Johan Gustaf Richert

Från Wikipedia
Johan Gustaf Richert
Född16 maj 1857[1][2][3]
Sankt Nikolai församling[1][2], Sverige
Död4 februari 1934[1][2] (76 år)
Oscars församling[1][2], Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[4][5][6]
kartor
Medborgare iSverige
Utbildad vidKungliga Tekniska högskolan
SysselsättningFörfattare[1], civilingenjör[1], politiker
Befattning
Förstakammarledamot, Stockholms kommuns valkrets (1907–1909)
Politiskt parti
Frisinnade försvarsvänner[1]
BarnArvid Richert (f. 1887)[7]
Gösta Richert (f. 1888)
FöräldrarJosef Richert
SläktingarHedda Ekman (syskon)
Utmärkelser
Polhemspriset
Redigera Wikidata

Johan Gustaf Richert, född 16 maj 1857 i Stockholm, död 4 februari 1934 i Stockholm, var en svensk vattenbyggnadsingenjör och politiker.

Biografi

Richert var son till Josef Richert och sonson till Johan Gabriel Richert. Bland hans barn fanns diplomaten Arvid Richert och ingenjören Gösta Richert.

Richert tog studenten 1876 och avlade avgångsexamen från Kungliga Tekniska högskolan 1880, var ingenjör vid Stockholms byggnadskontor 1880–81 och vid Göteborgs byggnadskontor 1881–97, konsulterande ingenjör i Stockholm sedan 1897, efter 1902 i egenskap som direktör i det egna företaget AB Vattenbyggnadsbyrån. Åren 1898–99 tjänstgjorde Richert som extra lärare i vattenbyggnadskonst vid Tekniska högskolan och utnämndes 1903 till förste innehavaren av professur i detta ämne, vilket han tog avsked från 1909, men uppehöll tjänsten till 1911. Richert åtnjöt högt anseende som vattenbyggnadsingenjör och var som grundvattenstekniker känd i hela den tekniska världen, särskilt genom sina metoder för tillverkning av så kallat konstgjort grundvatten, till exempel vid Göteborgs stads vattenledningsverk.

Richert var ledamot av Stockholms stadsfullmäktige (1904–10), tillhörde drätselnämnden och gasverksstyrelsen samt var ledamot av Första kammaren 1907–09. Han var 1909 ledamot av den så kallade kanalkommittén och 1906–10 av vattenrättskommittén. Sedan 1908 överrevisor i Järnvägsstyrelsen, var Richert 1912 ledamot av den s.k. Malmslättskommissionen. Richert var en av Svenska pansarbåtsföreningens stiftare och ledamot av dess styrelse från 1912.

Richert publicerade bland annat skrifterna Om grundvattens förekomst och användning (1891), Om offentliga slakthus och kreatursmarknader (1895), Kloakledningars dimensioner och lutningsförhållanden (belönat med Svenska teknologföreningens Polhemspris 1895), Les eaux souterraines artificielles (1900; belönt med Svenska läkarsällskapets 5-års-pris), Om Sveriges grundvattenförhållanden (1911), Om vattenledningstryck och eldsläckning (1913) och Vattenkraftanläggningar i höga norden (1914) och har utarbetat eller medverkat till ett stort antal tekniska förslag och utredningar för stat, kommuner och enskilda i Sverige och utlandet.

Richert blev 1905 ledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg, ledamot av Vetenskapsakademien 1911, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1919, hedersledamot av Örlogsmannasällskapet 1912 samt 1909 hedersdoktor vid Stockholms högskola. Richertsgatan i stadsdelen Johanneberg i Göteborg är uppkallad efter honom.[8] Richert är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[9]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g] J Gustaf Richert, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d] Sveriges dödbok, 18570516 Richert, Johan Gustaf, läst: 31 maj 2018.[källa från Wikidata]
  3. ^ Göteborgs Gustavi eller Domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Personalförteckningar, SE/GLA/13180/A I a/29 (1883-1890), bildid: A0006314_00076, husförhörslängd, s. 136, läs onlineläs online, läst: 31 maj 2018.[källa från Wikidata]
  4. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 4 juni 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ Richert, JOHAN GUST., Svenskagravar.se, läs online, läst: 4 juni 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ Sten nr 100 – Gustaf Richert, Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 4 juni 2017.[källa från Wikidata]
  7. ^ Arvid G Richert, läst: 31 maj 2018.[källa från Wikidata]
  8. ^ Göteborgs gatunamn, Carl Sigfrid Lindstam, Göteborgs Kommuns Namnberedning, Göteborg 1986 ISBN 91-7810-577-3, s. 244.
  9. ^ Karl-Axel Björnberg: Kungliga och Norra begravningsplatserna (Bäckströms förlag 1998) sid.126 ISBN 91-88016-69-2