Iran

Wikipedia

جمهوری اسلامی ایران
Jomhūrī-ye Eslāmī-ye Īrān

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Esteqlāl, āzādī, jomhūrī-ye eslāmī (”Självständighet, frihet, islamisk republik”)
Nationalsång: Sorūd-e Mellī-e Īrān
Huvudstad	Teheran
Största stad	Teheran
Officiellt språk	persiska
Statsskick Revolutionens ledare President	islamisk republik Ali Khamenei Mahmoud Ahmadinejad
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	— — —
Yta  • Totalt  • Vatten	1 648 000 km² (17:e) 0,7 %
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	70 472 846[1] (19:e) 42,8 inv/km² (129:e)
BNP (PPP)  • Totalt 2005  • Per capita	$554 775 miljoner (20:e) $7 980
Valuta	iransk rial (IRR)
Tidszon	UTC+3:30
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Kuh-e Damavand 5 671 m ö.h. Urmiasjön 5 700 km² — — km
Nationaldag	1 april
Landskod	IR, IRN
Landsnummer	+98

Iran (persiska: ایران, Iran, vilket betyder ”ariernas land”) är en islamisk republik i Mellanöstern. Det gränsar till Afghanistan och Pakistan öster, till Turkiet och Irak i väster och till Armenien, Azerbajdzjan (inklusive Nachitjevanenklaven) och Turkmenistan i norr. Landet har kust mot Kaspiska havet i norr och mot Persiska viken och Indiska oceanen i söder.

Landet var fram till 1935 även känt som Persien. Namnet Persien kommer av grekiskans namn för Persis, den bördiga platån där indo-iranierna slog sig ner. Iranierna själva har sedan en tid före Kristus kallat sitt folk och hemland för Aryanam, vidare till Aryan, och Iran.^[2]

Innehåll 1 Styrelseform 2 Historia 2.1 Förhistoria 2.2 Persiska riket 2.3 Modern tid 3 Geografi 3.1 Administrativ indelning 3.2 Större städer 4 Styrelseskick och politik 5 Ekonomi 6 Demografi 7 Religion 8 Utbildning 9 Högtider 10 Litteratur och konst 11 Sport 12 Se även 13 Externa länkar 14 Källor

[redigera] Styrelseform

Iran är enligt den nya författningen, antagen efter 1979 års revolution, en islamisk republik. Lagen är baserad på sharia, med höga straff för vissa handlingar, såsom dödsstraff för homosexualitet, otrohet och tvång för kvinnor att täcka sitt hår när de går utomhus (hijab). Enligt författningen ska det islamistiska Väktarrådet granska alla antagna lagar så att dessa inte avviker från konstitutionen eller sharia.
Irans maktstruktur är en blandning av demokrati och så kallad teokrati, där högt uppsatta religiösa (i det här fallet imamer) har makten. Folket väljer i allmänna val (senast i mars 2008) till parlamentet, majlis. Detta väljs direkt av folket i proportionella folkomröstningar vart fjärde år. Majlis har en kammare och 290 ledamoter, varav mellan 10 och 20 % är kvinnor. Endast parlamentet har lagstiftande makt. Detta innebär att andra maktorgan, exempelvis presidenten, inte har möjlighet att driva igenom lagar utan att få stöd för dessa hos parlamentet. Majlis var fram tills 1979 den andra kammaren i shahens parlament, där den andra var senaten som var till hälften folkvald och till hälften utsedd av shahen. Enpartistyre gällde 1965-79 och i realiteten ytterligare några år efter revolutionen samma år. Samtliga iranska medborgare (både kvinnor och män) som fyllt 15 år har rösträtt. Konstitutionen fastslår att shiaislam är Irans religion.
Förutom parlamentet utnämner folket även den så kallade expertförsamlingen. Denna påminner om parlamentet, men består endast utav högt skolade shiamuslimska präster, och kandidaterna måste godkännas av Irans statschef, den Högste Ledaren. Expertförsamlingen innehar ingen lagstiftande eller beslutsfattande makt.
Presidenten väljs i direkta val av folket på en period om fyra år, och stundande val förväntas äga rum sommaren 2009. Nuvarande president är Mahmoud Ahmadinejad. Presidenten är regeringschef och utser tillsammans med parlamentet sin regering. Får ingen kandidat över 50 % av rösterna i den första omgången avgörs det mellan de två kandidater som fått flest röster i en andra valomgång. Konstitutionen fastslår att kandidater till regeringsposten, förutom att ha blivit godkända av Väktarrådet och statschefen, även måste vara erkända muslimer, välkända politiker och förutom en minimiålder som i realiteten inte betytt så mycket inte får ha uppnått 75 års ålder.
Statschefen, den Högste Ledaren, har även oinskränkt kontroll över armén, domstolarna och de medier som inte är i privat ägo. Han utser i tillsammans med parlamentet det så kallade Väktarrådet. Statschefen utses på livstid av Expertförsamlingen.
Väktarrådet har som uppgift att granska parlamentet och presidenten. Kandidater till parlamentet eller presidentposten måste godkännas av Väktarrådet, som leds av statschefen. Om en kandidat inte anses dela de värderingar som den Islamiska republiken står för kan denna helt sonikt sorteras bort. Statschefen anses därför ha en egentlig diktatorsställning, även om han måste samarbeta med regeringschefen, det vill säga presidenten, för att kunna leda landet.
Presidenten utses alltså direkt av folket, medan statschefen utses indirekt (genom expertförsamlingen, och oftast som en kandidat ur denna). Iran anses av diverse västländer ha stora demokratiska brister, eftersom de religiösa fundamenten tenderar ställas före de demokratiska och att de demokratiska transpirationerna således endast är en anpassning till dagens samhälle.

[redigera] Historia

Huvudartikel: Irans historia

[redigera] Förhistoria

[redigera] Persiska riket

Huvudartikel: Persiska riket

Innan det storpersiska rikets födelse var mederna den politiskt och kulturellt dominerande makten i norra Iran, och när Kyros gjorde sitt framträdande på 500-talet f. Kr. var perserna i söder, grunden för det som skulle bli det persiska imperiet, medernas vasaller. Kyros den store enade dessa två indo-iranska folkstammarna och störtade medernas siste härskare Astyages. Han anses vara den förste shahen. Dynastin kom att kallas akemenidernas, efter Kyros förfader Akaemenes. Imperiet erövrade allt land från Indusdalen till Albanien men krossades slutgiltligen av Alexander år 330 f.Kr.. Efter hans död grep den makedonske generalen Seleukos makten i Persien och grundade det seleukidiska imperiet. Detta styrde under sin kulmen över ett lapptäcke av diverse folkslag från Bulgarien till Pakistan men krympte under trycket från romarna i väster och partherna i öster. Under 100-talet f.Kr. förlorade de makedonska kungarna sitt inflytande i Persien, och partherna kom att bli den dominerande makten. Dessa utmanades av romarna som erövrade huvudstaden Ktesifon i nuvarande Irak ett flertal gånger från och med Trajanus regeringstid och som år 116 lyckades tränga sig fram till den gamla akemenidiska huvudstaden Susa i nuvarande Iran. Under 200-talet e. Kr. störtades de helleniserade arsakiderna av de nationalistiska sassaniderna, och med en ny centraliserad förvaltning återgick Persien till de gammalakemenidiska traditionerna. Zoroastrismen, som sedan Kyros tid varit dominant, blev absolut stadsreligion. Under 600-talet erövrades Persien av de arabiska stammarna och islam kom därefter att bli dominant. Landet förblev under kalifens välde under de s k "ortodoxa" kaliferna, de följande umayyaderna och därefter abbasiderna. De sistnämnda stod sig tills 1253, då mongolerna erövrade Iran under ledning av Khubilai khans bror Hülegü. Bagdad raserades 1258 och Hülegüs ättlingar (ilkhanerna) grundade det federativa kungadömet Ilkhanens rike, formellt underställt storkhanen i Kina. Riket gick under på 1300-talet, återupprättades av den mongoliskinspirerade turken Timur Lenk för att sedan åter falla samman efter hans död omkring år 1400. Det safavidiska riket upprättades men trängdes tillbaka av de osmanska turkarna under 1520-talet. Persien lyckades emellertid hålla sig självständigt från de britter som senare lade beslag på Indien, Pakistan och Irak ända in på 1900-talet. 1943 ockuperades det av sovjetiska och brittiska trupper för att förhindra att landets rika oljekällor skulle falla i nazisternas händer.

[redigera] Modern tid

Iran har haft två stora revolutioner, som båda ägt rum under 1900-talet. Den första revolutionen, den så kallade konstitutionella (Mashrooteh) revolutionen skedde 1906–1907 och har haft en avgörande roll för resten av seklet. Den andra revolutionen är den så kallade islamiska revolutionen 1979.

Den konstitutionella revolutionen innebar att man ville ha en konstitutionell demokrati. Den styrande regenten Muzaffar al-din Shah Qajar gav snart efter och besegrades av konstitutionalisterna. Kort därefter, 1907 till 1911, utkämpades ett krig mellan efterföljaren Mohammad-Ali Shah Qajar som hade starkt stöd av Tsarryssland och Storbritannien på ena sidan och konstitutionalisterna på den andra som de sistnämnda förlorade.

Konstitutionen innebar:

• En konstitution inspirerad av den belgiska, som i sig följde det brittiska Westminstersystemet.
• En oberoende rättsinstans (edalat-khana).
• Ett parlament valt av folket (majles).
• Kraftigt reducerade maktbefogenheter för shahen.
• Exekutiv (regerande) makt till en av parlamentet vald premiärminister.
• Övervakande råd bestående av islamiska rättslärde som granskar att alla lagar överensstämmer med sharia.

Man gjorde också tillägg 1907 för fri press och rätt till politiska partier, med vissa undantag. Konstitutionalisterna förespråkade följande:

• Rättsstyre (hukumat-e qanun)
• Folkstyre (hukumat-e mardum)
• Fri press (azadi-ye matbu'at)
• Frihet för politiska partier (azadi-ye ahzab)
• Modernitet (tajaddud)
• Separation av religion och politik (hukumat-e 'urfi)

I praktiken kom dock konstitutionen inte att tillämpas. Först av Qajar-dynastin och därefter av Pahlavi-dynastin, med Reza Shah Pahlavi, som ledde landet från 1925 fram till 1941. Landet befann sig då i Storbritanniens inflytelsesfär och Storbritannien hade gett starkt stöd till Reza Shah Pahlavi när han 1925 genomförde en statskupp mot Qajardynastin. Under nazismens framtåg började Reza Shah Pahlavi alltmer motsätta sig britternas dominans. När Storbritannien skulle placera trupper i Khuzestan-provinsen protesterade Shahen, vilket ledde till att Storbritannien tillsammans med Sovjetunionen ockuperade landet och tvingade bort Reza Shah samt ersatte honom med hans son Mohammad Reza Shah Pahlavi Ariyamehr.

Under Mohammad Reza Shahs tid var Iran starkt allierat med Storbritannien och USA. Mycket snart skulle den konstitutionella rörelsen växa sig återigen starkare. En stark anhängare av den konstitutionella revolutionen och dess idéer var Dr. Mohammad Mosaddeq, som var premiärminister i Iran. Han var en stark förespråkare för nationalisering av landets olja, och för detta fick han gehör i parlamentet. Mohammad Mosaddeq störtades kort därefter i en amerikansk/brittisk-stödd statskupp (Operation Ajax) 1953 och shahen återfick därefter makten.

Den konstitutionella rörelsen tillsammans med folkets krav för mer rättvisa och politiska reformer växte sig allt starkare under 1970-talet, och kom så småningom att störta shahen i ännu en revolution.

Censur, politiska dissidenters fängslande och avrättningar ledde till att iranierna distanserade sig mer och mer från makten. Shahens korrupta styre och terrorvälde genom den ökända säkerhetspolisen SAVAK ledde till allt hårdare protester vilka kulminerade i vad som numera benämns ”Svarta fredagen” (den 8:e september 1978) av iranierna. Shahen satte in fullt anfall och våld mot demonstranter vilket resulterade i många dödsfall. Efter den dagen började hela maktapparaten att vittra sönder under shahen. Militärer deserterade, vägrade lyda order och i vissa rapporterade fall till och med dödade sina befäl och tog över militärbaser runt om i Teheran.

Revolutionen kan delas in i två sammanhängande faser. Under den första fasen bestod motståndarna till shahen av socialister, liberaler och islamister tillsammans. Målet var något diffust, eftersom exempelvis medelklassen och liberalerna ville ha en konstitutionell monarki efter svensk modell, medan islamister och socialister ville införa republik (i islamisternas fall en islamsk republik).

I den andra fasen föll alliansen samman, Hizbollah (Guds parti) konsoliderade sin makt genom att förbjuda andra partier ett efter ett och förföljelserna var i full gång. En särskilt stor oppositionsgrupp med stort stöd från folket var Mojahedin-e-Khalgh (Folkets Mujahedin) som var den grupp som var bäst organiserad och hade störst antal anhängare under tiden efter revolutionen och som därför var speciellt fruktade av den nya regimen. Därför kom regimen också att avrätta 120.000 anhängare av organisationen som än idag finns och bedriver sin kamp mot den islamistiska regimen både i men framför allt utanför landets gränser.

Den samlande personligheten bland de religiösa var den landsförvisade Ayatollah Khomeini som efter att shahen flytt återvände från Frankrike och utropade landet till en ”islamisk republik” där sharialagar skulle tillämpas under noggrann kontroll av andra mullor. Khomeini proklamerade snart att hans mål var att ”exportera sin revolution” till alla andra länder i området. Den nya regimen ändrade landet radikalt. Från att ha varit en västvänlig stat under den enväldiga shahen Mohammad Reza Pahlavi blev Iran en västfientlig stat under den enväldiga mullan Ayatollah Khomeini och hans islamiska republik, som i praktiken är ett prästvälde.

Shahen fick asyl i Egypten tack vare Anwar Sadat (ett drag som enligt många analytiker bidrog till stor del till mordet på Sadat av egyptiska islamister)(källa behövs). Den 27 juli 1980 dog Mohammad Reza Pahlavi av lymfcancer i Kairo och erhöll en statsbegravning av den egyptiska regeringen. Sadat döpte en gata i Kairo efter honom, namnet ändrades dock för ett antal år sedan till Mosaddeq för att tina diplomatiska och ekonomiska förbindelser med Iran.

Den iranska revolutionen och prästerskapets politik ledde till en massiv utvandring av framför allt iranska intellektuella, tidigare politiska eliten och religiösa minoriteter (judar och bahai) till USA och västeuropa. Det finns mellan 750 000 och 1,5 miljoner iranier i exil^[3].

Det finns en organisation vid namn FADFI som är en förkortning för Freedom and Democracy for Iran. Denna organisation har medlemmar världen över. De flesta finns i Sverige, USA och England.^{[källa behövs]}

[redigera] Geografi

Huvudartikel: Irans geografi

Iran är beläget på en högplatå med stäpper och avloppslösa sjöar eller saltträsk, i norr och väster bergskedjor. Även den inre platån genomkorsas av bergskedjor (70 procent av Irans yta upptas av bergskedjor). Den varierande geografin ger en mycket diversifierad väderlek med heta somrar och kalla vintrar i olika delar av landet.

Klimatet varierar mellan extrem värme och extrem kyla. I inlandet kan det bli upp emot 50 grader under sommardagarna, men nätterna är svala. I bergstrakterna blir det nedåt −20 grader på vintern, medan det i kustområdena är mildare klimat. Det är vanligt med starka vindar, och i östra Iran blåser 120-dagarsvinden med 45 meter i sekunden på somrarna. Nederbörden är mindre än 300 mm/år i stora delar av landet; endast runt Kaspiska havet och längs de nordvästra gränsområdena regnar och snöar det mer, upp till 2 000 mm/år.

Bland naturtillgångar märks petroleum, naturgas, koppar och järn.

[redigera] Administrativ indelning

Iran är indelat i 30 provinser (ostan), som vidare är uppdelade i kommuner (shahrestan). Dessa är i sin tur indelade i distrikt (bakhsh) och ytterligare mindre enheter som städer (shahr), mindre distrikt (dehestan) och byar. Många av de större städerna är indelade i två eller flera administrativa områden.

Irans administrativa provinser

Ardabil | Bushehr | Chahar Mahal och Bakhtiari | Esfahan | Fars | Gilan | Golestan | Hamadan | Hormozgan | Ilam | Kerman | Kermanshah | Khuzestan | Kohgiluyeh och Buyer Ahmad | Kurdistan | Lorestan | Markazi | Mazandaran | Nordkhorasan | Qazvin | Qom | Razavikhorasan | Semnan | Sistan och Baluchestan | Sydkhorasan | Teheran | Västazarbaijan | Yazd | Zanjan | Östazarbaijan

[redigera] Större städer

Folkmängd enligt senaste folkräkning, år 2006^[1].

Teheran: 7 797 520	Mashhad: 2 427 316	Isfahan: 1 602 110	Tabriz: 1 398 060
Karaj: 1 386 030	Qom: 959 116

[redigera] Styrelseskick och politik

Huvudartikel: Irans politik

Irans styrelseskick och lagar är grundade på Ruhollah Khomeinis doktrin om velayat-e faqih eller ”de rättslärdas styre”. Den så kallade revolutionens ledare (Rahbar) är Guds ställföreträdare på jorden i väntan på den tolfte imamens återkomst på domedagen. Han väljs på livstid av expertrådet och kan hindra parlamentet, majles, från att stifta lagar om dessa inte följer sharia. Parlamentet har därför mycket begränsad makt. Presidenten agerar både statschef och regeringschef.

I stora drag återfinns den tredelade statsmakten efter Montesquieus modell i Irans styrelseskick. Det finns en lagstiftande makt (parlamentet, majles), en verkställande makt (presidenten, Ra'is-e jumhour) samt en dömande makt (Högsta domstolen, quwa-ye qaza'i) där den verkställande makten är den svagaste samt där den dömande makten granskar den lagstiftande. Förutom den grunden återfinns ”ledaren” (rahbar/vali-ye faqih), som har befogenhet att ingripa med ett religiöst veto mot all lagstiftning. Förutom ledaren finns även Väktarrådet (shura-ye negahban). Ledaren utser dess sex troslärda och Högsta domstolen dess sex jurister. Dessa utgör ännu en buffert mot eventuellt skadlig lagstiftning.

Irans statsvapen var tidigare ett lejon och en sol, men det ändrades efter revolutionen 1979 till det stiliserade ”Allah” som återfinns på flaggan idag.

[redigera] Ekonomi

Huvudartikel: Irans ekonomi

Ekonomin baserar sig på de rika oljetillgångarna som, efter att ha nationaliserats den 15 mars 1951 av premiärminister Mohammad Mosaddeq, svarar för 90 procent av exportinkomsterna. Iran är OPEC:s näst största oljeproducent efter Saudiarabien och den näst största naturgasproducenten i världen efter Ryssland. Den industriella utbyggnaden har hämmats av in- och utrikespolitisk oro. Jordbruket kräver konstbevattning utom vid Kaspiska havet. Vete, ris, korn, kakao, socker, bomull och tobak odlas. Antalet får och getter är betydande. Tillverkandet av konsthantverk, i synnerhet mattor, är också viktig näring. Iran är även världsledande inom saffranstillverking; 95 procent av världens saffran kommer från Iran. Viktiga importvaror är tillverkningsvaror, maskindelar och kemikalier. Andel av sysselsättningen i näringsgrenar: jordbruk 33 procent, industri 21 procent, handel och tjänster 46 procent.

[redigera] Demografi

Huvudartikel: Irans demografi

Två tredjedelar av befolkningen är av indoeuropéiskt ursprung. Drygt hälften av befolkningen sägs vara persisk, det vill säga att de har persiska som förstaspråk. Vidare finns det bland annat armenier, azerer och kurder i nordväst och turkmener i norr. I provinsen Khuzestan är dryga 30 % av befolkningen araber. Det finns ytterligare andra folkgrupper såsom gilanier, mazarandanier och lurer i landets centrala delar. balucher i den södra delen samt mongoliska aimakstammar i nordväst vid gränsen till Afghanistan.

[redigera] Religion

Huvudartikel: Irans religion

Den övervägande delen av Irans befolkning är muslimer tillhörande den shiitiska grenen som också är officiell statsreligion. Av Irans befolkning är omkring en tiondedel sunnimuslimer. Övriga religioner är kristendom (armenier och assyrier), judendom, zoroastrism och bahai.

Persien var framtill den arabiska erövringen på 700-talet zoroastriskt. Men majoriteten av landets befolkning hade först på 1000-talet övergått till islam. En del zoroastriska präster (mager eller magis) flydde till Indien och kom att kallas parser. Dessa lever idag i en isolerad och exklusiv del av Bombay. Eftersom de inte accepterar konvertiter minskar parserna snabbt i antal.

[redigera] Utbildning

I Iran börjar både flickor och pojkar i skolan vid sex års ålder. I stora drag återfinns två stadier (jämför låg- och mellanstadiet); ingen distinktion görs mellan högstadiet och gymnasiet.

I landets större städer anses det vara näst intill ett krav att inneha en akademisk utbildning.

[redigera] Högtider

Nyår, eller Noorooz (alternativt Nowruz, Nawruz, Norouz, Nowrooz; now betyder ny på persiska och rooz betyder dag), är ursprungligen zoroastrisk ritual som firas runt den 20 mars, eftersom man använder sig av solkalendern vilket tar sin början på första vårdagen, då solen står i vädurens tecken. Perserna var zoroastrier innan islamiseringen som började på 600-talet. Zoroastrierna firade tidigare alla fyra årstiderna. Nu firar man endast våren.

Till Norooz dukar man en så kallad Haftsin (Haft betyder sju på persiska, och cin motsvarar bokstaven s). Där ingår sju saker som alla börjar på s på persiska, och är till för att fira den zoroastriska guden Ahura Mazdas sju änglar (Amesha Spentas):

• Samanu (söt pudding), representerar det söta i livet.
• Senjed (frukt från lotusträd), representerar kärleken (har afrodisiakisk effekt enligt mytologin).
• Sir (vitlök), representerar medicin.
• Sib (äpple), representerar hälsa och skönhet.
• Somagh (rhus eller sumac-bär), representerar solens röda färg.
• Serkeh (vinäger), representerar ålderdom, vishet, och tålamod. Före islam användes vin.
• Sabzeh (groddar), representerar födelsen. Ofta virad med färgerna röd, grön och gul, som är de färger som zoroastrierna traditionellt alltid använt.

På bordet brukar man även placera Koranen eller Hafez diktsamling (koranen läggs ofta bara ut av troende muslimer){{kb}. Ursprungligen hade man Avesta, som är zoroastriernas heliga skrift skriven på det forniranska språket avestiska. Andra har Zend-Avesta (Zend betyder översättning på språket pahlavi), som är en översättning från avestiska till den medeliranska språket pahlavi. Man dukar även med ägg (representerar födelsen) som gärna målas röd, grön, gula, guldfisk, många ljus, samt speglar. Solen, ljuset, och eld har en central roll i zoroastrismen (därav kallas de ibland elddyrkare), likaså speglar som står för självreflektion och reflekterar ljuset från ljusen.

Natten mot sista onsdagen innan Nowrooz firar man Chaharshanbe suri (Chaharshanbe suri betyder röd onsdag på persiska). Man tänder brasor och hoppar över elden samtidigt som man säger ”Sorkhi to az man, zardi man az to”, vilket fritt översatt betyder att ”Ge mig din värme och ta min blekhet”. Ramsans mytologiska innebörd är att elden botar sjukdomar. Vördnaden av ljuset och elden spelar stor roll i zoroastrismen.

Under Norooz förekommer också en tradition som heter falgosh (fal betyder sia/förutspå och gosh betyder öron), som utövas av barn och ungdomar. Detta går ut på att man ställer sig i ett gatuhörn, eller bakom en mur, och frågar sig tyst något om framtiden och inväntar första förbipasserande som talar, och tolkar utifrån deras konversation svaret på frågan.

[redigera] Litteratur och konst

Litteraturen har en hög ställning i iransk kultur och landet är berömt framförallt för sin klassiska diktning. Litteraturen går tillbaka till zoroastriska epoken men från denna tid finns mycket litet skönlitteratur bevarad. Till de främsta klassiska poeterna hör Rumi, Hafez, Omar Khayyam, Farid al-din Attar och Fakhr al-din Araqi. Hit kan vi även nämna Firdausi som skrev det persiska folkets nationalepos, Shahnama. Detta verk skrevs uteslutande på persiska och de arabiska lånorden är närmast obefintliga. Firdausi stärkte den persiska patriotismen och gav upphov till en persisk litterär renässans. Tack vare honom bevarades många av det forntida Persiens myter, historiska berättelser och kulturtraditioner. Firdausi skriver:

بسی رنج بردم در این سال سی
عجم زنده کردم بدین پارسی

"I trettio år genomgick jag mycket plåga och smärta,

men jag skänkte persiskan ny styrka och nytt liv."

Många iranier kan recitera dussintals dikter av de främsta poeterna utantill. Den klassiska persiska diktningen var även djupt påverkad av sufismen och dess symbolik. Bland de främsta prosaförfattarna återfinns Nizami Aruzi, Ali Hujwiri och Nizam al-Mulk. Ett verk inom den persiska folklitteraturen som uppmärksammats i väst är även Tusen och en natt (Hazar afasanah) som berättats av den sassaniddrottningen Scheherazade för hennes gemål kung Shahriar.

Den persiska litteraturen har haft ett inflytande på europeisk litteratur efter renässansen. Goethe inspirerades exempelvis av Hafez i sin poesi och det persiska inflytande nådde sin kulm under romantiken. Idag har intresset åter ökat för den persiska litteraturen och dess rika uttryck. Flera av de stora persiska diktarna finns tolkade till svenska av Eric Hermelin, Ashk Dahlén och Bo Utas.

Iran är även berömt för sin miniatyrmålning, kalligrafi och mattvävning. De persiska mattorna är högt värderade på världsmarknaden.

[redigera] Sport

Brottning (fristil) har länge varit Irans starka sport. På senare tid har landet även haft framgångar i tyngdlyftning. Hossein Rezazadeh, känd som världens starkaste man, har varit världens bästa tyngdlyftare i tungviktsklassen i mer än 6 år. Irans fotbollslandslag har många kända spelare, både på hemmaplan och utomlands. Iran har även haft stor framgång i kampsporten Taekwondo, och kommit på första plats tre år i rad, och har även tidigare fått ett stort antal vinster. I andra kampsportsgrenar, som karate (Shotokan-stilen), har till exempel den iranske fightern Farzad Forouzan nu vunnit flera år i rad.

[redigera] Se även

• Iranistik
• European Iranologist Society

[redigera] Externa länkar

• Bilder från Iran
• Iran Chamber.com
• Allt om Iran
• Nationnamnet Irans ursprung
• Country Studies

[redigera] Källor

1. ^ [a b] Statistical Centre of Iran , resultat från folkräkningen den 25 oktober 2006. (på persiska)
2. ^ [1], engelska Wikipedia.
3. ^ [2], Country Studies U.S.