Tysk-romersk kejsare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Heraldiskt vapen för Maximilian II, tysk-romersk kejsare från 1564 till 1576. Kejsarna använde tvåhövdad örn som symbol för deras makt.
Heliga romerska riket under 1300-talet. Färgerna visar kungahus som också gjorde anspråk på kejsarvärdigheten.

Tysk-romersk kejsare eller Helig romersk kejsare (tyska: Römischer Kaiser eller Römisch-Deutscher Kaiser, latin: Romanorum Imperator) var den valde kejsare som regerade över Heliga romerska riket av tysk nation, en stat i Centraleuropa som fanns under medeltiden och tidigmodern tid. Av tradition brukar hertigen av Sachsen, Otto den store, betraktas som den förste kejsaren. Han kröntes av påve Johannes XII år 962. Varken riket eller titeln "tysk-romersk kejsare" fanns dock under hans samtid, utan etablerades först en tid därefter. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven till 1500-talet, och den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom kejsardömet slutligen föll.

Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till Västrom; titeln "kejsare över romarna" hade inte använts sedan Julius Nepos död år 480.

Grundandet av Heliga romerska riket[redigera | redigera wikitext]

Från Otto den stores tid och framåt, blev karolingernas rike i östra Frankerriket det heliga romerska riket. De olika germanska furstarna utsåg en av deras ledare till kung av germanerna, vilken därefter kunde krönas till kejsare av påven. Den siste kejsare som kröntes av påven var Karl V; tekniskt sett är de följande i successionsordningen bara "valda till kejsare" (Electus Romanorum Imperator) även om de globalt betraktas som verkliga kejsare (se kröning).

Konflikt med påvedömet[redigera | redigera wikitext]

Med titeln "kejsare" (Imperator) följde en viktig roll såsom beskyddare av Katolska kyrkan och Kyrkostaten, och kejsarna vigdes till subdiakoner; därmed var kvinnor uteslutna från att vara valbara. Allt medan påvedömets makt växte under medeltiden, trappades en strid upp mellan påven och kejsaren om kyrkoförvaltningen. Den mest kända och den bittraste var den investiturstrid som utspelades mellan kejsar Henrik IV och påve Gregorius VII.

Succession[redigera | redigera wikitext]

Tronföljden till kungaskapet reglerades av en rad invecklade och sammanflätade faktorer. Att det över huvud taget var fråga om ett val innebar att kungaskapet bara delvis var ärftligt, till skillnad från kungaskapet i Frankrike. Men i verkligheten behöll ett kungahus som regel makten i sin ätt tills den slockande på svärdssidan. Några historiker har därför hävdat att valen egentligen bara fanns för att lösa konflikter när en ätt hade utslocknat eller tronföljden på annat sätt var oklar. Hur det än må vara med den saken innebar processen att huvudkandidaten var tvungen till eftergifter och medgivanden, och på så sätt utkonkurrera andra valbara kandidater; detta kallas Wahlkapitulationen (jämför Konungaförsäkran).

Valet företogs av ett råd av 7 furstar (tre ärkebiskopar och fyra sekulära furstar), de så kallade kurfurstarna, enligt den gyllene bullan av år 1356. Det förblev så till år 1648 när fredsförhandlingarna vid trettioåriga kriget ledde till att protestanter och katoliker gjorde upp om en ny valordning där deras intressen i riket balanserades. En ny elektor tillkom 1690, och hela rådet omorganiserades 1803, bara tre år innan hela kejsardömet upplöstes.

Efter 1438 tillhörde samtliga kejsare huset Habsburg och huset Habsburg-Lothringen, med ett kort mellanspel av en från huset Wittelsbach, nämligen Karl VII. År 1503, och ständigt efter 1556, reste inte kungen längre till Rom för att krönas till kejsare av påven.

Lista över kejsare[redigera | redigera wikitext]

Denna lista inbegriper alla kejsare, vare sig de kallade sig "Heliga romersk kejsare" eller inte, från och med Otto den store. Det är några luckor i regentlängden. Till exempel var Henrik I av Sachsen kung av germanerna men inte kejsare; Henrik II blev hans efterföljare som tysk kung. Huset Guideschi följer numreringen efter hertigdömet Spoleto.

Ottonianska (sachsiska) ätten[redigera | redigera wikitext]

Saliska (frankiska) ätten[redigera | redigera wikitext]

Supplinburgerska ätten[redigera | redigera wikitext]

Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)[redigera | redigera wikitext]

Huset Welf[redigera | redigera wikitext]

Staufenska ätten (eller Hohenstaufen)[redigera | redigera wikitext]

Huset Luxemburg[redigera | redigera wikitext]

Huset Wittelsbach[redigera | redigera wikitext]

Huset Luxemburg[redigera | redigera wikitext]

Huset Habsburg[redigera | redigera wikitext]

  • Fredrik III, 1452–1493
  • Maximilian I, 1508–1519 (Electus Romanorum Imperator)
  • Karl V, 1530–1556 (Electus Romanorum Imperator 1519–1530)
  • Ferdinand I, 1558-1564 (Electus Romanorum Imperator)
  • Maximilian II, 1564–1576 (Electus Romanorum Imperator)
  • Rudolf II, 1576–1612
  • Matthias, 1612–1619 (Electus Romanorum Imperator)
  • Ferdinand II, 1619–1637 (Electus Romanorum Imperator)
  • Ferdinand III, 1637–1657 (Electus Romanorum Imperator)
  • Leopold I, 1658–1705 (Electus Romanorum Imperator)
  • Josef I, 1705–1711 (Electus Romanorum Imperator)
  • Karl VI, 1711–1740 (Electus Romanorum Imperator)

Huset Wittelsbach[redigera | redigera wikitext]

  • Karl VII, 1742–1745 (Electus Romanorum Imperator)

Huset Habsburg-Lothringen[redigera | redigera wikitext]

  • Frans I, 1745–1765 (Electus Romanorum Imperator)
  • Josef II, 1765–1790 (Electus Romanorum Imperator)
  • Leopold II, 1790–1792 (Electus Romanorum Imperator)
  • Frans II, 1792–1806 (Electus Romanorum Imperator)

Kröning[redigera | redigera wikitext]

Kejsaren kröntes i en särskild ceremoni, traditionellt utförd av påven i Rom, med de kejserliga regalierna. Utan den kröningen kunde ingen kung kalla sig kejsare, oavsett om denne i verkligheten utövade makten såsom kejsare. År 1508 gav påve Julius II Maximilian I tillåtelse att kalla sig kejsare utan att han blivit krönt i Rom, men titeln ändrades då till Electus Romanorum Imperator, ’romarnas valde kejsare’. Maximilians efterträdare använde samma titulatur när de blev ensamma härskare över Tysk-romerska riket. Maximilians direkta arvtagare, Karl V, var den siste som kröntes i Rom till kejsare.

Kejsare Datum för kröning Officiant Plats
Karl I, den store 25 december 800 Påve Leo III Rom
Ludvig I 816 Påve Stefan IV Reims
Lothar I 5 april 823 Påve Paschalis I Rom
Ludvig II 850 Påve Leo IV Rom
Karl II den skallige 29 december 875 Påve Johannes VIII Rom
Karl III den tjocke 12 februari 881
Guido III av Spoleto maj 891 Påve Stefan V
Lambert II av Spoleto 30 april 892 Påve Formosus Ravenna
Arnulf av Kärnten 22 februari 896 Rom
Ludvig III den blinde 901 Påve Benedictus IV Rom
Berengar december 915 Påve Johannes X Rom
Otto I den store 2 februari 962 Påve Johannes XII
Otto II 25 december 967 Påve Johannes XIII
Otto III 21 maj 996 Påve Gregorius V
Henrik II 14 februari 1014 Påve Benedictus VIII
Konrad II 26 mars 1027 Påve Johannes XIX
Henrik III 25 december 1046 Påve Clemens II
Henrik IV 31 mars 1084 Motpåve Clemens III
Henrik V 13 april 1111 Påve Paschalis II
Henrik V 23 mars 1117 Motpåve Gregorius VIII
Lothar III 4 juni 1133 Påve Innocentius II Lateranbasilikan
Fredrik I 18 juni 1155 Påve Hadrianus IV
Henrik VI 14 april 1191 Påve Celestinus III
Otto IV 4 oktober 1209 Påve Innocentius III
Fredrik II 22 november 1220 Påve Honorius III
Henrik VII 29 juni 1312 kardinaler
Ludvig IV 17 januari 1328 Sciarra Colonna
Karl IV 5 april 1355 kardinaler
Sigismund 31 maj 1433 Påve Eugenius IV
Fredrik III 19 mars 1452 Påve Nicolaus V
Karl V februari 1530 Påve Clemens VII Bologna

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia