Ragnar Östberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ragnar Östberg (höger) med Elis Benckert, ca 1905.

Ragnar Östberg, född 14 juli 1866 i Stockholm, död 5 februari 1945 i Stockholm, var en svensk arkitekt och konstnär, professor i arkitektur vid Konsthögskolans i Stockholm arkitekturskola 1922-1932. Känd som en av det tidiga 1900-talets främsta svenska arkitekter, och den ledande kreatören bakom Stockholms stadshus.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Östberg ca 15 år.
Östberg i mars 1896.

Ragnar Östberg var son till revisorn Carl Östberg och skådespelerskan Erika Kindahl, i familjen fanns sex barn. 1882 avbröt han sin skolgång på Högre Latinläroverket på Södermalm för att börja arbeta på ett köpmanskontor vid Skeppsbron.[1] Snart kom han i kantakt med konsten genom täta besök på Nationalmuseum och 1884 började han studera arkitektur vid Kungliga tekniska högskolan och 1888 vid Konstakademiens arkitekturskola. Som stipendiat gjorde Östberg en studieresa på cykel till England, Frankrike, Italien och Grekland 1896-1899. Från sina resor existerar otaliga reseskisser. Sin studietid och sina studieresor, som även förde honom till USA, varvade han med praktik hos arkitekt Isak Gustaf Clason.[2]

Från år 1900 hade han sin egen verksamhet. Under åren 1904-1907 vistades Ragnar Östberg tillfälligtvis i Umeå och han hade tidigare haft anställning hos Umeås förre stadsarkitekt Fredrik Olaus Lindström. Östberg hann under de åren uppföra minst tre byggnader av vilka en – Teaterhuset – brann ner redan 1913, medan de andra två, Scharinska villan och Aschanska villan blivit byggnadsminnen. Dessa utgör idag ett betydelsefullt visuellt inslag i Umeås stadsbild.[3] Därefter var Östberg främst verksam i Stockholm, med bland annat ett flertal högreståndsvillor och under många år inte minst det monumentala Stockholms stadshus, men också den storslagna byggnaden för Kalmar högre allmänna läroverk, numera Stagneliusskolan i Kalmar.

Ett av hans sista arbeten var Sjöhistoriska museet som byggdes 1933-1936, på platsen för Stockholmsutställningen 1930 (känd som funktionalismens genombrott i Sverige). Bygget blev möjlig genom en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Villkoren för donationen var att staten upplät en lämplig tomt och att byggnaden inte uppfördes i funktionalistisk stil eftersom man inte ville att ännu "en skolåda" skulle byggas.[4] Med denna byggnad, som anknöt till Olof Tempelmans 1700-tals arkitektur, markerade Östberg sin distans till funktionalismens stilideal.

På 1920-talet var Östberg ordförande och tillskyndare för Nordisk byggdag. Mellan 1922 och 1932 var han professor i arkitektur vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Estetik och influenser[redigera | redigera wikitext]

Östbergs brevlåda
Östberg med Stockholms stadshus i famnen, skulptur av Gustaf Sandberg.

Östbergs säregna stil är ett resultat av de intryck han fick under sin vistelse utomlands samt inflytanden från sekelskiftes nationella romantik; det leder in i 1920-talets ståtliga ambitioner att sammanfoga det nationella med det klassiskt monumentala.

Hans stil beskrivs som eklektisk där kosmopolitiska och exotiska drag förenas med storsvenska ideal med ett snillrikt sinne för detaljer. Stilen bär tydliga spår av Arts and Crafts, William Morris hantverkarideal, samt senviktorianska och gotikinspirerade arkitekter som Philip Webb, Richard Norman Shaw och Charles Voysey. Han räknas som en av de mest betydelsefulla svenska arkitekterna, trots att hans klassiska stil stod i motsättning till den framväxande funktionalismen.

Fastän mest verksam och berömd som arkitekt, kan Östberg också ihågkommas som scenograf. Han gjorde scenografin till operan AidaKungliga Teatern (Stockholmsoperan) 1925. Han fick också beställning på scenografin till Kung LearDramatiska teatern 1928 och levererade 22 skisser. På grund av teaterns ekonomiska trångmål kom dock dessa aldrig till gestaltning på scenen utan ersattes av en billigare scenografisk lösning.

Mer välkänd för allmänheten är nog den klassiska svenska brevlådan som han formgav som ett hus på 1910-talet. Modellen var i bruk till 1960-talet.

Patent- och registreringsverket[redigera | redigera wikitext]

Patent- och registreringsverkets (PRV) byggnad ligger vid Vallhallavägen 136 på Östermalm i Stockholm. Det monumentala kontorshuset i rött murtegel ritades 1911 till 1921 av Östberg, ungefär samtidigt med Stockholms stadshus. I motsats till stadshuset skapade Östberg i patentverkets byggnad ett arkitektoniskt nedtonat hus i klassicistisk stil. Volymen liknade till en början en kub uppförd i murtegel i tre våningar och med svagt utsvängd yttertak täckt av svarta skifferplattor. Fasaderna accentueras av pilaster utförda i tegel och placerade mellan fönstren. Komplexet blev tillbyggd i två etapper: 1946-1947 av arkitekterna Ernst Hawerman och Nils G:son Friberg samt 1960-1961 av Bengt Romare och Georg Scherman. Östbergs byggnad är sedan oktober 1993 ett byggnadsminne.[5]

Stockholms stadshus[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stockholms stadshus

Det är främst som arkitekten bakom Stockholms stadshus som Ragnar Östberg är känd. Han började skissa på utformningen redan 1903. Från början var det tänkt att det skulle bli en tung byggnad av granit i jugendstil, men Östberg ändrade sig och byggnaden uppfördes i stället i rött tegel.

Nationella inslag är borggården som påminner om svenska renässansslottet Gripsholm. Viktigare är påverkan från italienska palats, till exempel Dogepalatset (Palazzo Ducale) i Venedig, samt bysantinsk stil med mosaiker. Det är sannolik att Östberg fick inspiration av Dogepalatset som han besökte första gången på sin stipendieresa 1897 och senare 1909 och 1913.[6]

När Östberg fick uppdraget var det tänkt att byggnaden skulle rymma både stadshuset och Stockholms rådhus, men 1911 beslutades det att Carl Westman skulle anlitas till uppförandet av rådhuset. Stadshuset blev mycket dyrare än vad som anslagits och hade inte kunnat färdigställas utan donationer av Knut Agathon Wallenberg. Stadshusets byggkostnader mellan 1911 och 1923 uppgick till 18 206 206 kronor, därav utgjorde 1 726 206 kronor donationsmedel (allt i 1924 års penningvärde).[7]

Efter stadshusets invigning midsommaraftonen den 23 juni 1923 mottogs byggnaden med ovationer av allmänheten och Östbergs kollegor. Man ansåg att Stadshuset var ”ett av vårt lands och hela vår tids märkligast byggnadsverk”.[8] Men sedan blev det tyst kring Östberg och han fick till en början inga nya större uppdrag. Tillsammans med ett biträde på halvtid väntade han på jobb i en källarlokal i Stockholm. I februari 1945 drogs hans kista av hästspann över Stadshusbron, runt Stockholms stadshus och till borgargården. Där hyllades hans minne och Sankt Eriks fana sänktes till halv stång.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Med hustrun Karin Thiel.

Ragnar Östberg var gift två gånger. Hans första hustru var den mer än tjugo år yngre Elsa Skoglund, dotter till Fredrik Skoglund (ägare av Skoglunds bokförlag).[9] Med henne var han gift 1909-1919. Den andra hustrun var Carin Thiel. I det senare äktenskapet fick han dottern Susanna Östberg, som är Povel Ramels änka, friherrinna, sångerska och skådespelerska. Östberg är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[10]

Östbergs bodde från 1921 på Blasieholmstorg 10 och flyttade omkring 1930 till Brunkebergstorg 22. Från 1938 hyrde familjen en lägenhet på Sturegatan 48. Ragnar Östberg skaffade sig aldrig någon ägd bostad eller villa, trots att han gillade livet på landet. Från tidigt 1920-tal till sin död hyrde han herrgården Svindersvik i Nacka, som dock bara kunde bebos på sommaren.[11]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Stockholms stadshus blev Östbergs mästerverk och dess rykte spreds över världen. Det blev särskilt känt i den anglosaxiska världen och Östberg fick som förste svensk 1926 ta emot Royal Institute of British Architects guldmedalj.[12] Under sin livstid erhöll han även guldmedaljer från The American Institute of Architects. Han blev utnämnd till hedersledamot av Royal Academy och ordförande i Stockholms skönhetsråd. Platsen vid stadshusets västra sida "Ragnar Östbergs plan" i Stockholm är uppkallat efter honom.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Som exempel på Ragnar Östbergs byggnadsverk kan nämnas (i kronologisk ordning):[13]

Ragnar Östberg i tornet av Stockholms stadshus under byggnadsarbetena ca 1920.

Bilder, verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Ragnar Östberg 1934.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pihl Atmer (2011), s. 68
  2. ^ Pihl Atmer (2011), s. 72
  3. ^ Thelaus, Erik, Ragnar Östbergs byggnader i Umeå (1983), s. 33-45.
  4. ^ Sjöhistoriska museets historia
  5. ^ RAÄ:s bebyggelseregister: Stockholm kn, UPPFINNAREN 1 PATENTVERKET, lagskydd.
  6. ^ Pihl Atmer (2011), s. 92
  7. ^ Pihl Atmer (2011), Appendix
  8. ^ Hultin (2002), s. 60
  9. ^ Pihl Atmer (2011), s. 83
  10. ^ Hitta graven
  11. ^ Pihl Atmer (2011), s. 89
  12. ^ Pihl Atmer (2011), s. 555
  13. ^ KulturNav: Östberg, Ragnar

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Cornell, Elias (1965). Ragnar Östberg, svensk arkitekt. Stockholm: Byggmästaren. Libris 768783 
  • Söderberg, Rolf, "Östberg, Ragnar" i Svenska Män och Kvinnor del 8 (Sthlm 1955)


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]