Otto I (tysk-romersk kejsare)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Otto I och hans fru Adelheid, vid domkyrkan i Meissen. På skulpturen, som är från 1260-talet, bär båda kläder av 1200-talssnitt.
Otto I:s grav i Magdeburg.

Otto I eller Otto den store (tyska Otto I. eller Otto der Große), född 23 november 912 i Wallhausen i Sachsen-Anhalt, död 7 maj 973 i Memleben, var den förste tysk-romerske kejsaren. Otto I var son till Henrik I Fågelfängaren och hans andra gemål Matilda den heliga av Sachsen.

År 936 efterträdde Otto I sin far som tysk kung. I det inre lyckades han öka kungens makt, och till stamhertigar utsågs ofta hans släktingar, och av honom beroende pfalzgrevar förlänades med betydelsefulla förvaltningsområden. Bandet mellan kung och kyrka knöts allt fastare, och biskoparna tjänstgjorde i stor utsträckning som kungens ämbetsmän. Ledare för dem var kanslern ärkebiskop Bruno av Köln, Otto I:s bror.[1]

I det inre tillämpade kungen alltså en klar familjepolitik, vars mål var att på de viktigare punkterna inom stat och kyrka ha nära släktingar utposterade. Stort avbräck led denna politik, när hans son Liudolf av Schwaben och svärson Konrad av Lothringen 953-54 företog en endast med möda kuvad resning mot Otto. Ännu framgångsrikare var Otto I:s yttre politik, som underlättades av att allt rikare resurser stod honom till buds, i och med att silverbrytningen i Harz tog fart.[2]

I norr lyckades han behålla den tyska överhögheten över Harald Gormsen och Danmark, man utbyggde och befäste även överhögheten över slaverna, bland annat genom att Böhmens och Polens furstar erkände Ottos överhöghet. Magyarerna, vilkas härjningar ännu under 930- och 940-talet utgjorde verkliga landsplågor inte bara i Tyskland utan även i vissa områden av Frankrike och Italien, tillfogades av Otto ett avgörande nederlag i slaget vid Lechfelde. I Frankrike och Burgunds inre stridigheter framträdde Otto som den självskrivne medlaren.[3]

Av största betydelse blev dock Ottos italienska politik. Italiens kung Berengar II av Italien hade fängslat sin företrädares änka Adelheid och råkat i strid med hennes bror Konrad av Burgund som var allierad med Otto. I denna strid ingrep nu Otto och gifte sig 951 med Adelheid, som lyckats fly ur sitt fängelse, och antog titeln Italiens kung. Samma år förlänade han dock delar av Italien till den besegrade Berengar II. Denne råkade i konflikt med påven Johannes XII, som 961 påkallade Ottos hjälp.[4]

På nytt företog Otto ett fälttåg i Italien, besegrade och fördrev Berengar samt lät 2 februari 962 i Rom av påven kröna sig till kejsare, varigenom Tysk-romerska riket riket skapades. Gentemot påven hävdade Otto med kraft kejsarens maktanspråk. Hans krav att hela Italien skulle vara honom underdånigt avvisades av kejsarhovet i Konstantinopel, och 967-970 utkämpades strider mellan de båda kejsarrikena. Dessa bilades dock, och 972 giftes Ottos son Otto II med den bysantinska prinsessan Theophanau.[5]

Redan året därpå avled Otto I Merseburg, i sitt sachsiska stamland. Han innehade då en maktställning som ingen annan sedan Karl den store.[6]

Genom hans försorg verkade många missionärer i Norden och hos de slaviska folken, som senare kom att bilda nationerna Polen och Tjeckien. Inte minst genom hans missionärsverksamhet blev dessa katoliker och ej ortodoxa, som många andra slaviska folk. Han försvarade även kristenheten mot ungerska attacker, och blev kallad för "Europas befriare".

Han var gift med Edith av England död 946, och Adelheid av Burgund död 999. Han fick följande arvingar:

Med Edith av England:

  • Ludolf av Schwaben, död 957
  • Liutgard, död 953, gift med Konrad den röde av Lothringen

Med Adelaide av Italien:

  • Henrik, död i späd ålder
  • Brun, död i späd ålder
  • Matilda, född i början av 955, död 999, abbedissa av Quedlinburg
  • Otto II, född i slutet av 955, död 7 december 983

Han är begravd i domkyrkan i Magdeburg.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1035 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1035 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1035-36 
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1036 
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1036 
  6. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1036 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
---
Tysk-romersk kejsare
962973
Efterträdare:
Otto II
Företrädare:
Henrik I av Sachsen
Tysk konung
936973
Efterträdare:
Otto II