Olofsfors
| Olofsfors | |
| Småort | |
| Land |  Sverige |
|---|---|
| Landskap | Ångermanland |
| Län | Västerbottens län |
| Kommun | Nordmalings kommun |
| Koordinater | |
| Area | 17 hektar |
| Folkmängd | 77 (2005) |
| Befolkningstäthet | 4,53 inv./hektar |
| Tidszon | CET (UTC+1) |
  Olofsfors läge i Västerbottens län
|
|
| Befolknings- och arealfakta från SCB[1] (uppdaterad 31 maj 2008) | |
Olofsfors är en småort i Nordmalings kommun, 3 km väster om Nordmaling. Från 1762 och drygt hundra år framåt byggdes samhället upp kring Olofsfors bruk, som ett led i den ångermanländska bruksindustrin.
Innehåll |
[redigera] Bruksmuseum
1979 bildades Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum för att förvalta delar av området och idag är bruket ett av Västerbottens läns största besöksmål. Stiftelsens styrelse består av representanter från Nordmalings kommun, familjen Barbro Westerberg samt Västerbottens museum. Det mesta av industrin med verkbyggnader, arbetarbostäder, skola, disponentbostad, tvättstugor, handelsbod, kvarn, ladugård, bagarstuga, krog med mera finns bevarade. Idag ryms ryms en rad olika verksamheter i byggnaderna; allt ifrån ateljéer till konferensanläggning. Området är öppet året om men fylls sommartid på med bl a fler hantverkare, utställningar och aktiviteter för barn.
[redigera] Brukets historia
Det var finansmannen John Jennings som under en inspektionsresa genom landet, på väg hem från Robertsfors bruk i Västerbotten, såg vilka förutsättningar området kring Leduån hade. Miljön runt Olofsfors var just den rätta för att kunna anlägga ännu ett bruk: närhet till havet, en å med flera forsar och milsvida, orörda skogar.
[redigera] Bruket grundas
Kungl.Maj:t ga gav John Jennings privilegier på ett järnbruk vid Leduån i Nordmaling år 1762. Jennings gav bruket namnet Olofsfors. John Jennings, som var riksdagsman och adelsman, ägde bl.a. Forsmarks bruk i Uppland. Järnhanteringen hade högkonjunktur. 70 % av den svenska exporten bestod av järn, men skogsbristen gjorde sig kännbar. Skog fanns nära Olofsfors, och malm hämtades från Utö och Dannemora.
Yrkesskickliga smeder hämtades också söderifrån, medan ortsbefolkningen kunde anställas som kolare (ett mycket påfrestande arbete).
Havet var en förutsättning för att kunna transportera upp järnmalmen från gruvorna i Uppland och Bergslagen; Ur Leudåns forsar kunde vattenkraften driva hammare och blåsmaskiner för smidet och ur skogen kunde kol utvinnas till den enormt kolkrävande verksamheten. För att elda i masugnen i två dagar krävdes kol från en kolmila och att göra en kolmila krävde 127 dagsverken! I Mellansverige hade bruken gjort slut på skogarna och nu var Norrlands orörda skogar räddningen för Sverige som ledande nation på järnframställning.
År 1762 fick John Jennings tillstånd från Bergskollegium att anlägga en masugn vid Leduåns utlopp i Olofsfors. Masugnen togs i bruk 1764 och det var startskottet på den långa industrihistoriska epok som än idag hålls vid liv.
Förutom tack- och stångjärnsproduktion bedrev bruket även jord- och skogsbruk. Masugnarna slukade massor med träkol, och bönderna klagade över hur skogen föröddes.
[redigera] Den stora bruksdöden
Långa frakter gjorde att bruket aldrig blev särskilt lönsamt, och när nya metoder att smälta järn började användas i England blev läget prekärt. I slutet av 1800-talet fick bruket känna av den s.k. bruksdöden. Mindre efterfrågan på järn och hårdnande konkurrens var några av orsakerna till att många bruk i Sverige lades ned. Produktionen av tackjärn upphörde och hyttorna blåstes för sista gången 1894. Under samma tid började skogsindustrin att växa sig stark och Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB) köpte en fjärdedel av bruket 1864. 1874 förvärvades ytterligare 3/8 delar av bolaget och i och med detta köp blev NÅAB majoritetsägare.
[redigera] Olofsfors AB
Även om bruket är ett museum idag så lever Olofsfors AB vidare och tillverkar band för skogsmaskiner, vägstål och skopstål, med ett hundratal anställda. 2009 ägdes Olofsfors bruk till största delen av Anders Wikström, sonson till Carl Wikström som grundade Masonitefabriken i Rundvik[2].
[redigera] Galleri
-
Lastbanan vid masugnen
-
Skottkärra för träkol
-
Lyftkran
-
Kvarn och tvättstuga
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- Lundkvist Tyko, red (1962). Hembygdsboken: Nordmalings och Bjurholms socknars historia. Umeå: Botnia. Libris 1319411
- Olofsfors AB
- [www.olofsforsbruk.nu]
- ^ Statistik från SCB: Småorter; arealer, befolkning 2005
- ^ ”Västerbottenskuriren - Wikströms viktiga för Olofsfors tillväxt”. 11 maj 2009. http://www.vk.se/Article.jsp?article=276675&category=382. Läst 30 juli 2009.
[redigera] Externa länkar
|
||||||||||
