Filmens historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Filmens historia började i slutet på 1880-talet när den första filmkameran uppfanns.

Föregångare till filmen[redigera | redigera wikitext]

Phenakistoscope
Eadweard Muybridges galopperande häst på en Zoetrope

Tre olika utvecklingslinjer, alla nödvändiga för att film skulle kunna födas, kom samman på 1890-talet. Den första är fotografiets utveckling som startade med 1500-talets camera obscura, det mörka rummet. Den sista länken i denna kedja var uppfinningen av den böjliga filmen på celluloidbas, som Kodak introducerade 1889.

Den andra linjen är projektionen som börjar med skuggspel som antagligen fanns redan i historiens gryning. Utan projicering skulle film inte ha kunnat bli ett massmedium. Den viktigaste milstolpen är laterna magica, känd från 1600-talet.

Slutligen är det fenomenet med ögats tröghet, som utnyttjats i olika uppfinningar, för att ge illusion av rörelse. 1832 uppfann belgaren Joseph Plateau och österrikaren Simon Stampfer oberoende av varandra Phenakistoscope, en snurrande skiva med figurer, som såg via en spegel. 1833 kom Zoetrope, en variant där figurerna fanns på en remsa som placerades inuti apparaten. Dessa optiska leksaker skapade en illusion av rörelse. Flera remsor är bevarade och kan betraktas som de första animerade filmerna.

Under 1800-talet påverkade de tre utvecklingslinjerna varandra vid flera tillfällen, för att slutligen i mitten av 1890-talet samverka till filmens födelse. Två tekniska uppfinningar krävdes, en apparat som snabbt kunde projicera bilderna mot en yta och en mekanism som kunde skapa en intermittent rörelse, så att varje bildruta för ett kort ögonblick stannade upp framför ljuskällan.

Zoetropen ("livshjulet") från 1834 var William George Horners utveckling av Phenakistoskopet. Han ersatte skivan och spegeln med en ihålig trumma, perforerad med avlånga smala spalter. Bildsekvenserna var tecknade på lösa remsor som placerades runt väggen i botten av trumman, och då den snurrades uppstod rörelsen när man kikade genom springorna. Alltså samma princip som tidigare, men nu blev de lättare och billigare att framställa bildserierna.

Dessa mycket enkla motiv med ständigt samma upprepande rörelse, utan början och utan slut, har på senare tid mer och mer börjat anses som de första filmerna innan filmens födelse. Man har identifierat flera av "filmskaparna" och man kan också urskilja olika grader av skicklighet hos dem när det gäller att analysera och utföra de olika stadierna i rörelsen, från mycket grova bildsekvenser till sådana som gott står sig mot det bästa inom senare tiders mer konventionellt tecknad film.

I David Robinsons bok Masterpieces of Animation 1833-1909 finns många av dessa första "filmer" avbildade tillsammans med en översikt av alla kända optiska apparater som använts för att skapa animering mellan 1833 och 1912.[1]

De första filmerna[redigera | redigera wikitext]

När och hur filmen föddes kommer alltid att bli en fråga om hur man definierar det. De två första kända, och bevarade, filmfragmenten spelades in i oktober 1888 av den franskfödde Louis Le Prince (född 1842). Den ena sekvensen visar hans svärfars trädgård utanför Leeds; den andra heter Traffic Crossing Leeds Bridge. Filmerna var gjorda på en pappersbas och visades i en projektor enligt samma princip som våra dagars. Ett år senare lyckades Le Prince få tag på Eastmans celluloidbaserade film och byggde en ny projektor som han avsåg att demonstrera i Paris och New York. Den 16 september 1890 försvann han spårlöst från tåget mellan Dijon och Paris och har inte setts till sedan dess.

Den första demonstrationen ägde istället rum i maj följande år när fru Edison frågade de 147 damer som hon bjudit på lunch om de ville följa med över till hennes mans verkstad och titta på en liten uppfinning som han hade gjort. Det var ett tittskåp, Kinetoscope, där bara en i taget kunde se på det nya undret, rörliga bilder. Först den 14 april 1894 kom den första kommersiella användningen när Holland Bros' Kinetoscope Parlor öppnade i New York.

Biografens uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Men film är bäst på bio och den första biografen öppnade sina portar den 28 december 1895 i en före detta biljardhall i Paris med Lumière-filmer på programmet. Bröderna Auguste och Louis Lumière hade redan i mars samma år demonstrerat filmvisning på duk för ett vetenskapligt sällskap. Deras Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon, som spelades in i början på hösten 1894, anses som den första film som officiellt projicerats på duk. Men det är inte helt odiskutabelt.

Nazisterna framhöll på 40-talet att bröderna Max och Emil Skladanowskis filmvisningar, som startade den 1 november 1895 i Berlins Wintergarten, var skäl nog att betrakta Tyskland som landet där filmen föddes. Men deras filmer var mycket enkla, oändliga slingor där handlingen bara varade några sekunder innan den upprepades. Projiceringhastigheten var blott 8 bilder i sekunden.

Skladanowskis uppfinning hade ingen betydelse för den fortsatta utvecklingen, medan Lumière snabbt spred sina filmer och sin kombinerade kamera-projektor till nästan alla länder i världen. När Sverige den 28 juni 1896 mötte den nya attraktionen vid Industriutställningen i Malmö, hade redan tolv länder upplevt samma sak, blott ett halvt år efter Paris-premiären.[2]

De första biografägarna hyrde inte sina filmer, de köpte dem, som meter-vara (eller fot-vara), vilket ibland resulterade i att köparna klagade på att säljarna hade drygat ut filmen med onödig handling, ett påstående som fortfarande alltför ofta är aktuellt.

De första årens filmer var rörliga fotografier, det vill säga de bestod av enda tagning eller bild, utan rörlig kamera och utan klipp. När bilden var slut var filmen slut. Speltiden låg på mellan en halv minut och fem minuter. Om flera bilder togs från en större händelse, till exempel när man filmade olika sträckor av drottning Victorias parad vid jubileumsfirandet 1897, så såldes varje bild som en enskild film. Biografägaren köpte så många bitar han ville från händelsen. Ganska snart bör man ha kommit underfund med att man kunde sätta ihop två eller flera bilder och därmed uppkom klippningen.

Tidiga filmgenrer[redigera | redigera wikitext]

Trots att filmerna var enkla fanns det redan ett flertal olika genrer. De allra första engelska filmerna med fiktiv handling var "acts", aktstycken som återgav populära sketcher eller danser från music hall och teater. Andra kategorier som förekom före sekelskiftet var idrottsfilmer (arrangerad boxningsmatch), komedier (golfspelare missar bollen och ramlar) och kriminalfilmer (vadhållare kämpar emot men blir arresterad av polis).

Två typiska dramer var The Sailor's Departure (en sjöman tar adjö av sin fru) och The Sailor's Return (en sjöman återvänder till sin fru och ser deras baby). Dessa visades antagligen efter varandra. Det fanns speciella genrer under de första åren som knappast förekommer i resten av filmhistorien. Bland "facials", som kanske kan översättas med grimasfilmer, finns av naturliga skäl de första närbilderna. Patosfilmerna var extremt känslosamma (sjöman kommer hem i tid för att hindra att hans blinda mamma blir vräkt), jaktfilmer (pojke stjäl våldsam hund och bussar den på polis, sjöman och blind man) och djurfilmer, oftast med hundar.[3]

En katalog från 1904 delar in filmerna i fem klasser, ordnade efter graden av popularitet: 1) Berättelse; 2) Komedier; 3) Mysterier; 4) Sceniska; 5) Personligheter. "Berättelsefilmerna kan delas in i a) Historiska, b) Dramatiska och c) Berättande. Komedierna kan ha inslag av mysterier. Med de sceniska avses utsikter från tåg, panoramer över floder, vattenfall och städer. Personligheterna är oftast någon känd människa som det kan vara intressant att se, t ex president McKinley eller Kaiser Wilhelm. Filmer gjorda från verkliga händelser är inte så populära som de som fotograferar av en scen som preparerats för kameran."

Projektionshastighet[redigera | redigera wikitext]

Vilken projektionshastighet är den bästa när man ser en film? För många videofilmer tycks snabbspolning med bild vara det bästa alternativet och faktum är att en hel del av videopubliken verkar snabbspola filmerna tills det dyker upp ett "häftigt" ställe. Det kan till och med vara så att filmare anpassat sig till det nya sättet att se på film och spelat in filmerna så att de gör sig bättre i snabbspolningen. Det finns faktiskt tidigare bevis i filmhistorien för att man tar sådana hänsyn.

Om en film visas i samma hastighet som den spelats in, så kommer rörelserna att återges i samma tempo på duken som i verkligheten. Om den spelas in fortare än den visas, så blir tempot långsammare på duken och om den spelas in långsammare blir tempot snabbare på duken.

Under stumfilmstiden vevades filmkamerorna (med några få undantag) för hand och olika kameramän hade olika metoder för att hålla takten. Om man dessutom betänker att filmerna visades i projektorer som vevades för hand, så är det förstås lite märkligt att begreppet stumfilmshastighet så definitivt kommit att förknippas med 16 eller 18 bilder/sek. Ljudfilmshastigheten bestämdes till 24 bilder/sek eftersom ljudet var beroende av att återges med en konstant hastighet. (Att filmer av tekniska skäl måste visas med 25 bilder/sek i TV är irriterande för människor med absolut gehör eftersom de märker tonhöjdsförskjutningen.)

Det finns en tydlig utveckling under stumfilmsperioden. Ju tidigare en film är inspelad, desto troligare är det att den filmades långsammare än 18 bilder/sek. Om den är från 20-talet är det troligt att den är snabbare än 18 bilder/sek. Det finns en teori som förklarar den här upptrappningen.

Filmerna visades ofta i biografen ett par bilder för fort. Det var inte alltför märkbart på duken och biografägaren kunde kanske få plats med en föreställning till. Om maskinisten hade bråttom hem kunde de gå undan ännu mera. Detta blev kameramännen medvetna om och eftersom de ville att deras filmer skulle visas i rätt hastighet kontrade de genom öka inspelningshastigheten. Mot slutet av stumfilmstiden var man ibland uppe i 24 bilder/sek och till och med 26 bilder/sek i några fall.

Upplevelsen av de tidigaste stumfilmerna förstörs genom att de visas i ljudfilmshastighet, som man ofta gör när man lägger musik på filmen. (Man kan sakta ner rörelserna genom att specialkopiera filmen, så att varannan ruta kopieras två gånger.) Men det blir inte hellre bättre om en "seriös" filmklubb insisterar på att visa, t ex Robin Hood från 1922 i 16 bilder/sek vilket blir en seg visningstid på tre timmar. I regel följde anvisningar om visningshastighet med filmerna och för Robin Hood angavs de till 12 min/akt, vilket motsvarar nästan ljudfilmshastighet och en visningstid på två timmar och åtta minuter. Ibland var anvisningarna så detaljerade att de angav olika tempo för olika avsnitt av filmen beroende på stämningen.

Hastigheten kunde också variera inom varje film. Om man bytte kameraman mitt under inspelningen var det inte säkert att de hade samma uppfattning om tempot. Första halvan av Ella Cinders (1926) är inspelad i 18 och andra halvan i 22 bilder/sek. I Nosferatu (1922) varierar hastigheten mellan 18 och 20 bilder/sek i olika scener. Jaktscener spelades gärna in lite långsammare eftersom de då gick snabbare på duken och om det var ont om film i kameran kunde kameramannen veva långsammare för att den skulle räcka hela scenen.

Under 50-talet spelades de första Todd-AO-filmerna, Oklahoma! och Jorden runt på 80 dagar in i 30 bilder/sek och visades på vissa biografer i den hastighet, men det blev ett kortvarigt experimenterande. Från 1984 utvecklade Douglas Trumbull Showscan, som visar 70 mm film i 60 bilder/sek. Det är nästan maximal informationshastighet för vad ögat kan ta emot och upplevelsen lär vara tredimensionellt realistisk utan glasögon. När en dörr öppnas i en vit vägg får man intrycket av att någon är på väg ut genom duken in i biosalongen.

Filmklippning[redigera | redigera wikitext]

Det började med en kyss i en tågtunnel: tåget åker in i tunneln, filmat från kofångaren - klipp - man i kupé kysser kvinna - klipp - tåget kommer ut från tunneln. Denna film från 1899 var ovanlig med sina direkta klipp och byte av vinkel. Nästan alla andra filmer från åren kring sekelskiftet som bestod av mer än en bild (tagning) hade övergångar i form av övertoningar (det vill säga den ena bilden gled långsamt över i den andra), och de var alltid filmade rakt framifrån som om det vore en teaterscen. Övertoningarna var antagligen ett arv ifrån lanterna magica-visningarna, men kan också jämföras med ridåfallet mellan scenerna i en pjäs. Efter 1903 är det svårt att hitta några exempel på det här sättet att göra klipp och först på slutet av 20-talet kom övertoningen tillbaka, nu som ett uttryck för att det hade gått en längre tid mellan de två bilderna.

Det var engelsmännen som var först med att göra snabba klipp. 1900 gjorde Bamforth-bolaget en nyinspelning av The Kiss in the Tunnel. Den här gången satt inte kameran på tåget, utan man såg i en avståndsbild hur det körde in i tunneln - klipp - kyssen i kupén - klipp - en annan avståndsbild som visar hur tåget kom ut. Det här sättet att berätta på film, med en handling som fortsätter från bild till bild, är helt naturligt för oss, men i början av seklet var känslan av att varje bild var något avslutat så stark att det bara går att hitta några få filmer som använder sig av direkta klipp. James Williamsons Stop Thief! (1901) består av tre bilder och visar i den första hur en tjuv jagas ut ur bilden - klipp - han kommer in i bilden på en ny plats, försvinner ut vid andra kanten - klipp - kommer in i bilden och blir fångad. Jämför med Lumière-filmen från 1895 där trädgårdsmästaren springer ut ur bilden efter den busige pojken och drar tillbaka honom framför kameran för att vi ska få se hur han bestraffas. Förutom Williamsons Fire! (1902), så finns det inga andra filmer från före 1903 som använder den här typen av direkta klipp.

Dörröppningar och fönster var ett problem för de första filmberättarna. Varje bild i en film började gärna med att folk kom in och slutade med att de gick ut, precis som en scen på teatern. Om de gick ut genom en dörr och bilden efter klippet visar hur de kommer in i nästa rum, så fick man se både hur de gick ut och hur de kom in, samma handling två gånger efter varandra, från olika håll. När de bara var en person, så var de inte så märkbart, men när flera strömmade ut genom dörren en efter en innan klippet kom och sedan i början av nästa bild strömmade ut genom samma dörr, så blev det lite konstigt. Dörröppningsproblemet löstes så småningom och skulle vi se det i en film nuförtiden, så är det antagligen av konstnärliga skäl.

Ljudfilm[redigera | redigera wikitext]

En av de äldsta bevarade filmerna spelades in 1893 eller 1894. Den är så gammal att den inte har något namn, men den kallas vanligen för Två pojkar dansar medan W.K.L. Dickson spelar in ett violinsolo, vilket är exakt vad som händer i den några sekunder långa filmen.

Det var ett test som Edison gjorde, för att se om hans båda uppfinningar, Fonografen (ljud på vaxrulle) och Kinetoscopet (rörliga bilder i tittskåp), kunde fungera ihop. Den 30 sekunder långa filmen restaurerades nyligen med pengar från George Lucas och fick nypremiär.

Redan från den allra första början försökte man alltså skapa ljudfilm, men det dröjde till slutet av 1920-talet innan teknologiska, ekonomiska, sociala och estetiska faktorer sammanföll på ett sådant sätt att stumfilmen helt trängdes bort.

Det vimlar av ljudfilmer från stumfilmsperioden, de flesta bortglömda. Den första ljudfilmen i färg var den svenska Vals ur Solstrålen (1911) av Ernst Dittmer De verkliga rariteterna finns bland de hybrider som uppstod under den förvirrade övergångsperioden, de filmer som var delvis stumma och delvis med ljud.

Hade ljudet kommit för att stanna? Var det dags att bygga om studion? Fanns det tillräckligt många biografer som installerat ljud för att det skulle vara lönsamt? Från vårt perspektiv är det lätt att tro att ljudet bara föll på plats i filmhistorien, att filmkonsten gick och väntade på att få den länge saknade rösten. Så var det ingalunda, stumfilmen upplevdes som en komplett konstart och underhållningsform. Den första tanken när ljudfilmen blev praktiskt genomförbar var att nu slipper vi betala för biografmusiker till varje föreställning. Först så småningom undrade någon försynt: "Kunde inte skådespelarna läsa mellantexterna?"

En särskild kategori är de filmversioner som spelades in i ett försök att lösa det nya problemet med språkförbistringen. Stumfilmerna bytte bara ut mellantexterna till ett annat språk. Under de första ljudfilmsåren gjordes filmerna ofta i flera upplagor, med dialogen på olika språk. När Marlene Dietrich talar engelska i den tyska filmen Blå ängeln är det inte en dubbad version, utan den parallellt inspelade engelska. Man kan inte påstå att man sett alla Helan och Halvans eller Buster Keatons filmer förrän man hört dem prata spanska eller franska eller tyska.

En annan kategori är de filmer som befann sig i produktion när ljudet slog till. För att undvika risken med en efterbliven produkt i distributionen lade man till ett ljudspår med musik och ljudeffekter, och om man var riktigt på hugget, så lyckades man också få in en eller två talsekvenser. Helt stumma versioner måste också göras eftersom alla biografer inte byggt om till ljud.

Vad som var en nyhetsattraktion då framstår i dag som stilbrott. Universals första talfilm Lonesome (1928, regi: Paul Fejos) har tre korta talade dialoger. Den lyriska stämningen mellan mannen och kvinnan som av en slump träffats på ett tivoli slås abrupt sönder när de får sina röster och börjar sprida banaliteter. I nästa ögonblick är de stumma igen och talar med hela kropparna, men förtrollningen är bruten.

Cecil B. DeMilles sista stumfilm, The Godless Girl, fick en slutscen med tal, inspelad långt efter att resten av filmen var klar. Den ena av skådespelarna hade magrat flera kilo och låtit ungdomsvårdsskolefrisyren växa ut, medan den andra var brunett igen. Ingen av dem var villig att offra sitt hår för den korta nyinspelningen, och därför ser de plötsligt helt annorlunda ut i den färdiga filmen.

En sista kategori udda filmer från övergångsperioden är de som spelades in med Warners system Vitaphone. Ljudet låg på separata grammofonskivor, som vid varje föreställning måste synkroniseras med bilderna. Detta opraktiska system trängdes snart undan av Movietone (med ljudspår på filmremsan), som introducerats av Fox i en journalfilm om Charles Lindbergh ett drygt halvår innan Warners The Jazz Singer (1927, januari resp oktober).

När Broadway Melody (1929) introducerade ljudfilmen på Malta krävde direktören för Royal Opera House att samtliga besökare måste vara klädda i tennisskor för att inte störa föreställningen. Det hjälpte inte. Ljudskivorna kom i osynk, så att män talade med kvinnoröster och tvärtom. I pausen blev man tvungen att bryta föreställningen när en man hittades död på parkett.

3D-film[redigera | redigera wikitext]

I tre omgångar har filmindustrin i USA lanserat 3D-film som ett försök att erbjuda en upplevelse i biosalongen man inte kan få hemma. På 1950-talet var det TV:n som hotade, under 1980-talet var det hemvideon och 2000- och 2010-talet var det allt mer avancerade hemmabiosystem och nedladdning av film från nätet. James Camerons Avatar kan ses som en av de mest lyckade 3D-filmerna.[4]

Digital film[redigera | redigera wikitext]

Den 2 februari 2000[4] : första digital filmvisning i Europa, genom Philippe Binant[5], med DLP CINEMA-teknik av Texas Instruments.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bjelkendal, Göran (23 juli 1992). ”Förstlingsverk”. Göteborgs-Posten. 
  2. ^ Bjelkendal, Göran (17 juli 1992). ”Från skuggor till filmrutor”. Göteborgs-Posten. 
  3. ^ Bjelkendal, Göran (1992). ”Enkla klipp”. Göteborgs-Posten. 
  4. ^ [a b] Historia
  5. ^ Fr.academic Biografi : Philippe Binant (1960-).
  6. ^ Texas Business

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]