Maria Cederschiöld (diakonissa)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Maria Cederschiöld.

Anna Maria Cederschiöld (även Marie och Mari; även Cederskiöld), , född den 20 november 1815 i Växjö, död den 7 januari 1892 i Lund, var en svensk sjuksköterska och diakonissa. Hon var som föreståndare för Sveriges första diakonissanstalt en pionnjär för diakonisseverksamheten i Sverige. Hon var föreståndare för diakonisseanstalten från 1851 till 1862.

Biograf[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Maria Cederschiöld var dotter till den adlige kyrkoherden prosten Casper Haquin Cederschiöld och prostdottern Helena Ingelman. Efter att fadern, som kyrkoherde i Forsheda pastorat, avlidit bodde och arbetade hon hos 'Mormor på Herrestad', Emilie Petersen, i grannsocknen Kärda, där hon uppskattades för sina stora "andliga gåvor" om det än "fattades en del i det praktiska arbetet" [1],.

Diakonissanstalten[redigera | redigera wikitext]

Efter mycket vånda och ett års förberedelse vid den berömda lutherska diakonissanstalten i Kaiserswerth-am-Rhein, där också Florence Nightingale utbildades, men där hon vantrivdes under den auktoritära regimen, tog hon upp kallet som den första föreståndare för Diakonissanstalten. Denna grundades som den första gestaltningen i Sverige av "en kristlig sjukvård ... ett verk av den inre missionen ... ett arbetande för nästans andliga och lekamliga väl"[1], först vid Gröna Tvärgatan 8 på Kungsholmen i Stockholm år 1851, sedan på Ersta från 1862.

Fruntimmersällskapet för fångars förbättring[redigera | redigera wikitext]

Maria Cederschiöld var grundare av Fruntimmersällskapet för fångars förbättring, tillsammans med Fredrika Bremer, Mathilda Foy, Betty Ehrenborg och Emilia Elmblad, vilket från 1854 höll söndagsskola för undervisning och uppbyggnad av kvinnliga fångar. I en artikel skriven på engelska, men utgiven först år 1930 på svenska, skriver Mathilda Foy hur hon beundrade Marias flit och belyser på ett mycket livat sätt villkoren för fängelse-verksamheten, med motstånd från såväl prästerskap som fängelsedirektionen, hur de fick stötta och uppmanade varandra för att övervinna alla motgånger och den egna rädslan, och en inblick i just hur modiga de måste vara.

Av de tre grupper kvinnliga fångar, tog först Betty Ehrenborg lösdriverskorna, Mathilda barnmörderskor ("Jag var glad att ha blivit av med herrar åhörare [pastorn och fängelsedirektörn], men kände det kusligt att befinna mig ensam bland 120 barnamörderskor") och Maria tjuvarna; Fredrika Bremer verkade där hon behövdes, och när den gifta Betty var borta tog hon lösdriverskorna, hos vilka hon stortrivdes och med vilka hon till och med identifierade sig:

"hade det inte varit för min uppfostran och samhällsställning, hade jag kanske hört till deras anhang. Jag tror inte att jag skulle ha mördat mina barn eller någon annan människa, ej heller skulle jag stulit, det synes mig så lumpet. Men springa omkring på gatorna och skråla och gräla, dricka mig full, nyttja fula ord och okväda polisen; se det hade varit något i min väg. Det hade jag tyckt vara roligt!"

Mathilda skriver att Maria kom med nyheterna att "Tillståndet galler speciellt mamsell Bremer, fröken Ehrenborg, dig och mig" [2]: den femte, Emilia, nämns inte alls i artikeln[3].

Jämtland och Norge[redigera | redigera wikitext]

1868 reste Maria med Mathilda till Jämtland och Norge, där en diakonissanstalt upprättades [4] [5].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.mormor.se
  2. ^ 'fröken' för adeln, 'mamsell' för ofrälse, fram till frökenreformen 1866.
  3. ^ http://mathilda.new-renaissance.com
  4. ^ http://skeptron.uu.se/pers/monicaz-091202/ffo/kapital/cederskiold-marie.html
  5. ^ http://www.mormor.se/default.aspx?lang=SE&articleId=2412

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]