Gula febern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gula feber-virus (234 000 gångers förstoring)

Gula febern är en akut epidemisk virussjukdom bland primater (inklusive människa).

Trots att effektiva vaccin existerar så drabbas fortfarande många i Afrika. Den förekom tidigare även i Syd- och Centralamerika men är numera sällsynt. Tidigare har den även funnits i Nordamerika. Världshälsoorganisationen uppskattar att sjukdomen orsakar 200 000 sjukdomsfall och 30 000 dödsfall per år i ovaccinerade populationer.

De äldsta säkra upplysningarna om gula febern stammar från 1600-talet, då den härjade på Antillerna. Till Europa kom den första gången på 1700-talet från Amerika, där den förorsakade epidemier i Spanien, Portugal och Italiens hamnstäder. Med smittade personer har sjukdomen flera gånger införts till Tyskland, Storbritannien och Frankrike men här aldrig skapat några epidemier.

Orsaken till sjukdomen var länge okänd. Carlos Juan Finlay kunde 1881 visa att sjukdomen spreds med myggor, men hans resultat vann inte någon större tilltro och föll snart i glömska. Först 1901 kunde en amerikansk kommission som studerat sjukdomen bekräfta att hans antagande var riktigt. År 1918 uppgav Hideyo Noguchi att han genom experiment hade visat att en Spirochaete skulle orsaka sjukdomen, men hans experiment kunde inte upprepas.[1] Först 1937 kunde man fastslå att sjukdomen orsakas av ett virus.


Spridningsvägar[redigera | redigera wikitext]

Gula febern sprids via myggor; Aedes-arter i Afrika (speciellt A. aegypti) och Haemagogus-arter i Amerika.

Aedes aegypti, en av gula feberns vektorer, på en mänsklig värd

Med avseende på spridningsvägarna kan man urskilja två former: Den urbana, som uppträder i mera tätbefolkade områden, och en skogsform. Vid den urbana formen överför myggorna smittan från människa till människa; vid skogsformen är olika apor den stora reserven, varifrån myggorna överför smittan till människor.

På Afrikas savanner kan också en blandform urskiljas, där både apor och människor infekteras mer eller mindre samtidigt.

I Afrika utvecklar de smittade aporna vanligtvis endast lätta symptom, medan sjukdomen hos amerikanska apor har mycket hög dödlighet.

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Efter en tre till sex dagar lång inkubationstid uppstår de typiska symtomen, som är feber (ofta med svag puls), muskelsmärtor, huvudvärk och ryggvärk. Vid milda fall av sjukdomen tillfrisknar patienten efter 2-4 dagar. I svårare fall, omkring 15 procent, sker först en tillfällig förbättring, följd av återigen stigande feber, leverpåverkan med nekros och gulsot, magsmärtor, kräkningar, diarréer, ofta blodblandade, samt blödningar (ofta från mag- och tarmregionen). Även en njurpåverkan kan utvecklas, med proteinutfällning i urinen och minskad eller helt upphörd urinproduktion. För patienter som utvecklat den svårare formen av sjukdomen ligger dödligheten på 20-50 procent.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Det finns inget botemedel för sjukdomen, därför är vaccinering viktig. Ett effektivt vaccin finns, framtaget på 1930-talet. Det ger troligtvis livslång immunitet, men revaccination rekommenderas efter 10 år.

Man kan dock behandla symptomen, till exempel genom vätskeersättning, blodtransfusion och dialys.

Bekämpning[redigera | redigera wikitext]

Förutom genom vaccinationskampanjer försöker man kontrollera sjukdomen genom myggbekämpning.

Gula febern är klassad som en samhällsfarlig sjukdom med anmälningsplikt enligt smittskyddslagen. Många drabbade länder [vilka?] tillåter inte inresa utan vaccinationsintyg.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932

Källor[redigera | redigera wikitext]