Julius Wellhausen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Julius Wellhausen

Julius Wellhausen, född 17 mars 1844 i Hameln, död 7 januari 1918 i Göttingen, var en tysk orientalist och bibelforskare. Han är särskilt känd för fyrkällshypotesen om Moseböckerna.

Wellhausen studerade vid Göttingens universitet och blev 1872 teologie professor vid Greifswalds universitet, men på grund av de många angreppen från gammalortodoxt håll utbytte han 1882 denna plats inom teologiska fakulteten mot en extraordinarie professur i österländska språk inom filosofiska fakulteten vid universitetet i Halle. 1885 antog han kallelse till ordinarie professur i hebreiska vid Marburgs universitet och 1892 vid Göttingens.

Genom Geschichte Israels (1878; 2:a upplaga under titeln Prolegomena zur Geschìchte Israels, 1883) blev Wellhausen i hast ryktbar. Detta arbete var väsentligen grundat på Vatkes Biblische Theologie och på Karl Heinrich Grafs banbrytande verk Die geschichtlichen Bücher des Alten Testaments (1866). Grafs idéer hade redan 1869 och 1870 blivit upptagna av holländaren Abraham Kuenen i hans framstående religionshistoriska arbete De godsdienst van Israel.

Graf åter (liksom möjligen även Vatke) hade huvudsakligen fått sina kritiska åsikter av sin gamle lärare Eduard Reuss, som redan 1833 i föreläsningar och skrifter uttalat dem. Allmänt kända och uppmärksammade bland teologerna blev dessa kritiska idéer dock först genom Wellhausens nämnda publikation av 1878, upphovet till "wellhausenianismen". Enligt denna kritiska skola är Israel och judendomen två olika företeelser, mellan vilka den babyloniska fångenskapen utgör gränsen.

Judendomen är den strängt hierarkisk-rituella skepelse, i vilken det gamla Israel framträder ur denna fångenskap, som på ett genomgripande sätt förändrade det gamla Israels skaplynne. Den gammaltestamentliga kanon är judendomens skapelse, vari den tendentiöst framställer Israels historia och låter denna börja med mosaiska lagstiftningen samt sluta med profetdömet. Men i själva verket har den mosaiska lagstiftningen aldrig existerat. Pentateuken är till alla sina delar mycket yngre än Mose. Dess äldsta beståndsdel är Femte Moseboken, författad omkring 622 f. Kr..

Större delen av den övriga lagsamlingen, framför allt hela Tredje Moseboken, är författad först efter babyloniska fångenskapen. Hela berättelsen om tabernaklet under ökenvandringen, om översteprästen och hans ämbetsdräkt, om lagens tavlor med mera är ren dikt. För de historiska böckerna ligger flera olika urkunder till grund. De äldsta och mest autentiska skrifterna i gamla testamentet är de äldre profetiska skrifterna, som dock ej undgått redaktionsförändringar och interpolationer.

Patriarkernas historia i 1:a Mosebok är sammansatt av gamla myter utan historiskt värde. Såsom alla andra religioner har den judiska börjat med mångguderi och myt, och så vidare. Den egentlige upphovsmannen till "wellhausenianismen", veteranen på bibelkritikens område Eduard Reuss, utgav några år därefter (1881) Geschichte der heiligen Schriften med väsentligen samma uppfattning. Snart samlade sig en hel här av teologer omkring Wellhausens namn. Fyrkällshypotesen skulle dominera bibelforskningen i ett sekel.

Wellhausens andra betydande verk är Die Komposition des Hexateuchs und der historischen Bücher des Alten testaments (1885) och Israelitische und judische Geschichte (1894). Vidare är bland hans många vetenskapliga arbeten att märka Skizzen und Vorarbeiten (6 band, 1884-99) om Arabien och Muhammed. Även nya testamentet har varit föremål för hans forskning, i det att han 1903-05 utgav fyra monografier över de fyra evangelierna.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]