan en extrovert (utåtvänd) mystik – riktad mot den yttre världen och en introvert (inåtvänd) mystik – riktad från den yttre världen.[2]

Mystik anses förekomma i alla världsreligioner, även om relationen till institutionaliserad religion ibland kan vara ansträngd.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

"Mystik" kommer ytterst av grekiska μυω, muo, med betydelsen "Jag döljer" och dess avledning μυστικός, mystikos, med betydelsen "en invigd".

Orden "mystik" och "mysterium" har gemensamma rötter, men används numera vanligen på helt olika sätt. Mystik betecknar ett personligt, oförmedlat sätt att närma sig det absoluta eller det gudomliga; mysterium (mysterion) kännetecknas av att individen invigs i en grupp och därigenom får tillgång till kunskap som förutsätts hållas hemlig för utomstående.

Orden har, utöver sin betydelse i filosofisk och religionsvetenskaplig terminologi, under 1800-talet fått en allmän betydelse av "vad som är hemlighetsfullt och dunkelt".

Mystiken förenar religionerna[redigera | redigera wikitext]

Mystiken är i sin kunskapsaspekt nära besläktad med metafysik och kan i viss mån ses som en subkategori till esoterismen. Mystiken förekommer inom nästan alla världsreligioner, och ofta ligger religionernas mystiska tolkningar och klargöranden närmare varandra än vad moderreligionerna gör. Sålunda liknar gudsbegreppen/tolkningarna av Det Absoluta inom Gnosticism, kristen mystik, Sufism, Kabbala, buddhistiska och hinduistiska mysterietraditioner och Daoismens mystik varandra,[3] medan de "breda" moderreligionerna Kristendom, Islam, Judendom, Buddhism, och traditionell kinesisk religion inte är lika överens.[4]

En indisk folkvisa beskriver det gudomliga som förenar religionerna på följande sätt:[5]

In i världshavets djupa famn
rinner bäckar stora som små
från många källor berg uppå
Många är namnen och orden
men människor från hela jorden
böjer sig i ödmjuk skrud
inför världens ende Gud,
Dock känd under så många namn [6]

Den religiösa innerligheten och insikt går just under namnet "gnosis", som betyder insikt, av de kristna gnostikerna. Andra kristna skulle beskriva det som fullständig "frälsning". För de muslimska mystikerna (Sufismen), och även för bahá'íerna, är målet ett tillstånd av "enhet" med Gud; för hinduisterna en upplysthet som leder till utplånandet av all negativ karma, befrielse från samsara (kretsloppet av död och återfödelse) och en kommande enhet med Gud. Det mystika begreppet moksha inom Hinduismen motsvaras av nirvana inom Buddhismen, där det högsta målet är att bli "upplyst" och därmed ofjättrad när det gäller samsara. Även om det är mera uttalat inom Hinduismen, Buddhismen och Daoismen, så är insikten om att sökaren måste ge upp det egna jaget central i de flesta religioners mysterietraditioner.

Unio Mystica[redigera | redigera wikitext]

Squaring the circle.jpg

Åtskilliga religionsvetare har ägnat mystiken sitt intresse. Den har nämligen huvudsakligen religiösa funktioner, när såväl språket som huvudströmningarna inom religionerna är otillräckliga för att beskriva och förklara erfarenheter och förhållanden. Mystiken tar inte sällan hjälp av paradoxer just för att språket inte räcker till. Gud beskrivs i form av negationer: Gud är inte själ, Gud är inte kropp, Gud är inte rörlighet, Gud är inte stillastående, Gud är inte ändlig, Gud är inte oändlig, osv.[7] Mysticismens mål är den direkta, oförmedlade föreningen med det gudomliga (lat. "unio mystica", mystisk förening). Då denna förening är målet så är utgångspunkten samtidigt att det finns ett avstånd att övervinna mellan det gudomliga och människan så som hon lever här och nu.[8]

Mystiken ser unio mystica som en frigörelse av den gudomliga kärnan i människan. Resultatet är extas eller insiktsfullhet. Som nämnts ovan räcker inte det mänskliga språket till för att beskriva denna insikt eller erfarenheten av Gud eller Det Absoluta, den Yttersta sanningen. Den omedelbara eller direkta föreningen nås genom olika medel. I stort sett alla religioner betonar att en inre tystnad och stillhet behövs för att nå fram till de högsta kunskaperna. Detta stillande av sinnet och fördjupande av andligheten kan ske med en rad tekniker, som inom religionerna ofta benämns askes, kontemplation, meditation och bön.

Teknikerna utgår i flertalet religioners mystika traditioner från att människan ska söka efter Gud eller den Yttersta sanningen inom sig själv, i det allra innersta av medvetandet. Detta uttrycks av den persiske poeten och sufimästaren Rumi (1207 - 1273) på följande sätt: Olikheter mellan 2 olika på kost utrymmen.

En indisk folkvisa beskriver det gudomliga som förenar religionerna på följande sätt:[5]

Jag är inte gömd i det höga eller låga
Inte heller i jorden, himlen eller på tronen
Detta är visshet, O älskade:
Jag är gömd i hjärtat hos den trogne.
Om du söker mig, sök i deras hjärtan.[9]

Mystiken betonar ofta att det inre sökandet måste ske med stor målmedvetenhet, men att sökaren samtidigt måste avstå från förväntningar och förutfattade meningar om det som ska upplevas. Intellektuella ansträngningar ses som hinder på vägen mot insikt.[10] Motsättningen mellan mystik och rationell är emellertid inte total. Exempelvis hos Platon och i platonismen är det diskursiva tänkandet (resonerande tänkandet) tvärtom en förutsättning för att sökaren ska nå det mystiska skådandet, den intuitiva upplevelsen, som omvänt fullbordar och utgör grunden för den diskursiva tanken.[8]

Uppgivandet av det egna jaget[redigera | redigera wikitext]

Mystiken betonar religiös innerlighet. Detta ska inte förväxlas med ett fördjupande i jaget. Tvärtom, så länge vi klänger oss fast vid illusionen om jagets stora betydelse och ser allt i relation till vår egen person, är vi även avskilda från de djupaste sanningarna. Detta kan man göra i extrovert (utåtvänd) mystik genom att man underordnar jaget i samspelet med omvärlden och når enhetsupplevelsen genom en insikt i den yttre världens inre sammanhang. På samma sätt innebär inte introvert (inåtvänd) mystik självupptagenhet utan ett uppgivande av det egna jaget, så att man når upplevelsen genom att man ser bort från den yttre världen.[11]

Jesus understryker betydelsen av att leva i nuet med orden: "Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer." Ett sufiskt ordspråk uttalar en liknande tanke: "Ångra inte det förflutna och hys ej oro för framtiden."? Även en rad buddhistiska berättelser uttrycker värdet av att leva i nuet, och den judiske filosofen Maimonides (1135-1204) har sagt att människan uppnår ett stadium högre än vanliga profeter "när värt hjärta ständigt är nära Gud, samtidigt som vår kropp är i människors gemenskap".

Inom exempelvis Buddhismen finns tekniker utarbetade för att mödosamt nå insikten om att jaget bara är en tillfällig konstruktion – "jagets illusion". Inom Bahá'í och Islam baseras uppgivandet av det egna jaget fastmer på en kapitulation inför det som är oändligt mycket större än den egna personligheten. Bahá'u'lláh (1817 - 1892) skriver i egenskap av Guds språkrör i sin mystiska bok Förborgade Ord: En indisk folkvisa beskriver det gudomliga som förenar religionerna på följande sätt:[5]

O, människoson!
Om du älskar Mig, vänd dig bort från dig själv,
och om du söker Mitt behag, se ej till ditt eget,
på det att du må dö i Mig och Jag för evigt leva i dig.[12]

Inom Asiens religioner har man utvecklat specifika tekniker för att uppnå sinnestillstånd där jaget och upplevelsen av sig själv som ett subjekt försvagas och kanske upplöses.

Zenbuddhisterna talar till exempel om begreppet mushin (japanska: utan medvetande) och theravadabuddhisterna använder begreppet anatman (sanskrit: icke-jag).

Denna upplevelse av individualitetens upplösning är ofta central för den mystiska erfarenheten.

Mystiken är dock inte förbehållen de religiösa. Religionsfilosofen William James gjorde under 1800-talet försök med lustgas och andra substanser som kunde inducera en mystisk erfarenhet vilket redovisas i "The Varieties of Religious Experince". Flera mer eller mindre seriösa försök av detta slag gjordes under 1900-talet av bland andra Aldous Huxley som menade att droger var en möjlighet till mystisk erfarenhet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SAOB
  2. ^ Filosofilexikonet, Forum 1988, s. 379.
  3. ^ Einhorn (1998, ss
  4. ^ Faivre (1992), ss 107 - 110
  5. ^ [a b c] Einhorn (1998), s 162
  6. ^ Radhakrishnan (1974)
  7. ^ Einhorn (1998), s 58
  8. ^ [a b] Lübke (1988), ss 379 - 380
  9. ^ Einhorn (1998), s 165
  10. ^ Einhorn (1998), s 108
  11. ^ Staal (1976), ss 22 - 29
  12. ^ Bahá'u'lláh (1991), s 1

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bahá'u'lláh (1858, sv. övers. 1991) Förborgade Ord. Uppsala: Bahá'í-förlaget AB.
  • Eidlitz, W. (1976) Guds Lek. Stockholm: Natur och Kultur
  • Einhorn, S. (1998) En dold Gud. Stockholm: Bokförlaget Forum.
  • Ewald, S. m. fl. (1996) Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum.
  • Faivre, A. (1992) Vad vet jag om Esoterismen. Alhambra Förlag AB.
  • Grønbech, V. (1933) Mystikere i Europa og Indien. København.
  • Lübke, Poul (1988) Filosofilexikonet, svensk upplaga. Stockholm: Bokförlaget Forum.
  • Radhakrshnan (1974) The Hindu Vief of Life. London: Unwin Books.
  • Staal, F. (1976) Människan och mystiken. Stockholm.