Karbon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grundämnet "carbon/karbon" hittas under kol

Paleozoikum: 542 miljoner-251 miljoner år före nutid
period epok milj. år
sedan
perm 48 loping 9 260 - 251
guadalup 11 271 - 260
cisulal 28 299 - 271
karbon 60 pennsylvan 19 318 - 299
mississippi 41 359 - 318
devon 57 yngre devon 26 385 - 359
mellersta devon 13 398 - 385
äldre devon 18 416 - 398
silur 28 pridoli 3 419 - 416
ludlow 4 423 - 419
wenlock 5 428 - 423
llandovery 16 444 - 428
ordovicium 44 yngre ordovicium 17 461 - 444
mellersta ordovicium 11 472 - 461
äldre ordovicium 16 488 - 472
kambrium 54 furong 13 501 - 488
mellersta kambrium 12 513 - 501
äldre kambrium 29 542 - 513
Eran paleozoikum är en del av den fanerozoiska eonen.

Se även Geologisk tidsskala.

Världskartan för 340 miljoner år sedan.

Karbon är en geologisk period. Det finns inga bergarter i Sverige från denna tidsperiod. Perioden följs av perm.

Karbon, som brukar kallas "kolets tidsålder", var en mycket händelserik period i jordens historia.

Under karbon var de flesta av jordens kontinenter samlade i två större kontinenter, en nordlig, Laurussia och en sydlig Gondwanaland. Under karbon närmade sig kontinentblocken varandra alltmer, Laurussia utökades genom att områden som idag motsvaras av Kazachstan och Sibirien anslöts till kontinenten. Samtidigt kolliderade Laurasien med Gondwana vid ekvatorn och kom att bilda en superkontinent, kallad Pangea.[1]

Under karbon bildades sumpskogar som bestod av ormbunkar, fräken- och lummerväxter som växte i form av gigantiska träd, främst lummerväxer av släktena Lepidodendron och Sigillaria samt fräkenväxtsläktet Calamites. Det är bland annat dessa skogar som under årens lopp bildat det kol, framför allt stenkol, och den olja som vi idag utvinner som fossila bränslen. Ett karakteristisk inslag mot slutet av perioden och den efterföljande permperioden var den nakenfröiga, trädformiga Glosspteris, vars tungformiga blad fälldes årstidsmässigt. De trädformiga lummerväxterna dog nästan helt ut före karbons slut och andra växttyper, främst ormbunkar och fröormbunkar fick större betydelse i de gamla supskogsområdena.[1] Bland dessa ormbunkar märks Cordaitales.[2]

I sumpskogarna levde flygande insekter av ovanligt stora dimensioner. Man har bland annat påträffat trollsländor med ett vingspann på 75 cm. Bland insekterna dominerade de rovlevande as- och allätarna, växtätande insekter var sällsynta. Man känner till inte mindre än 800 arter av kackerlackor från karbon.[1]

Bland fossilen från havsdjur är skalen från produktider en sorts armfotingar vanliga, liksom av goniatiter, en bläckfisksläkting med spiralvridet kamrat yttre skal. Blastoidéerna dominerade bland de fastsittande tagghudingarna vid många kuster. En nyhet under yngre karbon var de risgrynsformade och upp till centimeterstora fusuliniderna, den första storvuxna gruppen bland de encelliga foraminifererna.[1]

Andra arter från tiden är krinoidéer, de äldsta reguljära sjöborrarna, samt armfotingar av släktena spirifer och productus.

Flera arter som dominerat under stora delar av paleozoikum dog ut vid karbons slut. Hit hörde en viktig trilobitgrupp samt graptoliterna.[1]

Under karbon skedde en nedisning på sydpolen liksom radikala havsnivåsänkningar. De bepansrade fiskar som länge härskat i haven dog ut och ersattes av mer lättrörliga. På land började de första barrträden träda fram.

Bland fiskarna var hajarna de dominerande och uppvisade stor variation. Strålfeniga fiskar representerades av en ålderdomlig grupp där störar och fengäddor förekommer idag. Bland ryggradsdjuren på land var groddjuren de klart dominerande under hela perioden. Mot slutet av perioden påträffades de första reptilerna. De flesta landdjur var ännu köttätare liksom sina förfäder i vattnet.[1]

I västra Europa där karbon först undersöktes, är dess nedre delar, bergkalken eller Fusulinakalken, en marin bildning, på vissa håll mer än 1000 meter tjock, och den övre består av sandsten, som innehåller skifferleror och kolflötser.[2] Övre delen av karbon utgörs av ett stenkolslager i Storbritannien och Belgien genom Centraleuropa till norr om Svarta Havet,[1] medan i norra Ryssland, Spetsbergen och de arktiska områdena övre karbon är marint bildad med fossilrika kalkstenar. I Donetsbäckenet i södra Ryssland finns kolflötser i nedre karbon. Marin yngre karbon förekommer i Alperna, i området för Tethyshavet som under karbon skilde den norra kontinenten från den södra.[2]

I Sverige, som varit land under denna tid har lager från karbon troligen en gång funnits, men de är idag bortsopade av inlandsisarna. Rester av fossil från karbon har dock hittats omlagrade i yngre sediment.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Nationalencyklopdin multimedia plus, 2000
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1180-81 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]