McDonnell Douglas MD-80

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
McDonnell Douglas MD-83 (DC-9-83) - Spanair - EC-GGV - LEMD.jpg

En MD-83 från Spanair

McDonell Douglas MD-80
Beskrivning
Typ Passagerarflygplan 
Besättning 2
Kapacitet 81/82/83/88 172 pax
87 139 pax
Första flygning 18 oktober 1979
I aktiv tjänst
Varianter 81/82/83/87/88
Tillverkare McDonnell Douglas
Generella egenskaper
Längd 81/82/83/88 45,1 m
87 39,7 m
Vingbredd 32,85 m
Höjd 81/82/83/88 9,05 m
87 9,25 m
Vingyta 112.3 m2
Tomvikt 81 35 300 kg
82/88 35 400 kg
83 36 200 kg
87 33 200 kg
Lastförmåga 81/82/88 35.5 m3
83 31.2m3
87 26.5 m3
Maximal startvikt 81/87 63 500 kg
82/88 67 800 kg
83v72 600 kg
Motor 2 x Pratt & Whitney JT8D-219
Motorstyrka 82-93 kN (18 500-21 000 lbf)
Prestanda
Maximal hastighet Mach: 0,76 (811 km/h)
Räckvidd vid maximal vikt 81 1 570 nmi (2 910 km)
82/88 2 050 nmi (3 800 km)
83 2 500 nmi (4 600 km)
87 2 370 nmi (4 390 km)
Transporträckvidd
Operativ flyghöjd {{{max altitud}}}
Stighastighet
Kraft/viktförhållande
Övrigt
Övrigt Källa[1]

MD-80 är en flygplanstyp tillverkad av McDonnell Douglas Co. som nu ägs av Boeing. Typen togs i trafik år 1980, med första leverans till Swissair. Scandinavian Airlines fick sina första MD-80 levererade under hösten 1985.

MD-80 är en vidareutveckling av DC-9 som togs fram i början av 1960-talet med första flygning 1965. Typen är certifierad under benämningen DC-9-80, men marknadsförs under namnet MD-80 och finns i flera olika varianter. Se nedan.

Typen används i Europa för medellånga rutter. Tillverkningen av planet skulle läggas ner 1997, men fortsatte ända till år 1999, bland annat genom en stor order från flygbolaget Trans World Airlines. Sammanlagt byggdes 1 194 plan, av vilka omkring 1 000 fortfarande är i trafik.

Världens största MD-80-flotta finns hos amerikanska American Airlines (332) och Delta Air Lines (119). I Europa har SAS varit en av de mest betydande operatörerna av flygplanstypen, men utrangerade sin sista MD-80 den 26 oktober 2013.[2]

Planet har ett speciellt långsmalt utseende och har två jetmotorer placerade längst bak på flygplanskroppen tillverkade av Pratt & Whitney med modellbeteckningen JT8D. Kabinen har fem sittplatser i bredd (2+3). MD-80 har en toppfart på 925 km/h (ca. 330 KIAS) och får vid start väga mellan 65 och 72 ton (beroende på modell). Flygplanet är 45 meter långt och har ett vingspann på 33 meter. Som mest kan en MD-80 ta 172 passagerare, men det normala är omkring 140 passagerare i två klasser, eller 165 i charterversion.

Eftersom motorerna är monterade baktill är det betydligt tystare i den främre delen av kabinen än i den bakre. Caravelle visade vägen för denna konstruktion på tidigt 1960-tal.

Två flygplanstyper som har vidareutvecklas från MD-80 är MD-90 och B-717 (ursprungligen MD-95).

Varianter av MD-80[redigera | redigera wikitext]

MD-80 är ett samlande namn för en flygplansfamilj om fem versioner, MD-81, MD-82, MD-83, MD-87 och MD-88. Av modellerna skiljer sig endast MD-87 till det yttre genom en 5,3 m kortare flygkropp samt en något förhöjd stjärtfena. De övriga skiljer sig från varandra genom en varierande räckvidd, startvikt, motoreffekt, instrumentering och material som använts för vissa komponenter i planet. MD-80 slutade att tillverkas kort efter att McDonnell Douglas gått ihop med Boeing.

McDonnell Douglas MD-81[redigera | redigera wikitext]

Första leveransen till Swissair 1980 och sista till JAL inrikes 1994.

McDonnell Douglas MD-82[redigera | redigera wikitext]

Första leveransen till Republic Airlines 1981 och sista leveransen till U-Land Airlines of Taiwan 1997.

McDonnell Douglas MD-83[redigera | redigera wikitext]

Planet har längre räckvidd och en extra bränsletank. Planet är 39 meter långt och kan ta max 172 passagerare. Första leveransen till Alaska Airlines 1985 och sista leveransen till TWA 1999.

McDonnell Douglas MD-87[redigera | redigera wikitext]

Planet är en kortare och lättare variant. MD-87 inreds vanligen med två klasser och rymmer då 109 passagerare (12+97) eller med en klass med plats för 139. Den mest iögonfallande skillnaden mellan MD-87 och MD-81/82/83/88 är den kortare flygkroppen och att stjärtfenan höjts så att en betydande del syns ovanför den horisontella stabilisatorn. Första leveransen till Austrian Airlines 1987 och sista leveransen till SAS 1992.

Operatörer[redigera | redigera wikitext]

Exempel på operatörer av denna modell*
Exempel på tidigare operatörer av typen 

American Airlines använder numera istället typerna MD80/83.

McDonnell Douglas MD-88[redigera | redigera wikitext]

Planet är den senaste varianten som har en något modernare instrumentering. Första leveransen till Delta Air Lines 1987 och sista leveransen till Onur Air 1997.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”McDonnell Douglas MD-80”. Wikipedia. 2013-05-17. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=McDonnell_Douglas_MD-80&oldid=555551137. Läst 2013-05-18. ”För information i fakarutan” 
  2. ^ En epok flyger ur tiden Helsingborgs Dagblad. Läst 2013-10-28