Stenkol

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om bergarten. Stenkolsperioden är även ett äldre namn karbonperioden.
Stenkol

Stenkol, bituminöst kol, är en typ av den sedimentära bergarten och fossila bränslet kol, med en kolhalt på 85–90 %. Stenkol är också ett äldre namn på den geologiska perioden karbon.

Stenkolets ursprung kan man finna i stora skogar som växte nära kuster då stenkolen från början var stora växter. När översvämningar skedde kom träden i dessa skogar att dö för att därefter överlagras av så kallat sediment (material som sjunker ner genom vattnet och samlas på havs-, flod- och sjöbottnar) och har på så vis skyddats från oxidation. Under årmiljonernas lopp har det organiska materialet gått igenom vissa kemiska processer och till slut bildat först torv, sedan brunkol och till sist stenkolet.

Stenkol används framför allt som bränsle i värmekraftverk. Genom torrdestillation av stenkol i gasverk erhålls stadsgas, stenkolstjära och koks. Vid tillverkning av järn och andra metaller var träkol tidigare en viktig råvara men har nu till största delen ersatts av stenkol.

Stenkolsbrytning[redigera | redigera wikitext]

Av världens kolbrytning är stenkolsbrytning dominerande jämfört med brunkolbrytning. År 2010 bröts cirka 7 200 miljoner ton kol, varav 6 200 miljoner ton var stenkol. Kina är det land som har den största stenkolsbrytningen – år 2010 svarade Kina för 50 procent av världens stenkolsbrytning. Andra länder med stor produktion är, i ordning efter Kina, USA, Indien, Australien, Indonesien, Sydafrika och Ryssland. Inom EU är Polen det land som har den största stenkolsbrytningen. År 2010 stod Polen för 57 procent av produktionen i EU. Totalt utvanns det 133 miljoner ton stenkol inom Europa 2010.[1]

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

Stenkol finns på några få platser i Sverige. Flötserna ligger på ett djup av 30–110 m och är i allmänhet tunna (30–60 cm).[2] Mest känt är kolet i nordvästra Skåne kring Höganäs. Denna kolkropp sträcker sig från Höganäs i norr och till Ekeby och Simmelsberga i söder. Stenkol har brutits i nordvästra Skåne från 1700-talet och fram till mitten av 1950-talet. Orter där stenkolsbrytning skett är bland annat Bjuv, Gunnarstorp, Nyvång, Höganäs, Ekeby, Billesholm, Hyllinge och Simmelsberga. I Höganäs är kolet en biprodukt vid lertäkt. År 1976 utvanns på detta sätt 12 000 ton kol.[2] Utställningar om den skånska stenkolsbrytningen finns bland annat på Höganäs Museum och i Nyvång.

I slutet av 1800-talet, då järnvägsnätet byggdes ut och industrins energibehov ökade, fick stenkol en stor betydelse i Sverige. Importen av kol från England och Tyskland var stor. Man behövde kol till ånglok och ångmaskiner av olika slag. Behovet av energi ökade hela tiden. Under andra världskriget bröts det stenkol ur ett sextiotal privatgruvor i trakterna kring Billesholm. Under åren 1940–1945 var brytningen i medeltal drygt en halv miljon ton per år.[2]

Dessa svenska koltillgångar är små och håller låg kvalitet och lågt värmevärde. Den brytvärda mängden har uppskattats till cirka 30 Mton (cirka 175 TWh).[2] Svenskt behov av kolbränslen måste därför tillgodoses genom import.

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kolåret 20102011, Svenska Kolinstitutet (PDF)
  2. ^ [a b c d] Nämnden för energiproduktionsforskning; Kol i Sverige, Planeringsrapport NE 1977:24, Liber (1978). ISBN 91-38-04381-5

Se även[redigera | redigera wikitext]