Klickerträning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hunden belönas med klicker när den gjort rätt.

Klickerträning är ett numera populärt sätt att träna hundar på. Metoden går ut på att man enbart använder sig av positiv förstärkning.

Man använder oftast en klicker, en plastdosa med en metallflärp som avger ett "klick" när man trycker på den. Detta klick betingar man med en belöning - oftast en godisbit. Detta kan man sedan använda för att förstärka det beteende man vill ha fram. Klickerns fördelar är att förstärkningen blir mer exakt. Dels blir tajmingen lättare, dels låter klicket alltid på samma sätt, oavsett om man själv är glad, trött, grinig, rädd osv... Klicket ska alltid följas av en belöning.

Med hjälp av klickerträningens principer kan man frishejpa fram beteenden. Detta är en inlärning som gör hunden mer delaktig och tänkande än om man använder den mer traditionella "locka med godisbit"-metoden. Frishejping går till på så sätt att man förstärker små små delar tills hunden utför hela beteendet. T ex om man vill lära hunden att snurra ett varv åt höger, så börjar man med att klicka när hunden råkar vrida huvudet lite åt höger. Efter en stund höjer man kriterierna och klickar när hunden vrider huvudet mer åt höger. Nästa steg är att klicka när hunden vrider så mycket på huvudet att den även flyttar en tass en liten liten bit åt höger. Så här fortsätter man tills hunden kan snurra ett helt varv.

Klickerträningens principer kan användas för att träna i stort sett alla djur, även om exempelvis belöningen och belöningsmarkören (ofta ett klick, men kan även vara en visselsignal, ett ord, en handsignal eller något annat) varierar. Delfinerdjurparker tränas med klickerträning (här används visselpipa) för att uppträda i shower, och andra djur i djurparkerna kan tränas att acceptera hantering och t.om. sprutor. Även hästar, råttor, katter och kaniner är exempel på djur som klickertränas. TAG-teach kallas en form av klickerträning som används för att träna människor, exempelvis idrottsmän.

Medskapare[redigera | redigera wikitext]

B.F. Skinner identifierade och beskrev först principerna av operant betingning. Marian Kruse och Keller Breland (senare ett gift par), två av Skinners första studenter, såg potentialen i den nya djurträningstekniken. Efter att ha deltagit som forskarstudenter med Skinner i duvbeteende och utbildningsprojekt under andra världskriget, lämnade paret Breland den akademiska skolan och bildade det första företaget som avsiktligt använde operant betingning: Animal Behavior Enterprises (ABE). De skapade de första friflygande fågelshowerna och en mängd kommersiella djurutställningar, från grisungelopp till kycklingar som spelade luffarschack, till en hel "IQ Zoo".

Bob Bailey var USA:s flottas första träningsdirektör som senare arbetade på ABE år 1965. Keller Breland dog 1965 och Marian gifte sig med Bob Bailey 1976. Tillsammans fortsatte de pionjärarbetet på ABE. Radiobärande katter leddes genom städer och in i byggnader enligt ett avtal med CIA. Delfiner lokaliserade mål många mil från sina tränare, till havs. Korpar och andra fåglar, som hade kameror på sig och var ledda av lasrar, kunde flyga till ett speciellt fönster på en skyskrapa och fotografera människor inuti. Måsar, naturligt duktiga havssökare, kunde hitta och rapportera räddningsflottar och simmare långt ute till havs.

Fördelar[redigera | redigera wikitext]

En av utmaningarna i djurträning är att kommunicera exakt när djuret har gjort det beteendet som föraren vill förstärka. Exempelvis, tänk dig en förare som försöker lära en hund att snurra i en cirkel. Vid samma ögonblick som hunden slutför cirkeln, måste föraren låta hunden veta att den har gjort rätt. Men det traditionella utropet "duktig hund!" tar så lång tid att säga att hunden redan kan ha gått vidare till ett annat beteende. Åtminstone är det inte direkt uppenbart att "duktig hund!" har beräknats till den exakta tidpunkten då cirkeln fullföljdes. När hunden hör att den blir belönad, kanske den sitter och kliar sig eller letar efter något annat att göra.

Laboratorieforskarna Norm Guttman, Marian Kruse och Keller Breland insåg att råttor alltid slutar med vad de håller på med när foderapparaten gör ett ljud som indikerar att mat är på väg, och att råttorna tenderar att göra om beteendet de gjorde när de hörde ljudet. Leksakssyrsor, den tidigare motsvarigheten till dagens klicker, var vanligare i dessa dagar och tjänade sitt syfte mycket väl. Klickern ger exakt tajming och tydlig kommunikation om vilka beteenden som förstärks, och gör det möjligt för föraren att lära ut komplicerade och svåra färdigheter till djuret utan att använda våld eller bestraffning.

Minst en studie har visat att klickern kan minska träningstiden med en tredjedel.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]