Gustaf David Hamilton

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gustaf David Hamilton, född 1699, död 1788, greve (1751), son till Hugo Hamilton af Hageby, militär; överbefälhavare under kriget mot Preussen 1758, fältmarskalk 1765. Han var far till Adolf Ludvig Hamilton.

Efter några års svensk militärtjänst blev Hamilton 1720 kapten vid det franska regementet Royal Suédois och deltog i polska tronföljdskriget. 1741 blev han överste i svensk tjänst, 1747 generalmajor av infanteriet och 1755 generallöjtnant. I pommerska kriget erhöll han sommaren 1758 överbefälet men visade sig ganska obeslutsam och vacklande och kunde lika lite som sin företrädare Gustaf Fredrik von Rosen uträtta något av vikt. Då han på grund av detta fick skarpa förebråelser av kanslipresidenten Anders Johan von Höpken, begärde han i november 1758 sitt avsked inte bara från överbefälet utan även från krigstjänsten. Han ägnade sig härefter huvudsakligen åt sina gods i Skåne, framförallt Barsebäcks slott, vilket han skötte med för sin tid ovanlig framsynthet och driftighet och 1767 gjorde till fideikommiss inom sin släkt. I partipolitiken deltog han alltjämt som ivrig hatt, fick 1765 fältmarskalks titel och utnämndes 1778 till en av rikets herrar. Hamilton, som var känd för sina spirituella elakheter skildras mycket sympatiskt av Johan Kristoffer Georg Barfod i Märkvärdigheter rörande skånska adeln.[1]

1755 stadgade Hamilton[förtydliga] att katters öron skulle skäras längs huvudet så att de inte skulle ta rapphöns.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 441-42.
  2. ^ Broberg, Gustaf (2004). Kattens historia. Atlantis