Perikles

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln behandlar den atenske statsmannen Perikles. För dansbandet med samma namn, se Perikles (musikgrupp)
Bust of Pericles after Cresilas, Altes Museum, Berlin

Perikles (uttalas med betoning på första stavelsen och i denna ett halvlångt, öppet 'e'), född 495 f.Kr., död i september 429 f.Kr. i pesten, var en atensk statsman. Han kom från en aristokratisk familj och var son till Xanthippos och Agariste samt brorsdotterson till Kleisthenes. Han levde i ett traditionellt äktenskap med sin atenska fru till han träffade Aspasia. Han kunde dock inte gifta sig med henne eftersom hon inte var från Aten, så de levde då resten av sina liv som "sambos".

Perikles studerade hos sofisterna och musikmästaren Damon, filosofen Anaxagoras samt hos Zenon från Elea. Han anses ha varit en god politiker och var vän med bland andra Sokrates, Sofokles, Herodotos, Fidias och Protagoras. Han och hans hustru var värdpar åt olika intellektuella och deras hustrur och höll möten i sitt hem.

Perikles var den ironiska förebilden till Storm Ps figur Perikles, mest känd från Tuborgreklamen: "Du Perikles – Ka' Du sige mig - hvornaar smager en Tuborg bedst?"

Perikles inom politiken[redigera | redigera wikitext]

Perikles anses vara en god politiker i den atenska demokratin, en bild som för eftervärlden inte minst etablerades av Thukydides. Denne var inte demokrat, men hans respekt för Perikles och hans tro på Atens sjöimperium gjorde att han gav en starkt fördelaktig bild av Perikles. Även de flesta moderna antikhistoriker ser Perikles som en stor statsman, men hållbarheten på sikt i hans strategi har ibland ifrågasatts, och det har framhävts att han tycks ha visat arrogans mot Atens allierade. Det berömda tal över stupade (se nedan) som Perikles håller i Thukydides historia är i själva verket med all sannolikhet författat av Thukydides ett par årtionden senare - att infoga tal av denna typ var accepterat i antik historieskrivning och ett sätt att karakterisera personer och situationer - även om Perikles kan ha använt vissa liknande formuleringar.

Perikles styre som atensk statsman kallas "Perikles gyllene tidsålder" och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom ParthenonAkropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, till exempel att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Perikles var ledare för folkpartiet. Han utvisade den aristokratiske ledaren Cimon och blev så Atens främste ledare i 15 år. Under Perikles blev Aten den mäktigaste av de grekiska stadsstaterna, både politiskt och kulturellt med dess flotta, allierade i den Deliska ligan mot perserna, liksom med Perikles intresse av konst och litteratur.

Detta kom dock att skapa rädsla och avundsjuka bland de andra staterna, och ledde till utbrottet av det peloponnesiska kriget 431 f.Kr. Perikles lät alla som bodde i Attika söka skydd i Aten, men själv bötfälldes han för att missbrukat de statliga finanserna. Han omvaldes dock, men dog snart i den pestepidemi som drabbade det överbefolkade och undernärda Aten. Även hans två söner dog i denna farsot.

Perikles som talare[redigera | redigera wikitext]

Perikles liktal[redigera | redigera wikitext]

Perikles var under sin samtid känd som "den som bar åskan och blixten på sin tunga", alltså en god talare. Trots detta så har inget tal från Perikles bevarats i sin exakta utformning. Historiken Thukydides har dock skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet hålls under peloponnesiska kriget i enlighet med traditionen som krävde att man höll ett tal för att ära de atenare som stupade i krig. Perikles ställde sig på ett talarpodium vid själva begravningen. Publiken bestod av närstående till de döda samt alla andra som ville komma då begravningen var öppen för allmänheten. Perikles liktal, som det ofta kallas, är lämpat att analysera för att få en bild av Perikles talarkonst. För om vi ska tro Thukydides så värdesatte denne sanningen och var därför noggrann med att fånga talets anda även om det inte var ordagrant.

Perikles håller ett märkligt begravningstal. Det är nämligen väldigt uppsluppet, även för sin tid och kultur. Det som gör talet historiskt är dock det faktum att det troligen är världens första lovtal till demokratin. Därför är talet än idag värt att analysera ur ett retorisk perspektiv. Med skarpt öga kan man känna igen toper som ännu används i prisande av demokratiskt statskick.

På grund av begravningen så hålls talet inom en starkt traditionellt bunden miljö. Perikles bryter dock medvetet mot dessa seder. Perikles börjar med att erkänna sin traditionsavvikelse för att sedan förklara motivet till denna handling. Talets början (exordium inom retoriken) lyckas genom sin traditionsavvikelse med det kanske viktigaste inom talarkonsten, den väcker lyssnarnas intresse.

En annan faktor som gör talet avvikande från vanliga begravningstal är att talaren ägnar relativt lite tid åt att hylla de döda. Istället så fokuseras större delen av talet på en hyllning av den atenska traditionen och kulturen, men framför allt dess demokratiska statskick. De döda hyllas indirekt genom allt det som talet hyllar.

Många värdeord används strategiskt i talet, såsom frihet, rättvisa, tolerans och mod. Dessa motiveras sedan varför de stämmer in på just Aten. Intressant är att fokus inte ligger på Aten terriotella utsträckning eller hur mäktig dess militär är. Aten var under denna tid en relativt stor militärmakt men andra nationer kunde också skryta med militär styrka. Inte heller betonas någon överlägsenhet i atenarnas ras eller gudomlig rätt.

Fokus ligger istället på statsskicket. Aten målas upp som ett föregångsland, en unik företeelse. Det talas om de policyer som är sådana att medborgarna själva känner igen dem från sin egen vardag. Till exempel talas det om att alla har rätt att delta i politik oavsett börd. Det talas om att Aten inte styrs av få utan av många. Därmed ställs Aten upp som ett undantag inte bara mot Sparta utan mot hela världen. Kriget mot Sparta görs till något som hotar alla de rättigheter som Aten ger sitt folk. Kriget är därmed helt plötsligt något ytterst personligt för atenarna.

Aten jämförs även med Sparta när det gäller krigshandlingar. Inte för att Aten skulle ha större arméer eller bättre organiserade trupper, utan för att Sparta attackerar tillsammans med allierade. Genom denna jämförelse dekonstruerar Perikles spartanernas påstådda största dygd, nämligen deras mod.

Genus deliberativum[redigera | redigera wikitext]

Perikles håller sig inte enbart inom genren hyllningstal (genus demonstrativum) utan framför även en uppmuntran till handling genom talet (genus deliberativum). Handlingen som uppmuntras till är att delta i kriget. Detta är förstås en minst sagt svår uppgift att göra vid begravningen av de som stupat. Perikles riskerade att uppfattas som opportunistisk av de dödas närstående som kanske inte vill att begravningen ska fungera som propagandapodium. För att inte tala om att man framför sig har ett sådant utmärkt exempel på vad som kan hända med de som deltar i kriget.

Perikles lyckas dock göra denna uppmuntran väldigt oprovocerande genom att göra det till en del i hyllningen av de döda. Som tidigare nämnts så upphöjs de fallna genom sitt försvarande av Aten. Så uppmuntran till andra att även de ska ta sitt ansvar och stå upp för detta framstår som en naturlig förlängning i respekten för de fallna. Vetskapen om faran som väntar i kriget framstår även förminskad en aning då Perikles framställer det som en snabb död nästan helt berövad från lidande. Starkast förmildras dock denna onda bråda död genom det sätt som Perikles framställer minnet av de döda. Hur de ses på med sådan vördnad för sin uppoffring som omtalas som den största. För att parafrasera Perikles så vann de stupade förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Talet har få metaforer och andra liknande stilfigurer. Anafor och dess besläktade formuleringar och ordlekar till stilfigurer är mera allmänt sprida i talet. De klara hyperbol, metaforer och liknande som finns i talet är nästan alla lagda på slutet av talet. Där fungerar de som en emotionell (patos) förstärkning. I början är istället stilen mer rakt fram, sakligt och förnuftsorienterad (logos).

Övriga tal[redigera | redigera wikitext]

Liktalet tycks skvallra om att Perikles var en skicklig retor som kunde vända ett tal till något oväntat. En retor som vågade gå emot förväntningar så väl som traditioner. Kombinationen av logos samt de starka patos framställer honom som en nyanserad och dynamisk talare. I dagens ögon kan talet framstå som långdraget och högtravande. Dessa brister är troligen resultatet av moderna ögon snarare än ett misslyckande från Perikles sida.

Utöver detta tal så är Perikles egna politiska aktion ett vittnes börd för hans talarförmåga. Aten var trots allt en demokrati där nästan alla beslut avgjordes genom omröstningar och de mest talföra därför ofta fick sin vilja igenom. Perikles drev under sin livstid igenom stora politiska förändringar på just detta sätt.

Ett tal som tillskrivs Perikles i Thukydides historia ("Vi har ett statsskick..."), och som han ska ha hållit över några av de första stupade i kriget, har ofta setts som en av de klassiska bekännelserna till demokratins idé och till det antika Atens självkänsla och tro på individen. Perikles var känd som en framstående talare, men talets utformning som vi känner det är en litterär fiktion av Thukydides.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Åslund Leif, red (1994). Tal i tiden: antologi med introduktioner och arbetsuppgifter för gymnasie- och högskolestudier. Stockholm: Natur och kultur. Libris 8348757. ISBN 91-27-59473-4 (inb.) 
  • Hans Nyström: Perspektiv på historien, Gleerups 2011