Efter highschool så valde Joe-Max Moore att spela med UCLA Bruins i NCAA där han spelade tillsammans med dom blivande landslagsspelarna Brad Friedel, Chris Henderson och Cobi Jones. Efter collage så flyttade Moore till tyska FC Saarbrücken där han gjorde 13 mål på 30 ligamatcher. Säsongen 1995/96 såldes han vidare till FC Nürnberg där han vann den interna skytteligan med åtta mål på 27 matcher.[3]
1996 när Major League Soccer precis hade startat så värvades Moore till New England Revolution.[4] Under sina fyra år i klubben så blev han klubbens bästa målskytt och blev 1999 uttagen i All-Star laget.
I november 1999 skrev Moore på för engelska Everton.[5] Hans karriär i England började bra med fem mål på de fem första matcherna i sin nya klubb,[6] men målen uteblev efter det och i december 2002 sades hans kontrakt upp.
Joe-Max Moore återvände till USA och New England Revolution 2003. Efter att ha spelat regelbundet säsongen 2003 så gjorde han bara tre matcher året efter innan han ådrog sig en knäskada. Han planerade att återkomma till fotbollen till 2005 års säsong men skadade återigen knäet under försäsongsträningen. Han opererades 25 januari 2005 och två dagar senare meddelade han att fotbollskarriären var över.[7] Moore gjorde totalt 111 poäng (41 mål, 35 assister) för Revolution, vilket var rekord tills Taylor Twellman slog det 2007.
Landslag
Joe-Max Moore gjorde debut för USA:s landslag 3 september 1992 i 2-0 segern mot Kanada. Han deltog i tre VM-slutspel; 1994, 1998 och 2002.[8] I sin sista landskamp mot Polen under VM 2002 så blev han den sjätte amerikanen att spela 100 landskamper.[9]