Kustradiostation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kustradiostationen Poldhu i Cornwall ca 1910.

En kustradiostation är en radiostation på land avsedd för kommunikation med fartyg. För att förenkla terminologin räknas även kust-jordstation (eng coast earth station (CES)) som används för satellitkommunikation till fartyg, som kustradiostation enligt ITU.[1]

Inledning[redigera | redigera wikitext]

Från början var kustradiostationerna främst avsedda att förmedla telegramtrafik mellan fartygsradiostationer och fasta telenätets landlinjer. Senare utvecklades även andra trafiktjänster beroende på behov, till exempel telefoni och radiotelex, och de blev även sjöräddningscentraler som övervakade nödfrekvenser och var direktlänk till läkare vid sjukdomsfall ombord.

Kustradiostationer finns för både civil och militär trafik. De civila kustradiostationerna finns dokumenterade i List of Coast Stations (List IV). Publikationen utges vartannat år av ITU[2]. List of Coast stations innehåller både stationer öppna för allmän trafik mot betalning, samt övriga stationer i GMDSS som är nåbara via DSC.

Ytterligare en internationell publikation är GMDSS Master Plan, eller med sitt längre namn Master Plan of shore-based facilities for the Global Maritime Distress and Safety System. Denna publikation utges årligen av IMO, med syfte att ge information om landbaserade resurser i GMDSS[3].

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Operatörsplats på kustradiostationen Tjöme radio i Norge, nu på museum i Tønsberg.
  • Den första kuststradiostationen i världen inrättades av bolaget Marconi år 1897 i Needle Hotel på Isle of Wight.
  • Den 3 mars 1899 påseglades det nyligen radioutrustade fyrskeppet East Goodwin, placerat på Englands sydöstra kust. Det följande telegrafi-nödanropet "HELP!" besvarades av en radiostation på fyren South Foreland varifrån hjälp sändes ut. Detta var första gången ett nödmeddelande uppfattades via radio från ett fartyg.[4]
  • År 1900 byggdes jättestationen Poldhu nära staden Mullion i Cornwall.[5]
  • Morsesignaler (bokstaven "s") från Poldhu uppfattades 12 december 1901 vid St. John'sNew Foundland av Guglielmo Marconi, som den första trådlösa förbindelsen över Atlanten.[4]
  • Den 18 januari 1903 sändes första telegrammet från USA till England, då president Theodore Roosevelt sände ett lyckönskningstelegram till kung Edvard VII via en kustradiostation i Wellfleet, Massachusetts med anropssignal CC (Cape Cod). Denna kustradiostation utvecklades senare till Chatham Massachusetts Radio/WCC, och blev en av de större stationerna på USA:s östkust. Motsvarande kustradiostation på USA:s västkust var San Francisco Radio/KPH.
  • År 1903 hölls första internationella radiokonferensen i Berlin, bland annat för att hindra Marconibolagen från att få monopol på radioutrustning. Vid andra konferensen 1906 togs beslut om fritt utbyte av telegram mellan stationer av olika fabrikat, samt att nödsignal på telegrafi skall vara SOS.
  • År 1904 betecknas som Marconisystemets första egentliga verksamhetsår. Då fanns ett 50-tal kustradiostationer längs Nordsjöns, Atlantens och Medelhavets kuster.[4]

Då olika länders mariner tidigt var intresserade av radiokommunikation, var de första kustradiostationerna ofta avsedda för antingen rent militär, eller en kombination av civil och militär radiotrafik.
Danmarks första kustradiostation, med anropssignal OXA, var belägen på örlogsbasen Holmen i centrala Köpenhamn och öppnade 1908 för civil och militär trafik. Norges första kustradiostation var Thoraas Signalstation på ön Tjøme, sedermera Tjøme radio med anropssignal LGT, upprättad av norska marinen 1905 och överlåten till norska Telegrafverket för civil trafik 1910.

Operatörsplats för nöd- och anropsfrekvensen 500 kHz, på holländska kustradiostationen Scheveningen radio/PCH cirka 1970.

I Sveriges togs de första kustradiostationerna i bruk 1903 som testanläggningar och var marinens radiostationer på Kungsholms fort i Karlskrona, vid Oskar-FredriksborgRindö, samt vid Fårösund. Planer fanns också på en radiostation i Strömstad för kommunikation med örlogsfartyg i Oslofjorden vid unionsupplösningen 1905, men de förverkligades inte.[6]
Proven med kustradiostationer ansågs lyckade och marinen köpte in ett antal gnistsändare för placering runt Sveriges kuster.
Den första permanenta stationen, Karlskrona radio, öppnade vid Karlskrona örlogsbas den 24 maj 1909 som svenska marinens första kustradiostation. Stationen, med anropssignalen SAA expedierade från 1910 även civil trafik. De övriga två experimentstationerna flyttades också, och permanentades som Vaxholm radio och Tingstäde radio. I Göteborg började försökssändningar vid en gemensam militär-kommersiell kustradiostation vid Oscar II:s Fort år 1908, men flyttades på grund av jordningsproblem till den s.k "Gnistängen" vid Nya Varvet redan 1910. Den 18 september 1911 öppnades stationen under namnet "Göteborgs gnisttelegrafstation" för trafik med allmän korrespondens till fartyg. År 1912 öppnades Trelleborg radio, ägd av Statens Järnvägar, för kommersiell trafik till järnvägsfärjorna på linjen Trelleborg - Sassnitz.

Redan från starten införde den kommersiella kustradion rutiner för betalning av tjänsterna. Varje fartyg hade avtal med sitt lands Teleförvaltning, och via dessa kunde kustradiostationerna få ersättning för sina tjänster. Teleförvaltningarna fakturerade sedan fartygens ägare dessa trafikkostnader. Systemet blev förebild till de roaming-avtal, som idag gäller mellan världens alla mobiltelefonoperatörer. Avgifterna för radiotelegram delades upp i tre delar: Fartygsavgift, kustavgift och trådavgift, och taxerades vid internationell trafik i Guldfranc och Centimes. Redarna hade rätt att slopa fartygsavgiften för telegram som avsändes från egna fartyg.[7]

Nutida användning av civila kustradiostationer[redigera | redigera wikitext]

Med kustradiostationer kan man dels mena radiostationer upprätthållna för allmän trafik, dels varje radiostation på land som är avsedd att kommunicera med fartyg. De förra kan mot betalning koppla telefonsamtal till och från fartyg, skicka ut sjöfartsinformation och -varningar, ta emot nödmeddelanden och hantera nödtrafik. Med fjärrstyrda sändare och mottagare har de god täckning längs hela kusten. Till de senare hör till exempel lotsars och olika hamnars radiostationer på land.

Övergången till det huvudsakligen satellitbaserade[8] kommunikations- och sjösäkerhetssystemet GMDSS den 1 februari 1999 har inneburit att kontinuerlig manuell passning av telefoni-nödfrekvenser inte längre är obligatorisk på fartyg över 300 BRT, däremot bör det ändå ske när det är praktiskt genomförbart på alla fartyg till sjöss.[9] För samma fartygsstorlek (över 300 BRT), finns obligatoriskt krav på utrustning för DSC (Digital Selective Calling). Rekommendationen från myndigheter är att komplettera VHF-utrustningen med DSC även på mindre fartyg. Kommunikation med morsekodlångvåg (VLF) är sedan 1999 helt överflödigt.

Utvecklingen med Inmarsat-satellitkommunikation har i sin tur inneburit att det bara finns enstaka kustradiostationer kvar för civil trafik på kortvåg (HF).[10][11] Den för närvarande (vintern 2011) sista radiostationen i norra Europa som erbjöd telefonisamtal via kortvåg, Lyngby radio i Danmark, upphörde med denna tjänst den 1 oktober 2009 [12]

De kustradiostationer som finns kvar efter införandet av GMDSS år 1999 hanterar det marina VHF- och MF-radionätet, det vill säga det nät av radiosändare längs kusten som gör det möjligt att kommunicera med enskilda fartyg, sända ut sjörapporter, varningar och annan information (eng. Maritime Safety Information, MSI), eller förmedla samtal till och från telefonnätet.

I Sverige finns den kommersiella kustradiostationen Stockholm radio för dessa uppgifter, medan de i Finland sköts av statliga Turku Radio. I Norge finns fem VHF- och MF-kustradiostationer, samt dessutom en kust-jordstation (CES) i Eik sydost om Stavanger för satellitkommunikation med fartyg, medan Danmark har Lyngby radio som kvarvarande kustradiostation för VHF- och MF-tjänster.

För passning av nödfrekvenser gäller:

  • 500 kHz telegrafi. Frekvensen är överflödig, och passning har upphört i och med införande av GMDSS den 1 februari 1999.
  • 2182 kHz MF-telefoni. Passning sker frivilligt på fartyg över 300 BRT i area A2 efter införandet av GMDSS. Däremot krav på passning av MF 2187,5 kHz (DSC), och passning sker på DSC från kustradiostation.
  • VHF kanal 16 (156,8 MHz) telefoni (frekvensmodulering). Kravet på ständig passning från kustradiostation i area A1 (kustnära) upphörde i samband med införandet av GMDSS år 1999, men med rekommendation att fortsätta passning till 2005.[13] Många länder, inklusive Sverige och övriga nordiska länder, fortsätter ändå att lyssna på kanal 16.[14] Flera länders kustradiostationer har däremot upphört med kontinuerlig passning av kanal 16 efter år 2005, till exempel i Storbritannien. Frekvensen bör avlyssnas frivilligt på fartyg över 300 BRT,[9] men i stället finns då obligatoriskt krav på kontinuerlig passning av VHF kanal 70 (DSC), vilken också passas obligatoriskt av alla kustradiostationer, MRCC och JRCC.

Nutida användning av militära kustradiostationer[redigera | redigera wikitext]

Långvågsmasterna vid radiostationen i Grimeton utanför Varberg

Marinens Radio i Sverige (MaRa)[redigera | redigera wikitext]

Efter önskemål om att koncentrera driften av de svenska marina kustradiostationerna skapades en ny organisation, Marinens Radio (MaRa), som officiellt började sin verksamhet 15 april 2002. Efter ombyggnader invigdes nya anläggningar hos Hårsfjärden radioMuskö 14 april 2003, och hos Karlskrona radio den 28 oktober 2004. Från dessa platser kan man i ett radionätverk stödja marina förband nationellt och internationellt med kortvåg-, långvåg- och UK-kommunikation.[15] MaRa ingår i Sjöinfobataljonen vid Marinbasen, och lyder vid insatser direkt under Marinens taktiska stab (MTS).
År 2007 deltog Marinens Radio i övningen Northern Coast då ett radionät upprättades från Sverige med militära radiostationer i Glucksburg och Århus. MaRa har också gett stöd till de internationella marina insatserna ME01 och ME02. På ubåtssidan har långvågskommunikationen anpassats till NATO-standard, och som sista nyttjare av telegrafi i försvaret har ubåtssambandet lämnat denna teknik sedan oktober 2008 till förmån för vågformen minimum-shift keying (MSK).[15]
Förberedelser pågår för en övergång till ett förvarsmaktsgemensamt kortvågs-kommunikationssystem, HF 2000, samt en omlokalisering av MaRa till en ny, ännu inte fastställd plats tillsammans med Flygvapnet. Samtidigt pågår utveckling av en rörlig MaRa, dvs radiostationer uppbyggda med container-moduler.[15]

Finska kustradionstationer[redigera | redigera wikitext]

Myndigheterna i Finland upprätthåller två kustradiostationsnät som täcker hela kustområdet. Näten består av fjärrstyrda basstationer och bemannade vakthållningsenheter. Nödkanalen 16 och DSC-kanalen 70 passas dygnet runt, liksom vissa arbetskanaler.

  • Gränsbevakningsväsendets nödradionät innefattar sjöräddningens ledningscentraler
    • MRCC Åbo
    • MRSC Helsingfors
    • MRSC Vasa
  • Sjöfartsmyndighetens säkerhetsradionät
    • Turku Radio (bl.a. varningar, väderleksinformation och andra regelbundna meddelanden; tidigare förmedlades telefonsamtal)
    • VTS-centralerna (VTS för Saimen-området förmedlar också nödmeddelanden)

Dessutom har ett antal myndigheter (lotsverket, sjöbevakningen, tullen, försvaret) och privata aktörer (hamnar) egna kustradiostationer.

Svenska kustradiostationer[redigera | redigera wikitext]

Fast radio[redigera | redigera wikitext]

Radiostationer som ursprungligen driftsattes för att sända eller ta emot meddelanden från andra länders motsvarande radiostationer på land.

Militära Kustradiostationer[redigera | redigera wikitext]

Svenska anropssignaler tilldelade i enlighet med London International Radiotelegraphic Convention 1912[redigera | redigera wikitext]

  • SAA för Karlskrona radio
  • SAB för Göteborg Radio
  • SAC för Trelleborg radio
  • SAD för Skeppsholmen radio/Rådmansö radio
  • SAE för Tingstäde radio
  • SAF för Vaxholm radio
  • SAG för Göteborgs Kustradiostation
  • SAH för Härnösand radio
  • SAI för Boden radio
  • SAJ för Karlsborg radio
  • SAK för Kungsbacka radio

---

  • SAQ för Varberg Radio/Grimeton radio

---

  • SAW för Karlsborg radio

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ITU:s definition av CES
  2. ^ Om List of Coast Stations från ITU
  3. ^ Om GMDSS Master Plan från IMO
  4. ^ [a b c] Gustafsson kap 1
  5. ^ Gustafsson kap 14
  6. ^ Ahlström sid 119-124
  7. ^ Gustafsson kap 11
  8. ^ Gustafsson sid 227
  9. ^ [a b] Transportstyrelsens författningssamling TSFS 2009:95 Vakthållning §22-24
  10. ^ Göteborgs Posten 17/1 1999
  11. ^ Ahlström sid 126
  12. ^ Om HF-tjänster från Lyngby radio
  13. ^ IMO resolution MSC.131 om lyssningsvakt på ch16 och DSC
  14. ^ Om nödfekvenspassning från Sjöfartsverket
  15. ^ [a b c] Ahlström sid 42-45

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Birgitta Gustafsson: Radion och Radiotelegrafisten, Borås 1991 ISBN 91-85292-52-4
  • Arne Ahlström: Svenska marina kustradiostationer, ISBN 91-7942-081-8
  • Artikel i Göteborgs Posten 17/1 1999: Inte ett pip - Nytt sjöräddningssystem tystar radiotelegrafisten
  • K.E.Hulthén: Från Gniststation till Satellit – den Maritima Radions utveckling i Sverige, Telia Mobitel 1995.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]