Gula febern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gula febern
Klassifikation och externa resurser
TEM mikrografi av gulfebervirus (234,000X förstoring)
ICD-10 A95
ICD-9 060
DiseasesDB 14203
MedlinePlus 001365
eMedicine med/2432  emerg/645
MeSH engelsk

Gula febern är en akut virussjukdom.[1] I de flesta fall innefattar symptombilden feber, frossa, aptitförlust, illamående, muskelsmärta med betoning på ryggen, och huvudvärk.[1] Symptomen blir typiskt sätt bättre inom fem dagar.[1] Hos vissa kommer febern tillbaks inom en dag efter att de upplevt förbättring, och de upplever buksmärta, och leverskada börjar orsaka gulsot.[1] Om detta sker finns det även en förhöjd blödningsrisk och njursvikt.[1]

Sjukdomen orsakas av gula febervirus och sprids genom bett från honmyggan.[1] Sjukdomen smittar endast människor, andra primater och flera olika arter av myggor.[1] I städer sprids sjukdomen framförallt via myggor av arten Aedes aegypti.[1] Viruset är ett RNA virus ur gruppen Flavivirus.[2] Sjukdomen kan vara svår att skilja från andra sjukdomar, framförallt i tidiga stadium.[1] För att bekräfta sjukdom krävs att man PCR på blodprov från den smittade.[3]

Ett säkert och effektivt vaccin mot gula febern finns och vissa länder kräver vaccination bland resande.[1] Andra preventiva åtgärder är bland annat att minska populationen av myggor som kan sprida sjukdomen.[1] I områden där gula febern är vanligt och vaccination ovanligt är tidig diagnos och immunisering av stora delar av befolkningen viktiga för att förhindra utbrott.[1] När symptom uppträtt hos den drabbade finns ingen specifik behandling mot viruset.[1] Vid svårartade fall som inte behandlas leder sjukdomen till döden i ungefär hälftenav fallen.[1]

Gula febern orsakar 200,000 infektioner och 30,000 dödsfall årligen,[1] med nära nog 90 % av fallen i Afrika.[3] Nästan en miljard människor lever i områden av världen där sjukdomen är vanligt förekommande.[1] Sjukdomen är vanlig i tropiska delar av Sydamerika och Afrika, men inte i Asien.[4][1] Sedan 1980-talet har antalet fall av gula febern ökat.[5][1] Detta tros bero på att färre människor är immuna mot sjukdomen, att fler lever i städer, att människor rör på sig i stor utsträckning, och klimatpåverkan.[1] Sjukdomen kommer ursprungligen från Afrika, från vilket den spred sig till Sydamerika genom slavhandeln på 1600-talet.[6] Sedan 1600-talet har flera större utbrott av sjukdomen skett i Nord- och Sydamerika, Afrika och i Europa.[6] Under 1700- och 1800-talet ansågs gula febern vara en av de allra farligaste infektionssjukdomarna.[6] Gula febern var den första männskliga virussjukdomen och viruset som upptäcktes.[2]

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Trots att effektiva vaccin existerar så drabbas fortfarande många i Afrika. Den förekom tidigare även i Syd- och Centralamerika men är numera sällsynt. Tidigare har den även funnits i Nordamerika. Världshälsoorganisationen uppskattar att sjukdomen orsakar 200 000 sjukdomsfall och 30 000 dödsfall per år i ovaccinerade populationer.

De äldsta säkra upplysningarna om gula febern stammar från 1600-talet, då den härjade på Antillerna. Till Europa kom den första gången på 1700-talet från Amerika, där den förorsakade epidemier i Spanien, Portugal och Italiens hamnstäder. Med smittade personer har sjukdomen flera gånger införts till Tyskland, Storbritannien och Frankrike men här aldrig skapat några epidemier.

Orsaken till sjukdomen var länge okänd. Carlos Juan Finlay kunde 1881 visa att sjukdomen spreds med myggor, men hans resultat vann inte någon större tilltro och föll snart i glömska. Först 1901 kunde en amerikansk kommission som studerat sjukdomen bekräfta att hans antagande var riktigt. År 1918 uppgav Hideyo Noguchi att han genom experiment hade visat att en Spirochaete skulle orsaka sjukdomen, men hans experiment kunde inte upprepas.[7] Först 1937 kunde man fastslå att sjukdomen orsakas av ett virus.

Spridningsvägar[redigera | redigera wikitext]

Gula febern sprids via myggor; Aedes-arter i Afrika (speciellt A. aegypti) och Haemagogus-arter i Amerika.

Aedes aegypti, en av gula feberns vektorer, på en mänsklig värd

Med avseende på spridningsvägarna kan man urskilja två former: Den urbana, som uppträder i mera tätbefolkade områden, och en skogsform. Vid den urbana formen överför myggorna smittan från människa till människa; vid skogsformen är olika apor den stora reserven, varifrån myggorna överför smittan till människor.

På Afrikas savanner kan också en blandform urskiljas, där både apor och människor infekteras mer eller mindre samtidigt.

I Afrika utvecklar de smittade aporna vanligtvis endast lätta symptom, medan sjukdomen hos amerikanska apor har mycket hög dödlighet.

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Efter en tre till sex dagar lång inkubationstid uppstår de typiska symtomen, som är feber (ofta med svag puls), muskelsmärtor, huvudvärk och ryggvärk. Vid milda fall av sjukdomen tillfrisknar patienten efter 2-4 dagar. I svårare fall, omkring 15 procent, sker först en tillfällig förbättring, följd av återigen stigande feber, leverpåverkan med nekros och gulsot, magsmärtor, kräkningar, diarréer, ofta blodblandade, samt blödningar (ofta från mag- och tarmregionen). Även en njurpåverkan kan utvecklas, med proteinutfällning i urinen och minskad eller helt upphörd urinproduktion. För patienter som utvecklat den svårare formen av sjukdomen ligger dödligheten på 20-50 procent.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Det finns inget botemedel för sjukdomen, därför är vaccinering viktig. Ett effektivt vaccin finns, framtaget på 1930-talet. Det ger troligtvis livslång immunitet, men revaccination rekommenderas efter 10 år.

Man kan dock behandla symptomen, till exempel genom vätskeersättning, blodtransfusion och dialys.

Bekämpning[redigera | redigera wikitext]

Förutom genom vaccinationskampanjer försöker man kontrollera sjukdomen genom myggbekämpning.

Gula febern är klassad som en samhällsfarlig sjukdom med anmälningsplikt enligt smittskyddslagen. Många drabbade länder [vilka?] tillåter inte inresa utan vaccinationsintyg.

Noter[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] ”Yellow fever Fact sheet N°100”. World Health Organization. May 2013. http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs100/en/. Läst 23 February 2014. 
  2. ^ [a b] Lindenbach, B. D., et al. (2007). ”Flaviviridae: The Viruses and Their Replication”. i Knipe, D. M. and P. M. Howley. (eds.). Fields Virology (5th). Philadelphia, PA: Lippincott Williams & Wilkins. Sid. 1101. ISBN 0-7817606-0-7. 
  3. ^ [a b] Tolle, M. A. (April 2009). ”Mosquito-borne diseases”. Curr Probl Pediatr Adolesc Health Care "39" (4): sid. 97–140. doi:10.1016/j.cppeds.2009.01.001. PMID 19327647. 
  4. ^ ”CDC Yellow Fever”. http://www.cdc.gov/yellowfever/. Läst 2012-12-12. 
  5. ^ Barrett, A. D. and S. Higgs (2007). ”Yellow fever: a disease that has yet to be conquered”. Annu. Rev. Entomol. "52": sid. 209–29. doi:10.1146/annurev.ento.52.110405.091454. PMID 16913829. 
  6. ^ [a b c] Oldstone, Michael (2009). Viruses, Plagues, and History: Past, Present and Future. Oxford University Press. Sid. 102-104. ISBN 9780199758494. http://books.google.com/books?id=2XbHXUVY65gC&pg=PA103. 
  7. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932

Källor[redigera | redigera wikitext]