Hallwylska museet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hallwylska museet
Hallwylska palatset November 2011.jpg
Hamngatan 4, november 2011
Information
Etablerat 1920,
Öppnat för allmänheten 1938
Plats Hamngatan 4, Stockholm i Sverige
Typ Kulturhistoria
Besökare 100 000[1]
Museichef Heli Haapasalo
Webbplats hallwylskamuseet.se

Hallwylska museet är ett svenskt statligt kulturhistoriskt museum i Stockholm som är inrymt i Hallwylska palatset på Hamngatan 4.

Huset uppfördes mellan åren 1893 och 1898 som stockholmsbostad åt Walther och Wilhelmina von Hallwyl efter ritningar av Isak Gustaf Clason.

Wilhelmina von Hallwyl hade anskaffat stora samlingar konst, antikviteter, vapen, porslin och silver och bestämde tidigt att bevara sitt hem som museum. Den hallwylska samlingen omfattar över 50 000[källa behövs] väl dokumenterade föremål. Makarna von Hallwyl testamenterade 1920 palatset och inventarierna till svenska staten. Museet öppnades för allmänheten 1938 och ingår sedan 1978 i myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Makarna von Hallwyl var hyresgäster i Fersenska palatset när de köpte tomten på Hamngatan 4. I kvarteret fanns då förfallna gathus och verkstäder men Strandvägen och esplanadsystemenÖstermalm hade börjat projekteras. Huset på Hamngatan 4 hade tillhört en stenhuggare vid namn Dubois.[2] Paret önskade få köpa en tomt längre ner mot Strandvägen som Stockholms stad ägde. Staden ville behålla tomten för att bygga ett eget praktverk i de nya kvarteren och 10 år senare började Dramaten byggas på den tomten.[3]

Grevparet ville ha ett nytt boende bland annat för att de inte kom överens med ägaren till Fersenska palatset, Niels Georg Sørensen, om elektrifieringen av våningen. Dessutom önskade grevinnan få utrymme för sina samlingar.

Grevinnan var mycket engagerad i byggandet av huset, enligt egen utsago för att hon försatt chansen vid iordningställandet av parets första hem på Erikslunds herrgård i Södermanland som greven iordningställde. Hon hade inte sett det huset innan de flyttade in eftersom det traditionellt var mannens uppgift. Varje lördag och onsdag var hon med, och hade åsikter, när arkitekten Isak Gustaf Clason inspekterade byggnationen.[4]

Byggnaden som kom att omfatta över 2 000 kvadratmeter och ett 40-tal rum byggdes redan från början till greveparet eftersom döttrarna redan var vuxna och hade lämnat hemmet. Makarna själva kallade aldrig byggnaden för palatset utan sa "Hamngatan 4" eller helt enkelt "Huset".

Byggnaden[redigera | redigera wikitext]

Palatset uppfördes mellan åren 1894 och 1898 efter ritningar av arkitekten Isak Gustaf Clason. Han hade tidigare byggt direktörsvillan vid bruket Ljusne-Woxna AB i Hälsingland till familjen.[4]

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

Neptunus av Gusten Lindberg
Gästrum i fil

Byggnadens gatufasad har en sockel utförd i röd granit vilket går igen i portomfattningen. I övrigt är gatufasaden utförd i röd gävlesandsten. Gårdsfasaderna är utförda med sockel, omfattningar kring portar och fönster samt listverk och hela fondpartiet av granit. Murytorna är putsade och gården är helt kringbyggd. Gatuarkitekturen, gårdsarkitekturen och formgivningen i portgången mellan gata och gård har spanska-venitianska motiv och förebilder.[5]

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Byggnadens omkring 40 rum är fördelade över fem våningsplan. Köket och tillhörande utrymmen ligger under marknivån, medan bottenvåningen innehåller mottagningsrum, kapprum samt i östra flygeln kontorsrum ursprungligen avsedda för familjeföretaget. På våningen en trappa upp ligger sällskapsrummen, och sovrum och badrum är förlagda två trappor upp. Vindsvåningen inreddes med kägelbana, tavelgalleri och grevinnans gymnastikrum.[6]

Palatset var en av de mest påkostade svenska privatbostäderna kring sekelskiftet 1900. Byggnaden kostade två miljoner kronor att uppföra vilket kan jämföras med Johanneskyrkan som byggdes vid samma tidpunkt för 700 000 kronor. Form och innehållsmässigt representerar byggnaden det sena 1800-talets historieromantiska arkitektur. Inredningarna uppvisar en rad historiska stilar med dyrbara materialval, med antikviteter från barock- och rokokotiden exklusiv inredning och konstnärlig utsmyckning. Det mesta köptes från Bukowskis men även från kontakter i Europa under parets resor.[6]

Mycket av möblerna som inte köptes in som antikviteter ritades av arkitekten Isak Gustaf Clason för att passa den övriga inredningen, bland annat parets sängar och de 36 matsalstolarna. För snickeriarbetena anlitades sedan i första hand snickarmästare Carl Herman Benckert Jr.

Plafonderna i Stora salongen gjordes av konstnären Julius Kronberg som även anlitades för andra dekorativa målningar i både interiör och tavlor. Julius Kronberg har målat flera porträtt av familjemedlemmarna. Även hans elev Nils Asplund står för flera verk, både portätt och interiör. Det är Nils Asplund som gjort takmålningen i Tavelgalleriet.

Huset möblerades efter klassiska stilideal medan den samtida jugendstilen inte alls fanns representerad i hemmet. Eftersom huset hade centralvärme finns det inga kakelungnar i huset.[6]

Förutom centralvärme finns andra moderniteter i huset som redan vid uppförandet hade elektrisk belysning i alla rum, en personhiss, en matvaruhiss och ett badrum med rinnande varmt vatten, badkar och dusch. Redan 1929 införskaffades två stycken kylskåp, tillverkade av General Motors, till köket. Personhissen planerades in sent i byggnadsfasen och användes sedan sällan. Den var ur funktion mellan åren 1909 och 1920, för att återigen börja användas av greven när hans hälsa försämrades. Grevinnan ogillade hissen och föredrog trapporna. Ironiskt nog så avled hon i sviterna av ett fall i en av byggnadens trappor vid 86 års ålder.

Museet[redigera | redigera wikitext]

Porslinsrummet
Åtta av katalogens 78 band

Wilhelmina von Hallwyl hade anskaffat stora samlingar konst, antikviteter, vapen, porslin och silver och bestämde tidigt att bevara sitt hem som museum. Det första föremålet i hennes samlingar är ett snäckskal som hon fick av sin far som barn. Föremålet är fortfarande kvar som en del av hennes snäcksamling.

Från början avsåg hon att bara skänka sina samlingar till staten. Senare reviderade hon gåvan till att förutom gälla samlingarna omfatta hela huset och visa hemmiljön inklusive vardagsföremålen. Tanken var att bevara och visa ett patricierhem i Stockholm under sekelskiftet 1900. Enligt donationsbrevet skulle huset visas "orubbat" och visas som de varit när grevparet bodde i huset.[5]

Beslutet blev offentligt 1920 och överlämnandet gjordes officiellt nyåret 1921.[5] Grevparet skulle få nyttja huset tills deras död och därefter skulle samlingarna och byggnaden öppnas för allmänheten. Maken dog redan 1921 men grevinnan, och flera anställda, arbetade med att katalogisera samtliga föremål i huset. Samtliga föremål märktes också med inventarienumret, även föremål som användes eller stod framme. Förutom katalogiserandet förbereddes samlingarna på andra sätt för att kunna visas. Grevinnan gjorde upp planer för avspärrningsrepen skulle dras och lät göra glasluckor och monterluckor till delar av samlingarna. Samlingarna hade också blivit så stora att de tog över flera rum som varit avsedda för annat, till exempel placerades montrar och vitrinskåp både på kägelbanan och i gymnastikrummet. Klot, käglor och redskap finns fortfarande fullt synliga eller något skymda.[7]

Katalogen blev inte klar förrän 1955, den bestod då av 78 band som trycktes i 110 exemplar. Förutom de exemplar som finns i Hallwylska museet och ett exemplar till Kungliga biblioteket skickades katalogen ut till flera av världens museer och bibliotek.[6]

Grevinnan avled 1930 och museet öppnades för allmänheten år 1938[3]. I stadgarna är stipulerat att museets chef skulle vara kvinna, filosofie doktor och av protestantisk tro.[4] Den första chefen var Eva Bergman och hon innehade tjänsten till 1973. Därefter har bland andra Magnus Hagberg varit museichef.

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Besöksutveckling och tillgänglighet för museer 2011, Kulturrådet. Läst 2012-06-18
  2. ^ Stockholmskällan Fotonummer F 78214, Hamngatan 2-4 1891. Läst 2012-06-18.
  3. ^ [a b] ”Huset på Hamngatan 4”. Hallwylska museet. http://hallwylskamuseet.se/sv/utforska/huset-pa-hamngatan-4. Läst 18 juni 2012. 
  4. ^ [a b c] Catrine Arvidsson (2008-03-14). ”Hallwylska palatset - ett privat hem för offentligheten”. Statens fastighetsverk, Kulturvärden. http://www.sfv.se/Documents/Kulturvarlden/1998_03/hallwylska_palatset_ett_privat_hem_for_offentligheten.pdf. Läst 18 juni 2012. 
  5. ^ [a b c] Hallwyl i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924). Läst 2012-06-18.
  6. ^ [a b c d] Rikard Jacobson (1 februari 2007). ”Storsamlaren Wilelmina von Hallwyl”. Antikvärlden. http://www.antikvarlden.se/storsamlaren-wilelmina-von-hallwyl.aspx?article=111. Läst 18 juni 2012. 
  7. ^ ”Skatter på vinden”. Hallwylska museet. http://hallwylskamuseet.se/sv/skatter-pa-vinden. Läst 18 juni 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 59°19′59″N 18°4′28″Ö / 59.33306°N 18.07444°Ö / 59.33306; 18.07444