Tysk-romersk kejsare

Wikipedia

Heraldiskt vapen för Maximilian I, tysk-romersk kejsare från 1564 till 1576. Kejsarna använde tvåhövdad örn som symbol för deras makt.

Heliga romerska riket under 1300-talet. Färgerna visar kungahus som också gjorde anspråk på kejsarvärdigheten.

Tysk-romersk kejsare eller Helig romersk kejsare (tyska: Römischer Kaiser eller Römisch-Deutscher Kaiser, latin: Romanorum Imperator) var den valde kejsare som regerade över Heliga romerska riket av tysk nation, en stat i Centraleuropa som fanns under medeltiden och tidigmodern tid. Av tradition brukar hertigen av Sachsen, Otto den store, betraktas som den förste kejsaren. Han kröntes av påve Johannes XII år 962. Varken imperiet eller titeln "tysk-romersk kejsare" fanns dock under hans samtid, utan etablerades först en tid därefter. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven till 1500-talet, och den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom imperiet slutligen föll.

Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till Västrom; titeln "kejsare över romarna" hade inte använts sedan Julius Nepos död år 480.

[redigera] Grundandet av Heliga romerska riket

Från Otto den stores tid och framåt, blev karolingernas rike i östra Frankerriket det heliga romerska riket. De olika germanska furstarna utsåg en av deras ledare till kung av germanerna, vilken därefter kunde krönas till kejsare av påven. Den siste kejsare som kröntes av påven var Karl V; tekniskt sett är de följande i successionsordningen bara "valda till kejsare" (Electus Romanorum Imperator) även om de globalt betraktas som verkliga kejsare (se kröning).

[redigera] Konflikt med påvedömet

Med titeln "kejsare" (Imperator) följde en viktig roll såsom beskyddare av Katolska kyrkan och Kyrkostaten, och kejsarna vigdes till subdiakoner; därmed var kvinnor uteslutna från att vara valbara. Allt medan påvedömets makt växte under medeltiden, trappades en strid upp mellan påven och kejsaren om kyrkoförvaltningen. Den mest kända och den bittraste var den investiturstrid som utspelades mellan kejsar Henrik IV och påve Gregorius VII.

[redigera] Succession

Tronföljden till kungaskapet reglerades av en rad invecklade och sammanflätade faktorer. Att det överhuvudtaget var fråga om ett val innebar att kungaskapet bara delvis var ärftligt, till skillnad från kungaskapet i Frankrike. Men i verkligheten behöll ett kungahus som regel makten i sin ätt tills den slockande på svärdssidan. Några historiker har därför hävdat att valen egentligen bara fanns för att lösa konflikter när en ätt hade utslocknat eller tronföljden på annat sätt var oklar. Hur det än må vara med den saken innebar processen att huvudkandidaten var tvungen till eftergifter och medgivanden, och på så sätt utkonkurrera andra valbara kandidater; detta kallas Wahlkapitulationen (jämför Konungaförsäkran).

Valet företogs av ett råd av 7 furstar (tre ärkebiskopar och fyra sekulära furstar), de så kallade kurfurstarna, enligt den gyllene bullan av år 1356. Det förblev så till år 1648 när fredsförhandlingarna vid trettioåriga kriget ledde till att protestanter och katoliker gjorde upp om en ny valordning där deras intressen i imperiet balanserades. En ny elektor tillkom 1690, och hela rådet omorganiserades 1803, bara tre år innan hela imperiet upplöstes.

Efter 1438 tillhörde samtliga kejsare huset Habsburg och Habsburg-Lorraine, med ett kort mellanspel av en från huset Wittelsbach, nämligen Karl VII. År 1503, och ständigt efter 1556, reste inte kungen längre till Rom för att krönas till kejsare av påven.

[redigera] Lista över kejsare

Denna lista inbegriper alla kejsare, vare sig de kallade sig "Heliga romersk kejsare" eller inte, från och med Otto den store. Det är några luckor i regentlängden. Till exempel var Henrik I av Sachsen kung av germanerna men inte kejsare; Henrik II blev hans efterföljare som tysk kung. Huset Guideschi följer numreringen efter hertigdömet Spoleto.

[redigera] Ottonianska (sachsiska) ätten

• Otto I, 962–973
• Otto II, 973–983
• Otto III, 996–1002
• Henrik II den helige, 1014–1024

[redigera] Saliska (frankiska) ätten

• Konrad II, 1027–1039
• Henrik III, 1046–1056
• Henrik IV, 1084–1105
• Henrik V, 1111–1125

[redigera] Supplinburgerska ätten

• Lothar III, 1133–1137

[redigera] Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)

• Fredrik I Barbarossa, 1155–1190
• Henrik VI, 1191–1197

[redigera] Huset Welf

• Otto IV av Brunswick, 1209–1215 (d.1218)

[redigera] Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)

• Fredrik II, 1211–1250

[redigera] Huset Luxemburg

• Henrik VII, 1312–1313

[redigera] Huset Wittelsbach

• Ludvig IV bayraren, 1328–1347

[redigera] Huset Luxemburg

• Karl IV, 1355–1378
• Sigismund, 1433–1437

[redigera] Huset Habsburg

• Fredrik III, 1452–1493
• Maximilian I, 1508–1519 (Electus Romanorum Imperator)
• Karl V, 1530–1556 (Electus Romanorum Imperator 1519–1530)
• Ferdinand I, 1558-1564 (Electus Romanorum Imperator)
• Maximilian II, 1564–1576 (Electus Romanorum Imperator)
• Rudolf II, 1576–1612
• Matthias, 1612–1619 (Electus Romanorum Imperator)
• Ferdinand II, 1619–1637 (Electus Romanorum Imperator)
• Ferdinand III, 1637–1657 (Electus Romanorum Imperator)
• Leopold I, 1658–1705 (Electus Romanorum Imperator)
• Josef I, 1705–1711 (Electus Romanorum Imperator)
• Karl VI, 1711–1740 (Electus Romanorum Imperator)

[redigera] Huset Wittelsbach

• Karl VII Albert, 1742–1745 (Electus Romanorum Imperator)

[redigera] Huset Habsburg-Lorraine

• Frans I, 1745–1765 (Electus Romanorum Imperator)
• Josef II, 1765–1790 (Electus Romanorum Imperator)
• Leopold II, 1790–1792 (Electus Romanorum Imperator)
• Frans II, 1792–1806 (Electus Romanorum Imperator)

[redigera] Kröning

Kejsaren kröntes i en särskild ceremoni, traditionellt utförd av påven i Rom, med de kejserliga regalierna. Utan den kröningen kunde ingen kung kalla sig kejsare, oavsett om denne i verkligheten utövade makten såsom kejsare. År 1508 gav påve Julius II Maximilian I tillåtelse att kalla sig kejsare utan att han blivit krönt i Rom, men titeln ändrades då till Electus Romanorum Imperator, ’romarnas valde kejsare’. Maximilians efterträdare använde samma titulatur när de blev ensamma härskare över Tysk-romerska riket. Maximilians direkta arvtagare, Karl V, var den siste som kröntes i Rom till kejsare.

[redigera] Se även

• Lista över Tysklands statsöverhuvuden
• Lista över Frankrikes statsöverhuvuden
• Kyrkostaten

[redigera] Referenser

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.