Douglas DC-6

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Douglas DC-6
SAS DC-6, Agne Viking SE-BDB on the ground, at the airport.jpg
SAS DC-6 SE-BDB, Agne Viking
Beskrivning
Typ Fyrmotorigt trafik- och transportflygplan
Besättning 3-4
Första flygning 15 februari 1946
I aktiv tjänst 1947 - idag
Ursprung Douglas DC-4
Tillverkare Douglas Aircraft
Data
Längd 30,66 m (DC-6)
32,18 m (DC-6A, B)
Spännvidd 35,81 m
Höjd 8,66 m
Vingyta 135,9 m²
Tomvikt 23.844 kg (DC-6)
20.803 kg (DC-6A)
25.110 kg (DC-6B)
Max. startvikt 44.110 kg (DC-6)
48.600 kg (DC-6A)
49.000 kg (DC-6B)
Motor(er) Pratt & Whitney R-2800-CA15, -CB16, -CB17
Motoreffekt 4 x 1 800 / 2 400 / 2 500 hk
Propeller Hamilton Standard 43E60
Prestanda
Räckvidd med max. bränsle 7 995 km (DC-6A)
7 600 km (DC-6B)
Max. flyghöjd 21 900 ft (6 700 m) (DC-6A)
25 000 ft (7 600 m) (DC-6A),
Ritning
Douglas DC-6 3 view.svg

DC-6 är ett fyrmotorigt propellerplan med kolvmotorer tillverkat av Douglas mellan 1946 och 1958 i 704 exemplar.

Ursprungligen skapades planet som ett militärt transportplan baserad på Douglas DC-4 (C-54). Det utvecklades till civilt trafikflygplan i konkurrens med medel- och långdistansflygplan Lockheed Constellation. Som första av Douglas passagerarflygplan var det utrustat med tryckkabin.

Beroende på indelningen i olika klasser var kapaciteten mellan 42 och 89 passagerare. Hos charterflygbolag fick upp till 102 passagerare trängas i kabinen (DC-6B).[1]

Flera DC-6 är fortfarande i bruk idag, i synnerhet i Alaska och Kanada.

Beteckningen inom US Air Force var C-118 Liftmaster, inom US Navy R6D.

Historik, Design och utveckling[redigera | redigera wikitext]

År 1943 fick Douglas uppdrag av USA:s flygvapen att konstruera ett större transportflygplan baserad på C-54 Skymaster. Vid första flyget den 15 februari 1946 var dock andra världskrig avslutad och USAF hade tappat intresset. Douglas modifierade typen till ett civilt trafikflygplan med beteckningen DC-6, som först flög den 29 juni 1946[2]. Försäljningsutsikterna var bra, eftersom Trans World Airlines (TWA) hade monopol att i USA köpa alla Lockheed Constellation, som i motsats till C-54 var utrustad med tryckkabin.[3]

Största skillnader till C-54 förutom tryckkabin var en flygkropp förlängd med 2 m, starkare motorer, förbättrade avisningssystem och radioutrustning.

Första DC-6or levererades samtidigt till American Airlines och United Airlines redan den 24 november 1946. Typcertifieringen dröjde dock längre än väntat, och först i april 1947 blev DC-6 typgodkänd av Federal Aviation Administration. Vid den tidpunkten hade redan 22 stycken levererats. DC-6 sattes i tjänst av American den 27 april 1947 och av United den 1 maj.[2]

Utom dem förstnämnda flygbolag blev de National Airlines och Braniff Airways år 1947 samt Delta Airlines år 1948, som satte DC-6 i tjänst. Första i Europa var Sabena redan i augusti 1947, följd av KLM, Det Danske Luftfartselskab (DDL) och SAS (alla tre 1948).[4]

En fraktversion, DC-6A utvecklades år 1949. Skillnader mot DC-6 var två fraktdörrar, förstärkt golv, kroppen var förlängd med 1,50 m, förbättrat elsystem, bränslekapaciteten ökades med 4 800 liter. Max. fraktvikt blev 12 800 kg.[5]

Nästa varianten, DC-6B, saknade fraktdörrar och det förstärkta golvet; första flygning 2 februari 1951. Den sattes i tjänst av United april 1951.[6]

Sista versionen blev DC-6C, en kombinerad frakt/passagerarmodell.

Två DC-6B blev ombyggd av Sabena till "swing-tail" fraktflygplan år 1968, en åt finska Kar-Air och det andra åt Spantax.

Sista leverans av en DC-6 skedde 17 november 1958 till jugoslaviska JAT.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

XC-112 (senare YC-112A)
Förbättrad C-54 (US Air Force's beteckning), utvecklad till DC-6 prototyp.
Utrustat med tryckkabin och Pratt & Whitney R-2800-83AM3 motorer.

Civila modeller[redigera | redigera wikitext]

DC-6
Passagerarflygplan
DC-6A
DC-6 utrustad med två fraktdörrar; första flygning 29 september 1949[4]
DC-6B
Passagerarflygplan; första flygning 2 februari 1951
DC-6C
Version användbar som både passagerar- och fraktflygplan

Militära modeller[redigera | redigera wikitext]

C-118A
DC-6A köpt av United States Air Force, tillverkad i 101 exemplar
VC-118
En ombyggd DC-6 för användning av USA:s president med 25 stolar och 12 sängar
VC-118A
C-118A ombyggd till VIP-flygplan
C-118B (R6D-1)
DC-6A köpt av US Navy, betecknad som R6D-1 t.o.m. 1962, tillverkad i 65 exemplar
VC-118B (R6D-1Z)
fyra C-118B ombyggd till VIP-flygplan

Användare[redigera | redigera wikitext]

Braathens DC-6B LN-SUK, 1971

DC-6an har tidigare flugits bl.a.:

Civila operatörer[redigera | redigera wikitext]

Europa:[redigera | redigera wikitext]

DC-6B F-BHMR Aeromaritime, Liverpool 1968
DC-6B Balair HB-IBS, Basel 1976
DC-6B SU-ANN, United Arab Airlines, Amsterdam 1965

Afrika:[redigera | redigera wikitext]

Asien, Oceanien:[redigera | redigera wikitext]

Philippine Air Lines DC-6B, 1954
DC-6 Everts Air Cargo, Anchorage 2011
DC-6 Unied Airlines N37514, Denver 1966
DC-6 American Airlines N90726, Syracuse 1962

Nordamerika:[redigera | redigera wikitext]

DC-6A TG-ANA Aviateca, Miami 1971

Sydamerika:[redigera | redigera wikitext]

DC-6BF OB-R-750 Faucett, Miami 1972

Militära operatörer, regeringar, statliga byråer[redigera | redigera wikitext]

C-118A USAF, ca. 1960
DC-6B vattenbombare, UTA F-GAPK, Le Bourget 1977 (störtad Perpignan 22 april 1985)

Vattenbombare[redigera | redigera wikitext]

I flera länder användes ombyggda DC-6 som vattenbombare för brandbekämpning (mest skogsbränder) med vattenbegjutning från luften. Det gjordes bl.a. i:

  • Frankrike
  • Kanada
  • USA
DC-6 Transair SE-BDO, mars 1965.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

  • SAS hade 23 exemplar[7], varav den första kraschade 1948 i England (se "Haverier").
    • 13 st DC-6 (i tjänst 1948-1960), varav 2 ex DDL
    • 10 st DC-6B (i tjänst 1952-1964).
  • Transair Sweden, TSA, tidvist det ledande charterbolaget i Sverige, flög med sammanlagd 13 begagnade DC-6 mellan 1960 och 1968.[8] En av dem kraschade 1961 i Zambia (se "Haverier").
    • 5 st DC-6 (i tjänst 1960-1968)
    • 8 st DC-6B (i tjänst 1961-1965).

Haverier[redigera | redigera wikitext]

DC-6 hade 185 flyghaverier med förlust av flygplanskropp.[9] Urval:

  • Den 4 juli 1948 kolliderade en SAS DC-6B, SE-BDA, med ett brittiskt militärplan (Avro York) vid Northwood, norr om London, England. Alla 32 ombord omkom samt alla sju ombord Avro York.[10]
  • Den 22 mars 1952 störtade en KLM DC-6 (PH-TPJ) 7 km öster om Flughafen Frankfurt under inflygningen. 45 av 47 ombord omkom.[11]
  • Den 19 september 1960 flög en amerikanskt World Airways DC-6A/B (N90779) intill en kulle kort efter starten från Guam-Agana flygplats. Av 94 ombord dödades 80.[14][15]
  • Den 19 juli 1961 störtade en Aerolineas Argentinas DC-6, LV-ADW, sydligt av Buenos Aires p.g.a. mekaniskt brott ursakad av överlastning i turbulens. Ingen av dem 67 ombord överlevde.[16]
  • Natten mellan den 17 och 18 september 1961 havererade Transairs DC-6B SE-BDY nära Ndola flygplats i Nordrhodesia. Planet skulle föra FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld till ett möte med Katangas ledare Moise Tshombe. 15 personer omkom. Flygplanet störtade 15 km från landningsbanan. Frågan om ursaken (sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet eller "den mänskliga faktorn") är fortfarande (år 2014) oklar.[19]
  • Den 6 februari 1965 flög en LAN Chile DC-6B (CC-CCG) rakt intill berget San José på en höjd av 3 700 m. Alla 87 ombord dödades.[23][24]
  • Den 26 september 1969 flög en Lloyd Aereo Boliviano DC-6B (CP-698) rakt intill berget Choquetanga på en höjd av 4 700 m. Alla 74 ombord dödades.[28]
  • Den allvarligaste olyckan med en DC-6 hände den 8 december 1969. En Olympic Airways DC-6B (SX-DAE) flög rakt intill berget Pan 40 km sydöstlig om Aten-Ellinikon flygplats under inflygningen. Alla 90 personer ombord dödades.[29][30]

Bevarade exemplar[redigera | redigera wikitext]

DC-6B Flying Bulls N996DM, Groningen 2006

År 2014 fanns 147 överlevande DC-6 kvar, 47 (?) därav i flygande skick. En hel del finns bevarade i museer, mestadels i USA.

I Tyskland finns en bevarad DC-6 i Bad Laer nära Osnabrück (se foto). Det är den fjärde tillverkade DC-6, byggnadsår 1946, som sattes ur tjänst av Germanair mars 1969.

  • I Europa flyger fortfarande:
    • DC-6A G-APSA i England
    • Flying Bulls DC-6B, baserad på Salzburgs flygplats och registrerad i USA som N996DM.
  • Namibia:
    • Namibia Commercial Aviation äger DC-6B V5-NCG, sista DC-6 tillverkad och sista kommersiellt flygande i passagerarversion.

Liknande flygplan[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Douglas DC-6, 28 september 2014.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Douglas DC-6, 28 september 2014.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kreuzer s. 191
  2. ^ [a b] Pearcy s. 138
  3. ^ Pearcy s. 137
  4. ^ [a b] Pearcy s. 139
  5. ^ Pearcy s. 140
  6. ^ Pearcy s. 144
  7. ^ rzjets.net, lista över SAS DC-6
  8. ^ rzjets.net, lista över Transair DC-6
  9. ^ Aviation Safety Network, losses DC-6, läst 28 september 2014
  10. ^ Aviation Safety Network, haveri Sunday 4 July 1948, läst 28 september 2014
  11. ^ Aviation Safety Network, haveri PH-TPJ, läst 28 september 2014
  12. ^ Aviation Safety Network, haveri I-LEAD, läst 28 september 2014
  13. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
  14. ^ Gero, s. 35
  15. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
  16. ^ Aviation Safety Network, haveri LV-ADW, läst 28 september 2014
  17. ^ Gero, s. 42
  18. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
  19. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDY, läst 28 september 2014
  20. ^ Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014
  21. ^ Gero, s. 58-59
  22. ^ Aviation Safety Network, haveri F-BHMS, läst 28 september 2014
  23. ^ Gero, s. 59
  24. ^ Aviation Safety Network, haveri CC-CCG, läst 28 september 2014
  25. ^ Gero, s. 62
  26. ^ Aviation Safety Network, haveri CF-CUQ, läst 28 september 2014
  27. ^ Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014
  28. ^ Aviation Safety Network, haveri CP-698, läst 28 september 2014
  29. ^ Gero, s. 89
  30. ^ Aviation Safety Network, haveri SX-DAE, läst 28 september 2014

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Arthur Pearcy: Douglas Propliners DC-1 – DC-7, Airlife Publishing, Shrewsbury 1995, ISBN 1 85310 261 X.
  • David Gero: Luftfahrt-Katastrophen, Unfälle mit Passagierflugzeugen seit 1950, Motorbuch Verlag, Stuttgart 1994, ISBN 3-613-01580-3.
  • Helmut Kreuzer: Alle Propeller-Verkehrsflugzeuge 1945 – Heute, Air Gallery Verlag, Ratingen 1989, ISBN 3-9802101-1-1.