Vergilius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vergilius (Mosaik).

Publius Vergilius Maro, född 15 oktober 70 f.Kr. i Andes nära Mantua i nuvarande Lombardiet i Italien, död 21 september 19 f.Kr. i Brindisi i nuvarande Puglia i Italien, var en romersk poet, mest känd som författare till det romerska nationaleposet Aeneiden. Trots att man i modern tid betraktar Vergilius som urromare, var han ursprungligen inte från det egentliga Rom, utan från Gallia Cisalpina. Han kom dock tidigt till Rom för att studera retorik, medicin och filosofi. Under denna period spreds troligen hans tidiga dikter, vilket i kombination med kontakt med såväl Octavianus som Maecenas så småningom kom att göra honom till något av en nationalpoet.

Vergilius bevarade episka dikter, i synnerhet Aeneiden, är en viktig del av den bevarade romerska litteraturen och har i hög grad påverkat vår bild av denna. I Dantes Den gudomliga komedin är det Vergilius som är författarens ciceron genom Helvetet och Skärselden.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hans far var jordbrukare, hans mor var dotter till en domstolstjänsteman. Föräldrarna verkar ha varit ganska välbärgade. Vergilius fick först undervisning i Cremona, sedan i Mediolanum (Milano) och därefter, från år 53, i Rom och Neapel. I Neapel studerade han grekisk litteratur under den alexandrinske lärodiktsförfattaren Parthenios från Nicaea. Efter år 47 fortsatte han studierna i Rom. Han återvände år 45 till hembygden för att slå sig till ro på fädernegården och leva ett stilla lantligt liv, något som han kom att lovsjunga i herdedikter.

År 41 drabbades Vergilius av en motgång. Vid triumvirernas jordutdelningar överläts hans gård till en centurion. Han återfick dock gården genom ett ingripande av ståthållaren i Gallia Cisalpina, Asinius Pollio, som hade lärt känna Vergilius och nu agerade för honom hos Maecenas och Octavianus. Redan följande år togs hans egendom dock i besittning av en annan soldat. Vergilius, som i detta skeende löpte fara för livet, begav sig till Rom, där han i en herdedikt klagade sin nöd för Octavianus (Augustus). Genom Maecenas, som då hunnit fästa sig vid Vergilius, fick han en ny gård, sannolikt i Kampanien. På uppmaning av sin gynnare skildrade Vergilius lantbruket i en större dikt. Detta var han sysselsatt med från år 37 eller 36 till omkring 29. Under denna tid uppehöll han sig i Rom, Neapel eller på Sicilien. I Neapel kallade man honom "Parthenios" ("den jungfrulige") och han var populär hos allmänheten på teatern.

Vergilius tycks ha avsett att redan vid denna tid skildra Octavianus bragder. Men han ändrade sig och ägnade sig i stället åt att förhärliga Roms storhet och kejsar Augustus i en omfattande dikt som behandlade trojanen Aeneas irrfärder och strider. Detta ämne fanns det berättelser om i sagor och arvsägner alltifrån det första puniska krigets tid. De framställde Aeneas som romarnas stamfader och urhjälte. Augustus uppmuntrade ivrigt Vergilius att fullfölja denna plan och begärde under fälttåget i Spanien år 25 att få delar av dikten sända till sig och lät år 23 föreläsas stycken av den.

För att lägga sista handen vid sitt verk reste Vergilius år 19 f.Kr. vid 51 års ålder till Grekland. Därifrån hade han planerat att resa till Asien för att bli kvar där en längre tid. Men han beslöt i stället återvända med Augustus, som han träffade i Aten. Under denna hemresa avled han. Han begravdes enligt sin egen önskan vid Neapel, där nu ovanför Posilipogrottan hans ännu visas. Själv sägs han ha författat en gravskrift: "Mantua livet mig gav, Kalabrien döden. Neapel hyser mig. Jag sjöng om herdarnas liv, landet och hjältar."

Vergilius efterlämnade en stor förmögenhet, 10 miljoner sestertier. Denna ärvdes enligt testamentet av hans halvbror Valerius Proculus, kejsaren, Maecenas samt Varius och Tucca. Varius och Tucca fick också hans efterlämnade skrifter, med förbud för dem att offentliggöra något som han inte själv givit ut. Det sägs att han redan före sin avresa skulle ha bett Varius att bränna "Aeneiden", ifall något hände honom. Varius och Tucca gav dock, särskilt uppmanade av Augustus, ut "Aeneiden" i ofullbordat skick där det till och med fanns 58 oavslutade verser.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Vergilius var i högsta grad en författare i sin tid. När man läser hans verk måste man minnas att många av dem mer eller mindre var beställningsverk åt mäktiga beskyddare.

I herdedikterna gav han uttryck för kärlek till landsbygden och livet där. Dessa dikter, Bucolica, består av 10 "eclogae" ("små valda stycken"), för vilka Theokritos stått som förebild. Man kan i denna samling urskilja två riktningar. Den ena söker efterbilda Theokritos egentliga herdekväden, så långt detta är möjligt när scenen är förlagd till en annan trakt och framställningen påverkad av andra tidsförhållanden. Den andra ansluter till den hos Theokritos ibland framträdande allegorin och utbildar den "förklädda herdedikten", så att herdarnas liv får utgöra underlag för skildringar av personligheter och händelser i samtiden. Detta visar på hängivenheten för livet på landet och sinnet för de poetiska dragen i dessa, genom stämningsfullhet, åskådliga och vackra naturskildringar, vackra bilder, fyndig eller till och med kvick dialog samt avancerad hexametrisk versbyggnad. Sex av eklogerna är växelsånger.

Den 4:e eklogen, som skildrar en väntad guldålder, författad cirka år 40, är en hyllning till den dåvarande konsuln Pollio vid hans sons födelse. Den innehåller dock så pass allmänt hållna förutsägelser om en tid av idel sällhet och härlighet, att det tidvis varit populärt bland kristna att läsa den som en profetia om Messias, för att koppla Roms store poet Vergilius till den kristendom som skulle bli romersk statsreligion långt efter hans död.

Vergilius förkärlek för livet på landet kommer till sin fulla rätt i Georgica, en lärodikt om jordbruket, som skrevs på beställning av Maecenas. I 4 böcker framställs åkerbruk, träd- och vinkultur, boskapsskötsel och biskötsel. Vergilius går där upp i sitt ämne och är inte bara lärodiktare utan också en av lantlivet inspirerad skald. Men även om han ibland hänger sig åt en svärmisk föreställning om lantlivets fridfulla sällhet, så som den framstår i jämförelse med oron och stridigheterna i städerna (så som i verserna 457 - 540 i 2:a boken) så är han ändå alltför väl förtrogen med jordbrukets krav för att inte förstå och erkänna att de innebär ett hårt arbete. Gudarna har dömt människan till möda och jordbrukarens liv är en ständig kamp mot naturen. Men enligt Vergilius måste jordbrukaren tåligt finna sig i denna sakernas ordning. Han ska framför allt vörda de höga gudarna och därefter arbeta.

Vergilius redogör i sin dikt för hur detta arbete ska bedrivas på det mest ändamålsenliga sättet. Eftersom han själv var en praktisk lantman hade han inte försummat att genom studier i den grekiska och romerska litteraturen sätta sig in i ämnets teori. Hans källor var, förutom den gamle Hesiodos, särskilt den i Italien genom översättning kände feniciern Mago samt Cato och Varro, vidare grekerna Aratos och Eratosthenes (i väderlekslära och astrologi) samt Nikandros (i fysik), med flera. Det rika sakmaterial som han samlat sammanställde och omarbetade han poetiskt till en helhet.

Redan i Georgica hade Vergilius tillkännagivit sin avsikt att senare skriva hjältedikter. Detta ledde så småningom fram till Aeneiden, beställd av kejsar Octavianus (Augustus). Vid förhärligandet av det romerska rikets storhet framhåller Vergilius vördnaden för de himmelska makterna som en ledstjärna för det plikttrogna arbetet. Aeneas – den på samma gång fromme gudsdyrkaren, kärleksfulle sonen och modige krigaren - var en passande modell för en nationalhjälte, särskilt som kejsar Augustus, efter Caesars föredöme, hävdade att hans ätt (den juliska) hade sitt ursprung i Aeneas son Iulus (Ascanius). En del har ansett att Vergilius haft som syfte att med denna dikt verka för att återställa religionens helgd, allt i enlighet med Augustus planer för förbättrande av samhället. Aeneiden är ett nationalepos som vädjar till läsarnas fosterlandskärlek. Denna vädjan hade betydande framgång, trots att dikten inte fick den form Vergilius själv önskat. Aeneiden föll den romerska allmänheten i smaken och hälsades med bifall och beundran av samtiden. På Augustus och hans familj gjorde 2:a, 4:e och 6:e böckerna, som förelästes av Vergilius själv, ett djupt intryck. Den blev till och med ett läromedel, genom att språk- och verskonst övades in med dess hjälp. Man lärde sig den utantill och den gjorde också tjänst som retorisk handbok. På detta sätt fick denna dikt betydande inflytande över hur man skrev och talade på latin.

Bevarade verk[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • Vergil, en karaktär i TV-spelet Devil May Cry som är löst baserad på Vergilius

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.