Elegi (poesi)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Elegi kommer från grekiskans ἐλεγεία (elegeia) som betyder "klagan". Inom poesin och musiken brukar elegi förknippas med ett melankoliskt och vemodigt sörjande.

William Bouguereau: Élégie (1899).

Elegin genom olika epoker[redigera | redigera wikitext]

Antiken[redigera | redigera wikitext]

I såväl Grekland som Rom, i det som i västerlandet kallas antikens litteratur, kunde allt som var skrivet på versmåttet distikon kallas elegi, vare sig det handlade om död eller kärlek eller krig. Åminnelser och epitafier hörde hit, men även erotik och mytologi. Av greker och romare kunde versmåttet också användas i kvicka, humoristiska och satiriska avseenden, i det vi kallar epigram. Bland utövande forngrekiska elegiker återfinns Kallimachos och Filetas. I deras efterföljd utvecklade flera sekler senare romare som Tibullus, Propertius och Ovidius en elegisk form där erotiken blev en framträdande beståndsdel.

Renässansen[redigera | redigera wikitext]

Clément Marot introducerade den romerska elegins tematik i Frankrike 1534, men versmåttets daktyler och trokéer ersattes av rimmade, tiostaviga och jambiska verspar som passade franskan bättre. Den ovanliga Louise Labé hörde till dem som gjorde bruk av denna versform i sina kärlekselegier.[1] Den unge John Donnes renässanselegier från den elisabetanska erans 1590-tal cirkulerade som handskrifter under hans livstid och utgavs postumt 40 år efter deras tillkomst. De är inte heller skrivna på distikon utan även de på en parvis rimmad, femfotad jambisk vers. Hans ämnesval är hedonistiskt inriktat på erotik i de förkristna romarnas efterföljd.[2]

Romantiken[redigera | redigera wikitext]

Under romantiken återupptog många västerländska diktare den ursprungliga versformen. Elegiskt distikon återfinns på 1790-talet hos tyskspråkiga poeter som Goethe i hans Romerska elegier (1795) och Hölderlin i hans Der Wanderer från våren 1797. På svenska prövade Stagnelius flera olika versmått för sina elegier, bland annat en från 1820 på blankvers, men de allra flesta, ett 20-tal, är författade på en klanderfri, klassisk meter. En engelskspråkig poet som Shelley använde däremot i likhet med landsmannen Donne ett annat versmått än det klassiska, nämligen ett på sin tid nymodigt, äldre, engelskt versmått från 1590-talet, en så kallad spenserian stanza eller spenserstrof, när han 1821 skrev sin Adonais.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Tranströmer nyttjade en orimmad blankvers i sin Elegi från 1954, liksom den unge Joseph Brodsky när han 1963 skrev sin långa stämningsfulla Elegy for John Donne,[3] i alla fall i diktens engelska översättning;[4] i den svenska översättningen av John Donne – en elegi bekymrade sig Werner Aspenström inte om något versmått alls.[5]

När Rilke på 1920-talet inspirerades till sina tio Duinoelegier använde han blankvers i ett par av dem, men mestadels en pentameter liknande den klassiska, liksom fri vers. Artur Lundkvist gjorde även han bruk av fri vers när han med ord sörjde sin vän och kollega Pablo Neruda efter dennes död i september 1973. I det omfångsrika eposet Canto General (1938-1950), om hela Sydamerikas historia, återfinns för övrigt en modernistisk Elegi av Neruda själv. Den bär på en smärtsam sorg efter hela Inkarikets nederlag mot de spanska conquistadorerna.[6]

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Kallimachos[redigera | redigera wikitext]

Tidigt i gryende dag Melanippos till bålet vi förde;
nu vid den sjunkande sol sjunker för egen hand
systern Basilo till skuggorna ned i förtvivlande smärta.
Icke en mörkare dag såg Aristippos' hus.
Tystnad den glada boning; tyst är omkring - den vida
staden höll in sitt sorl, häpen i mörknande kvälln.[7]

Stagnelius[redigera | redigera wikitext]

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.[8]

Kända elegier[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • John E. Clark: Élégie : the fortunes of a classical genre in sixteenth-century France (The Hague : Mouton, 1975)
  • Eduardo Camacho Guizado: La elegía funeral en la poesía española (Madrid: Gredos, 1969)
  • Gertrude S. Hanisch: Love elegies of the Renaissance : Marot, Louise Labé and Ronsard (Stanford French and Italian studies. Saratoga, Calif., 1979)
  • Gerhard Pfohl (red.): Die griechische Elegie (Darmstadt : Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1972)
  • Verdun L. Saulnier: Les Élégies de Clément Marot (Presses univ., 1952)
  • Christine M. Scollen: The birth of the elegy in France, 1500-1550 (Genève, 1967)
  • Anna-Teresa Tymieniecka (red.): Life : creative mimesis of emotion : from sorrow to elation : elegiac virtuosity in literature (Dordrecht : Klüwer, 2000)
  • Klaus Weissenberger: Formen der Elegie von Goethe bis Celan (Bern: 1969)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Louise Labé utgav tre långa elegier tillsammans med övriga litterära arbeten i Euvres de Louize Labé Lionnoize. A Lyon par Jean de Tournes, avec Privilege du Roy 1555.
  2. ^ John Donne: Elegies. Poems of John Donne. Vol. I. (London: Lawrence & Bullen, 1896), sid. 102-150.
  3. ^ Intervju med Joseph Brodsky 1981 om John Donne. boookhaven.stanford.edu
  4. ^ Brodsky, Joseph (1973) (på engelska). Selected poems. Översättning av George L. Kline. New York: Penguin Books. sid. 39–45. ISBN 0-06-010484-8 
  5. ^ Brodskij, Josif (1977). Oas i öknen. I urval av Werner Aspenström och tolkade tillsammans med Anna Aspenström. Stockholm: FIB:s lyrikklubb, Tidens förlag. ISBN 91-550-2090-9 
  6. ^ Pablo Neruda: Canto General I, i svensk tolkning av Åsa Styrman (Bo Cavefors Bokförlag,1970), s. 65.
  7. ^ Ur Vilhelm Ekelund: Grekisk bukett (1906)
  8. ^ Ur Resa, Amanda, jag skall av Stagnelius
  9. ^ Ingår i Skabrösa elegier och heliga sonetter i svensk tolkning av Gunnar Harding (2012)
  10. ^ Ur Hölderlin. Ett lyriskt urval av Erik Blomberg (1960). Natten är ett kort utdrag ur Brot und Wein, även Menons klagan över Diotima är ett kort utdrag ur originalet.
  11. ^ Ingår i Stagnelius: Samlade skrifter. Del 1. Lyriska dikter till 1818, sid. 215 - 37, 252-55 och 287-89; Del 2. Lyriska dikter efter 1818, sid 32-38 och 69-73 (Allhem, 1957)
  12. ^ Ingår i En katedral av färgat glas. Shelley, Byron, Keats och deras epok (1997), sid. 247-63