Italiensk film

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sedan början av 1900-talet har italiensk film haft stora framgångar både i Italien och internationellt.

Stumfilm[redigera | redigera wikitext]

Den allra första kassasucceen i Italien var Enrico Guazzones Quo Vadis från 1912. Berömd för sina enorma dekorbyggen och användandet av inte mindre än 2000 statister. Två år senare 1914 kom Giovanni Pastrones Cabiria, som var en ännu större produktion. Den tog hela två år att spela in och hade en rekordbudget på 210 000 amerikanska dollar.

Neorealism[redigera | redigera wikitext]

Italiensk neorealism föddes i Italien på 1940-talet och var en enkel men konstnärligt framstående filmstil. Italiensk film vann världsrykte med några filmer som betraktas som mästerverk inom genren. De fyra mest kända filmerna är Roberto Rossellinis Rom - öppen stad (Roma città aperta, 1945) och Befiande eld (Paisà, 1946), Vittorio de Sicas Cykeltjuven (Ladri di biciclette, 1948) samt Luchino Viscontis Jorden skälver (La terra trema, 1947). Med undantag för Rom - öppen stad blev de inte några succéer i hemlandet. Många italienare ville efter fascismens fall i Italien hellre se amerikanska filmer. Av de cirka 800 filmer som producerades i Italien under perioden 1945 - 1953 var det bara ca 10 % som kunde klassas som neorealistiska och de var sällan några kassasuccéer.[1]

Konstfilm[redigera | redigera wikitext]

Den italienska konstfilmen fick sin storhetstid med filmer som Federico Fellinis Det ljuva livet (La dolce vita, 1959) och Viscontis Leoparden (Il gattopardo, 1952). Det ljuva livet behöll ett europeiskt kassarekord under årtionden. Den gav också upphov till nya ord som paparazzi och själva begreppet dolce vita (ursprungsbetydelsen ljuvt liv kom att beteckna både något bitterljuvt och något dekadent).[2] Med internationella succéer som Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris (Ultimo tango a Parigi, 1973) och Fellinis Amarcord (1973) gavs möjligheter för regissörerna att konkurrera med Hollywood när det gällde högbudgetfilmer.[3] Italienska filmer har vunnit 13 Oscars för Bästa utländska film, flest av alla länder.

Ett återkommande tema i italiensk film är social-realism och samhällskritik ur vänsterns synvinkel. Redan 1914 kom Smarrito nel lómbra (ung. Förlorad i mörker) av Nino Martoglio. Den har fått många efterföljare, t. ex. Fula, skitiga och elaka (Brutti, sporchi e cattivi) av Ettore Scola 1976.

Peplum[redigera | redigera wikitext]

Peplum eller svärd-och-sandal-filmer var en genre med kommersiellt framgångsrika, men inte så konstnärligt avancerade äventyrsfilmer. Filmerna hade ofta en övernaturligt stark man i huvudrollen (till exempel i filmserierna om Herkules och Maciste), och utspelade sig under antiken. Genren sålde internationellt under 1960-talet.

Spaghetti-western[redigera | redigera wikitext]

Spaghetti-western som blommade på 1960- och 1970-talet fick framgångar internationellt och påverkade westerngenren i stort. Sergio Leones Dollartrilogin och Harmonica - en hämnare kom att definiera genren.

Giallo[redigera | redigera wikitext]

Giallo är en undergenre av thrillern som framträdde på 1960-talet. Filmerna är oftast uppbyggda som pusseldeckare där en psykopatisk man dödar lättklädda kvinnor.

Exploitation[redigera | redigera wikitext]

Den italienska filmindustrin hade vissa problem ekonomiskt under 1980-talet vilket ledde till en våg av exploitationfilmer och kopior på kända Hollywood-filmer av regissörer som Bruno Mattei. En exploitationfilm från den tiden är den våldsamma Cannibal Holocaust (1980) som var banbrytande med berättargreppet funnen film (engelska: found footage) även om den inte är så väl ansedd.

Modern italiensk film[redigera | redigera wikitext]

Modern italiensk film i siffror kan anges med att under 1990-talet cirkulerade 140 - 180 amerikanska filmer per år i Italien att jämföra med ca 100 italienska. Trots detta stod de icke italienska för ca 75 % av inkomsterna. 1999, då Roberto Benignis La vita è bella var den stora kassasuccén producerades 156 italienska filmer. Femton av dessa filmer (inklusive Benignis) stod för 86 % av inkomsterna. Med andra ord endast 14 % av de filmer som producerades under detta år hade något inflytande på inkomsterna från biljettförsäljningen.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Elizabeth Ezra, European Cinema, New York 2004, s. 121
  2. ^ Elizabeth Ezra, European Cinema, New York 2004, s. 131
  3. ^ Elisabeth Ezra, European Cinema, New York 2004, s. 137
  4. ^ Peter Bondanella, Italian Cinema from Neorealism to the Present, New York 2003, s.426