LKAB

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB)
LKAB huvudkontor.jpg
Huvudkontoret för LKAB.
Org.nr 556001-5835
Typ Statligt aktiebolag
Huvudkontor Sverige Luleå, Sverige
Nyckelpersoner Sten E. Jakobsson
Styrelseordförande
Lars-Eric Aaro
Koncernchef Vd
Bransch Gruvdrift
Produkter Järnmalm
Mineraler
Antal anställda 4 427 – December 2013
Historia
Grundat 1890
Ekonomi
Omsättning 24,092 miljarder SEK
Rörelseresultat 7,639 miljarder SEK
Vinst efter skatt 6,032 miljarder SEK
Tillgångar 57,822 miljarder SEK
Eget kapital 41,472 miljarder SEK
Struktur
Ägare Svenska staten(100 %)
Moderbolag Regeringskansliet
Dotterbolag LKAB Berg & Betong AB
LKAB Fastigheter AB
LKAB Kimit AB
LKAB Malmtrafik AB
LKAB Mekaniska AB
LKAB Minerals AB
LKAB Wassara AB
Avdelningar Market Division
Mining Division
Minerals Division
Special Businesses
Övrigt
Slogan Performance in Ironmaking.
Webbplats LKAB.com
Fotnoter Siffror från 2013 års bokslut.[1]

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) är en gruvdriftskoncern, ägd av svenska staten, grundad 1890 med järnmalmsbrytning i Kiruna och Malmberget som huvudsaklig verksamhet. LKAB levererar bland annat till SSAB:s stålverk i Luleå. LKAB raffinerar järnmalmen till kulsinter (pellets) samt fines innan den levereras. LKAB har sju dotterbolag: LKAB Berg & Betong AB, LKAB Fastigheter AB, LKAB Kimit AB, LKAB Malmtrafik AB, LKAB Mekaniska AB, LKAB Minerals AB och LKAB Wassara AB.

Huvudkontoret ligger i Luleå, Norrbotten.

Historik[redigera | redigera wikitext]

1642 hittades magnetit i Masugnsbyn. Det första kända malmprovet från Malmberget dateras så tidigt som på 1660-talet och 1696 nämns namnen Kiirunavaara och Luossavaara för första gången. Många anade nog att stora rikedomar dolde sig i bergen i Lappland men svårigheterna var många; dels att lyckas utvinna malmen, dels att transportera den till närmaste hamn. Flera kände sig manade att försöka, men under århundradena misslyckades de alla. Först på 1870-talet uppfanns en teknik som visade sig fungera; nu kunde man framställa stål ur den fosforrika malmen och man kunde äntligen utvinna den kommersiellt. Nu återstod endast transportproblemet, vilket löstes 1888 då Malmbanan öppnades för trafik. LKAB bildades 1890.

LKAB var till en början ett privat företag, något som ledde till en häftig riksdagsdebatt om huruvida gruvan borde förstatligas eller inte. Striden stod mellan konservativa och liberaler, där de förra ansåg att företaget borde förstatligas för "rikets bästa". Denna linje hade även stöd från militären, som främst var oroade över vad som skulle hända om utländska ägare lade beslag på svenska naturresurser. Liberalerna stod här emot under hela tiden. Efter att högern segrat i 1906 års val, beslöt riksdagen 1907 att förstatliga hälften av LKAB 1907 med option på att förstatliga resten av företaget efter femtio år: Så skedde även 1957 då Grängesbergsbolaget löstes ut från sitt ägande i LKAB och företaget blev helt förstatligat.

Högerregeringen Lindmans beslut att förstatliga LKAB 1907 har ingående studerats av statsvetaren Bo Jonsson i doktorsavhandlingen Staten och malmfälten 1969.

Före detta kabinettssekreteraren Arne S Lundberg blev VD vid LKAB 1956; tjänsten hade han kvar i tjugo år. 1969–1970 genomfördes en strejk vid LKAB:s gruvor i Malmfälten; denna händelse är känd som LKAB-konflikten.

Tidslinje[redigera | redigera wikitext]

  • 1890 LKAB bildas.
  • 1891 AB Gellivarare Malmfält bildas.
  • 1893 AB Gellivare Malmfält köper LKAB.
  • 1899 Malmbanan söderifrån når fram till Kiruna.
  • 1957 Staten tar över LKAB till 96 %. Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund (TGO) behåller 4 %.
  • 1976 LKAB blir helstatligt.

Spårvägen i Kiruna[redigera | redigera wikitext]

Kiirunavaara, med malmvagnar från LKAB i förgrunden.

På initiativ av Hjalmar Lundbohm startade LKAB år 1907 spårvägstrafik i gruvsamhället Kiruna. Till skillnad från andra svenska spårvägar hade stadsspårvägen spårvidden 1000 mm och kontaktledningsmaster av trä. Den år 1907 införda tioörestaxan (gratis för LKAB-anställda) höjdes inte heller någon gång under spårvägens livstid. När linjenätet var som störst fanns en linje mellan Luossavaara och Kirunavaara samt en sidolinje till Thule. Stadsspårvägen nedlades år 1958 och ersattes med bussar.

Järnmalm bryts i Kiruna och Malmberget (utanför Gällivare), och transporteras på järnväg till hamnarna i Luleå och Narvik.

Utöver stadspårvägen fanns även normalspårig gruvspårvägstrafik, vilken bedrevs inom brytningsområdet vid Kirunavaara och endast var avsedd för LKAB-personal. Denna trafik inleddes 1943 och från 1953 fanns även underjordisk gruvspårväg, kallad Kiruna under jord (Kuj). Gruvspårvägen ovan jord ersattes med bussar år 1958, medan Kuj fanns kvar till 1961. Detta Kuj skall dock inte förväxlas med LKAB:s interna benämning av "gruvområdet" under jord i Kiruna som även det benämns som KUJ (Kiruna Under Jord).

Under 1960-talet satsade LKAB på byggandet av ett järnvägsspår från Svappavaara till Kiruna. Detta spår används även i dagsläget.

Verkställande direktörer[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Bokslut & Nyckeltal – Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag”. Allabolag.se. http://www.allabolag.se/5560015835/bokslut. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Hedman, Raymond, och Rickheden, Per, (1982), På meterspår under midnattssol: Till 75-årsminnet av Kirunas spårvägar, Malmö: Frank Stenvalls Förlag.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]