Sud Aviation Caravelle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
SE-210 Caravelle III
AvionCaravelle.jpg
Beskrivning
Typ Passagerarflyg
Besättning 3 piloter, 2-3 kabinpersonal
Första flygning 27 maj 1955
I aktiv tjänst 26 april 1959
Versioner I, IA, III, IV, VI, VI-N, VI-R, VII, 10B, 10R, 11R
Tillverkare Sud Aviation
Data
Längd 32,01 m
Spännvidd 34,30 m
Höjd 8,72 m
Vingyta 146,70 m²
Tomvikt 24 185 kg
Max. startvikt 46 000 kg
Motor(er) 2 × Rolls Royce Avon RA 29/3 Mk 527B
Dragkraft 2 × 5 171 Kp
Prestanda
Max. hastighet 850 Km/h (0,81 mach)
Räckvidd med max. bränsle 3 200 Km
Max. flyghöjd 8 500 m
Lastförmåga
Lastförmåga 8 290 kg
Kapacitet 74-94 i SAS
Ritning
Sud Aviation Caravelle III 3-view.svg

Caravelle är ett jetflygplan tillverkat i Frankrike som var banbrytande då det var det första jetdrivna flygplan med motorerna placerade i akterpartiet och inte i vingarna. Första flygning år 1955. Nikita Chrusjtjov blev så imponerad av Caravellen under en provtur i Frankrike att han beordrade en sovjetisk variant, det blev Tupolev Tu-134. Tillverkningen av Caravelle upphörde år 1972 efter 282 tillverkade flygplan inklusive prototyperna. Idag finns det inget flygande exemplar kvar och Airbus som äger rättigheterna till planet har dragit in flygtillståndet för det.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Första steget i Caravelles historia skedde 12 oktober 1951 när Comité du Matériel Civil lovade statligt bidrag till ett projekt som skulle konstruera ett inhemskt jetdrivet passagerarflygplan. Flygplanet skulle utvecklas enligt följande specifikationer:

  • Ska kunna flyga upp till 2000 km
  • Hastighet över 600 km/h
  • 55–65 passagerare
  • Max last 6–7 ton

Specifikationen angav inget om antal motorer eller typ av motor.

Kommittén hade flera konstruktioner att välja mellan och 28 mars 1952 reducerades antalet aktuella projekt till tre: S.O. 60, Hurel-Dubois och Sud-Est X-210. I september 1952 hade kommittén beslutat sig för X-210. Projektnamnet ändrades till SE-210 Caravelle.

Utprovning[redigera | redigera wikitext]

Den första prototypen med c/n 01 (construction number) var klar 21 april 1955. ”Zero One” användes först för prov på marken. Första flygningen gjordes 27 maj. Efter 411 flygtimmar bestående av test överfördes flygplanet till Air France för utvärderingstest. Det bestod främst i fraktflygningar mellan Frankrike och Nordafrika. Många speciella testflygningar genomfördes också. Bland annat gjordes tre flygningar mellan Alger och Paris på endast en motor. Sista flygningen med Zero One genomfördes 16 april 1966.

C/n 02 gjorde sin första flygning 6 maj 1956. Med erfarenheter från flygningar med c/n 01 gjordes vissa modifieringar på Zero Two. De utvärderades under cirka 100 flygtimmar. Efter det utrustades flygplanet med inredning för passagerarflyg. Det skulle alltså användas i air line operation för utvärdering bland annat av SAS.

C/n 03 byggdes endast för att användas i utmattningsprov. Proven skedde på den statliga provningsanstalten i Toulouse med början i juni 1958. Man sänkte ner flygplanskroppen i en vattenbassäng och fyllde vatten i kroppen med olika tryck för att simulera olika flyghöjder. Proven motsvarade 30 000 flygtimmar. Proven gjordes för att säkerställa att flygplanet skulle hålla och inte lida av samma problem som de Havilland Comet.

C/n 04 användes endast till statisk utprovning. Det innebar att man hängde vikter eller på annat sätt belastade flygplanet. Till slut användes domkrafter för att bestämma hur stor kraft flygplanet klarade innan kollaps. Prov utfördes även på landställ, roder och klaffar med mera.

När alla tester var genomförda med gott resultat certifierades Caravelle 2 april 1959.

Tjänstgöring[redigera | redigera wikitext]

Den första serietillverkade Caravellen (c/n 1) flög för första gången 18 maj 1958. SAS fick sin första Caravelle (c/n 3) 13 april 1959. SAS funderade länge på vilket flygplan man skulle använda till kort- och medeldistanserna. SAS beställde sex flygplan 28 juni 1957 samt nitton på option. SAS fick bra rabatt på priset eftersom ordern var så viktig för Sud Aviation. Att få ett stort utländskt bolag att köpa flygplanet betydde mycket för att fler bolag skulle köpa. SAS blev först att ta Caravelle i trafik 26 april 1959. Totalt opererade SAS 21 stycken Caravelle. SAS avvecklade sin Caravelle-flotta under 1974 och den sista officiella flygningen genomfördes 25 september. Med sina 21 flygplan blev SAS den näst största operatören av Caravelle, endast Air France hade fler.

Operatörer[redigera | redigera wikitext]

Caravelle har flugits av (antal flygplan anges för de 8 största ägarna):

Dessutom har planet använts för VIP-transport för Rwandas regering.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

F.d. 85210 i pension på Arlanda, september 2008

Mellan åren 1972 och 1998 ingick Sud Aviation Caravelle i Svenska flygvapnet med den svenska militära beteckningen TP 85.

TP 85 togs i tjänst för att främst ersätta Tp 52 Canberra som Försvarets radioanstalt|s signalspaningsflygplan. Två flygplan inköptes från SAS för sammanlagt 8,8 miljoner kronor, inklusive reservdelar. Det ena var före detta SE-DAG "Dag Viking" (c/n 172) som fick flygvapennummer 85172. Den andra var före detta SE-DAI "Alrik Viking" (c/n 210) som fick flygvapennummer 85210. Båda flygplanen baserades efter omfattande modifieringsarbeten inledningsvis på F 8 Barkarby, men blev sedermera ombaserade till F 13M på Malmslätt. Ena flygplanet, 85210, kunde fortsättningsvis relativt lätt byggas om för ren persontransport, vilket utnyttjades under hela dess tjänstgöringstid.

Sista flygningen med 85172 skedde i september 1998. Det flygplanet är numera bevarat hos Flygvapenmuseum. Sista militära flygning med 85210 gick till Arlanda i januari året därpå, där det överlämnades till det nystartade Le Caravelle Club som ämnar försöka flyga det ideellt som ett historiskt flygplan i framtiden.

Teknisk beskrivning[redigera | redigera wikitext]

När Caravelle kom ansågs dess teknik och designlösningar vara långt före sin tid. Det viktigaste var placeringen av motorerna på bakkroppen och det helt hydrauliska styrsystemet. Att placera motorerna på bakkroppen skulle ge fördelar i form av renare vinge och tystare kabin. En annan fördel som det gav var att flygplanets längdstabilitet påverkades mycket lite vid gaspådrag.

Caravelles nosparti var identiskt med det som satt på de Havilland Comet och cockpiten såg även den nästan lika ut. En annan sak som erfarenheterna från Comet påverkade var formen på fönstren. På Comet hade en för liten radie på fönstren orsakat utmattning i metallen.

På vingarna sitter stora luftbromsar som tillät en sjunkhastighet på 6000 fot per minut. Landställen består av ett huvudställ och ett nosställ. Ett annat intressant faktum är att det fanns en utfällbar trappa längst bak i kabinen vilket gjorde att man inte behövde köra fram någon trappa för att gå av och på. Kabinen i SAS flygplan kunde ta mellan 74 och 94 passagerare (beroende på version) i rader om 3+2 stolar. De tidiga Caravelle hade bromsskärm för att förkorta bromssträckan vid dåligt väder.

Från projektets början hade man tänkt använda inhemska motorer. Det fanns dock inga motorer som uppfyllde specifikationerna. De första flygplanen fick Rolls Royce Avon R.A. 29-motorer av olika versioner. De senare versionerna av flygplanet utrustades med Pratt & Whitney-motorer.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Caravelle I[redigera | redigera wikitext]

Det första Caravelle I flög för första gången 18 maj 1958. 20 tillverkade flygplan. Motorn var RR Avon RA. 29 Mk 522. Jämfört med prototyperna hade kroppen förlängts 1,5 meter för att rymma en väderradar. Flygplanet hade även försetts med en lång dorsal-fin.

Caravelle IA[redigera | redigera wikitext]

Flög för första gången 11 februari 1960. 13 tillverkade flygplan. Den enda skillnaden mot de tidigare flygplanen var att de hade RR Avon RA. 29/1 Mk 526.

Caravelle III[redigera | redigera wikitext]

Flög för första gången 30 december 1959. Serien omfattade 78 flygplan. Motorn var RR Avon RA. 29/3 Mk 527.

Caravelle VI[redigera | redigera wikitext]

Flög för första gången 10 september 1960. United Airlines beställde 20 flygplan efter modifieringar (bland annat spoilers, bättre bromsar och motorer med reversering). Flygplanen med reversering kallades VI-R och de övriga Caravelle VI kallades VI-N. VI-R tillverkades i 56 exemplar och VI-N i 53 exemplar.

Caravelle VII[redigera | redigera wikitext]

En Caravelle III såldes till General Electric, som försåg det med motorer av typen CJ805-23C. Motorn utvecklades av GE för att driva den kommande Caravelle 10 och 10A. Dessa versioner blev dock nerlagda.

Caravelle 10B ”Super Caravelle”[redigera | redigera wikitext]

Flög för första gången 3 mars 1964. Tillverkades i 22 exemplar. Utrustad med Pratt & Whitney JT8D-1 med dragkraftsreversering och en APU.

Caravelle 10R[redigera | redigera wikitext]

Dessa flygplan var modifierade Caravelle VI-R. De försågs med P&W JT8D-7 motorer med dragkraftsreversering. Fanns i 20 exemplar. Flög för första gången 18 januari 1965.

Caravelle 11R[redigera | redigera wikitext]

En förlängd 10R. Denna version var ett mixat passagerar/fraktflygplan. 6 flygplan tillverkades. Flög för första gången 29 oktober 1970.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kontakt, Kontaktgruppen för flyghistorisk forskning, 1975. "SE-210 Caravelle"

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]