Järnmalm

Hematit från Brasilien.

Järnmalm från Dannemora gruva

Järnmalm är malm som innehåller metallen järn. En järnmalmsmineralisering betecknas malm om det är lönsamt att bryta den.

Järnmalm i Sverige

I Sverige bryts det järnmalm i bland annat Kiruna och Malmberget. Det är LKAB som bryter järnmalm på dessa orter. I Kiruna är det magnetit som bryts och i Malmberget är det magnetit och hematit. Järnmalm bryts också i Dannemora. Sverige är en av Europas största järnmalmsproducenter.

De i Mellansverige helt dominerande järnmalmsmineralerna är magnetit (Fe₃O₄) och blodsten eller hematit (Fe₂O₃). Ofta förekommer båda mineralerna i en malmkropp. Magnetiten är starkt magnetisk till skillnad från blodstenen, som fått sitt namn av att den vid repning med t ex kniv får ett rött streck. Andra karaktäristiska mineral kan vara knutna till vissa fyndigheter, t ex den fosforrika apatiten, som i Grängesberg och Idkerberget medfört att råmalmen betraktas som en fosforrik järnmalm (ca 1 % P). Manganoxider och mangansilikat följer t ex malmer i Basttjärn och Dannemora, som således benämns manganrik (upp till 3-4 % Mn).

Även innehållet kalk (CaO) och kiselsyra (SiO₂) är av betydelse. Kalkrika malmer benämns basiska, SiO₂-rika är däremot sura. Moderna masugnprocesser är även känsliga för innehållet alkali (Na₂O+K₂O) i malmen. Denna får ej överskrida 0,15 %.

Järnsvamp

Järnsvamp är järnmalm som har reducerats till ett poröst järnmaterial som kan smältas i exempelvis ljusbågsugn. Process: Vid kolhaltsreduktion så kan det ske via ett järnsvampsverk, där man använder t.ex vätgas som reduktionsmedel. Där om temperaturen understier smältpunkten så får man direkt ett stål med låg kolhalt.

Se även

• Gruvdrift
• Järnåldern
• Hemjärn
• Limonit, järnockra, sjömalm, myrmalm och rödjord.
• Järn
• Hematit och magnetit

Externa länkar

• Järnmalmer i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)