Hettitisk litteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fragment av ett fredsfördrag mellan hettitkungen Hattushili III och farao Ramses II.

Hettitisk litteratur är hettiternas litteratur som skrevs under antiken i Hettiterriket, som varade mellan 1600 f.Kr. och 1200 f.Kr. Det representerar en av de äldsta indoeuropeiska litteraturen i historien, och kom att utöva påverkan på den grekiska antikens litteratur.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den bevarade litteraturen från hettiterna kommer huvudsakligen från de så kallade arkiven i Hattusa, Hettiterrikets huvudstad. Den nedtecknades på tavlor av lera, brons och trä, men inga verk av trä finns bevarade och dessa användes troligen för vardagliga anteckningar. Förutom texter på hettitiska, finns bilingvistisk litteratur på hettitiska och hurritiska.

Skriften verkar ha kommit till hettiterna från Assyrien via köpmän eller skrivare vid hovet, men de utvecklade en egen kilskrift, hettitisk kilskrift, anpassad till språkets särart. Påverkan från den hurritiska och den assyro-babyloniska litteraturen är också belagd.

Den äldsta litteraturen är skriven med kilskrift, men med tiden utvecklas piktogram, samt en blandning av kilskrift och stavelseskrift en litteratur som ännu inte fullständigt dechiffererats. De tidigare så kallade hettitiska hieroglyferna är egentligen skrivna på luviska.[1]

Litteraturen[redigera | redigera wikitext]

Anittatexten, författad av den hettitiske kungen Anitta, är en av de äldsta texerna på språket. Det finns flera genrer bevarade av hettitsk litteratur. En del historietexter, som Palatskrönikan (CTH8), rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion och verkar av berättartekniken att döma ha didaktiska syften, medan andra i samma genre, som Hattusili I:s politiska testamente, har formen av ett anförande. Den äldre hettitiska litteraturen skildrar kungens visa överhöghet, medan den yngre ger gudarna samma funktion. Berättartekniskt försökte författarna av historiska texter fånga läsarna så att dessa själva fick dra de önskade slutsatserna och därigenom föda de eftertraktade sympatierna. Till de historiska texterna hör också kungliga apologier.

Juridiska texter utgör en annan stor genre. Den juridiska litteraturen består delvis av försvarstal i brottmål, men framför allt av lagtexter. Den bilingvistiska litteraturen är vishetslitteratur på vers, en genre som kommer från andra kulturområden i närheten. Berättelserna saknar ofta angiven författare och verkar härröra från folkloren. Samtidigt står lärdomarna i tydlig förbindelse med den filosofi som utvecklades söderut.

Kända hettitiska texter är den hettitiska militäreden, Kikkulis instruktioner för hästtränare, Kumarbis sång, Milawatabrevet (viktig i diskussionen om Iliaden), Manapa-Tarhuntabrevet, med mera.

Genrer[redigera | redigera wikitext]

Den hettitiska litteraturen katalogiseras i Catalogue des Textes Hittites (CTH), uppförd av Emmanuel Laroche 1971. Texterna är samlade i genrer och numrerade.

  • Historiska texter (CTH 1-220)
  • Administrativa texter (CTH 221-290)
  • Juridiska texter (CTH 291-298)
  • Lexikala texter (CTH 299-309)
  • Litterära texter (CTH 310-320)
  • Mytologiska texter (CTH 321-370)
  • Hymner och böner (CTH 371-389)
  • Rituella texter (CTH 390-500)
  • Texter om kulter (CTH 501-530)
  • Omen och orakeltexter (CTH 531-582)
  • Löften (CTH 583-590)
  • Festivaltexter (CTH 591-724)
  • Texter på andra språk (CTH 725-830)
  • Texter av okänd art (CTH 831-833)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wolfram von Soden, Donald G. Schley, The ancient Orient: an introduction to the study of the ancient Near East, 1994, s. 37f