Problembaserat lärande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Problembaserat lärande (Problem Based Learning, PBL) är en pedagogik där inlärningen är baserad på fallstudier och problemlösning, istället för föreläsningar och läsning.

Vid problemlösning skall eleven själv aktivt söka information, istället för att få sammanhang förklarade av en lärare. Inom Problembaserat lärande föredrar man också att genomföra kunskapskontroller på annat sätt än genom vanliga skriftliga prov. Metodiken har en hel del likheter i kunskapssyn och arbetssätt med casemetodik.

Metodiken utvecklades i mitten av 1960-talet vid McMaster University i Hamilton, Ontario, Kanada

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Problembaserat lärande bygger på människans medfödda nyfikenhet, vilja och förmåga att inhämta kunskap och på att följden blir att kunskapen etableras på ett djupare plan[1]. Medicinska fakulteten vid McMaster Universitetet i Canada var 1969 först med att använda ett Problembaserat lärande och inom 20 år hade över 60 medicinska universitet runt om i världen börjat använda sig av metoden, i sin helhet eller som del av undervisningen[2]. Problembaserat lärande används även inom andra ämnesområden men är mest beskrivet vid vårdutbildningar där klinik och teori ska sammanlänkas.

Metodiken[redigera | redigera wikitext]

Metodiken går ut på att studenterna arbetar i grupper med verklighetsförankrade problemställningar som de får sig tilldelade och tillsammans ska lösa. Varje grupp består av 6-8 studenter samt en handledare som är där för att inspirera studenterna och att bistå i grupp och lärandeprocessen.[3].

Arbetet genomförs i sju steg och innan arbetet påbörjas ska gruppen tillsammans komma överens om ett gruppkontrakt där ramar för arbetet sätts upp. Problemen skall vara anpassade till var i utbildningen studenten befinner sig så de har tillräckligt med kunskap för att frågeställningen i fallet ska kunna ses som uppenbar.

===De sju stegen===

  • Steg 1: Klargöra termer och begrepp. Fallbeskrivningen läses igenom och oklarheter i texten diskuteras i gruppen.
  • Steg 2: Identifiera problem. Här identifieras problemen och ska formuleras så att de vid redovisningen kan besvaras. Problemställningarna ska vara direkt relaterade till fallet dvs. inga övergripande allmänna problemställningar ska tas upp.
  • Steg 3: Producera idéer. I det här steget aktiveras och bearbetas tidigare kunskap med hjälp av varandra i gruppen. Man kan göra en ”brain storming” där man fritt låter alla i gruppen komma på ord som de associerar till problemet och som sekreteraren skriver upp på tavlan. Denna del av processen måste få ta tid så att gruppen hittar rätt nivå på den plattform som de sedan ska stå på när de går vidare i processen. Diskussionerna ska leda fram till den punkt när de inte längre har kunskap till att lösa problemställningen.
  • Steg 4: Generera hypoteser. Hypoteser är kvalitativa gissningar av lösningar på utgångsproblemet med utgångspunkt för vad man redan kan. Här är det viktigt att studenterna har jobbat igenom förra steget väl så att hypoteserna inte blir ”sanningar”, dvs studenterna skriver ner det de redan vet. Här ska det komma fram kvalitativa gissningar på problemlösningen.
  • Steg 5: Formlera inlärningsmål. Genom att se vilka kunskaper som saknades vid hypotesgenereringen kommer gruppen gemensamt fram till vilka specifika kunskaper som man behöver inhämta och sätter upp inlärningsmål.
  • Steg 6: Inhämta kunskap. Varje gruppmedlem har ansvar för att inhämta den kunskap som hon eller han anser nödvändig för att lösa problemställningen med hjälp av de inlärningsmål och hypoteser som gruppen har skrivit ner. Här måste var och en komma fram till på vilket sätt som han eller hon lär sig bäst med de resurser som finns tillgängliga.
  • Steg 7: Problemlösning. Här ska de nya kunskaperna kunna förklara hypoteserna som genererades och kunna lösa problemet med hjälp av fördjupade kunskaper. Det ska också leda till att studenterna ska kunna använda de nya kunskaperna även i liknande situationer med annat sammanhang. De frågor som fortfarande är oklara sammanfattas och används vid seminarium tillsammans med ämnesföreträdare.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Hur Arbetslag tillämpas är olika mellan olika skolor. De flesta använder Problembaserat lärande som del i undervisningen medan andra använder metoden genomgående i hela utbildningen.

Exempel på högskolor i Sverige där problembaserat lärande används:

Skola Utbildning
Blekinge Tekniska Högskola Sjuksköterskeprogrammet[4]
Hälsouniversitetet Sjuksköterskeprogrammet

Sjukgymnastprogrammet

Arbetsterapeutprogrammet[5]
Läkarprogrammet[6]

Linköpings universitet Miljövetarprogrammet[7]
Informationsteknologiprogrammet[8]

Psykologprogrammet[9][10]

Luleå tekniska universitet Mekatronik[11]
Friluftsliv[12]
Lunds universitet Läkarprogrammet[13]
Sveriges lantbruksuniversitet Djursjukskötare[14]
Etologi och djurskyddsprogrammet[15]
Tandläkarhögskolan i Malmö Tandläkarutbildningen[16]
Uppsala universitet Apotekarprogrammet[17]
Läkarprogrammet[18]
Räddningsgymnasiet, Sandö Räddningsprogrammet

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Problembaserat lärande stöds bland annat av kognitiv forskning vilken beskriver vad som underlättar lärande och som legat som grund till de ”sju stegen”:

  • Användning och aktivering av tidigare kunskaper skapar igenkänningsmönster som aktiverar inlärningsmönster
  • Att göra inlärningssituationen så lik den situation där kunskapen ska användas senare som möjligt – att lära sig i kontext gör att man kommer ihåg lättare
  • Möjligheter till bearbetning av kunskapen - kunskaper fastnar lättare om de får användas och diskuteras med fler infallsvinklar. Man lär sig m.a.o. vid samma tillfälle som kunskapsinhämtningen[2][19][20]

Studier där Problembaserat lärande utvärderas gentemot traditionell utbildning visar olika resultat och det är svårt att dra några slutsatser vilket system som är bäst[2][20][21][22][23]. Anledningen till att de är svåra att utföra och svåra att tolka beror delvis på att en läroplan baserad på Problembaserat lärande inte ser likadant ut vid de olika universiteten och gör det därför svårt att använda specifika ramar för en utvärdering. Vidare är vissa utvärderingar gjorda på tester på baskunskap och eftersom det inte är de kunskaperna i sig utan förståelsen och användningen av kunskaperna som är drivkraften bakom ett problembaserat lärande kan de resultaten ge endast en del av sanningen[2][24].

Fördelar med Problembaserat lärande som belysts i vissa studier[redigera | redigera wikitext]

  • Inlärningssystemet är roligare för både studenter och lärare[20]
  • Inlärningsmiljön är mer stimulerande och mer human[20][23]
  • Studentens studieteknik förbättras och fördjupas[1][20][21]
  • Gynnar djupinlärning snarare än ytinlärning[21]
  • Gynnar interaktionen mellan studenten och fakulteten samt samarbete mellan avdelningar speciellt mellan grundforskare och kliniska forskare[20]

Nackdelar med Problembaserat lärande som har belysts i vissa studier[redigera | redigera wikitext]

  • Problembaserat lärande är resurskrävande, det är ett kostsamt system både med hög startkostnad och med hög underhållskostnad (Berkson 1993) samt att det kräver mycket lärartid[25]
  • Det är ett system som skapar stress för studenter och lärare[22]
  • Studenterna erhåller mindre mängd baskunskap än ett traditionellt system[21]
  • Problembaserat lärande kan vara svårt att implementera när klasserna är stora eller när entusiasmen för systemet saknas[23]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BARROWS, H.S., 1983. Problem-based, self-directed learning. JAMA : the journal of the American Medical Association, 250(22), 3077-3080.
  2. ^ [a b c d] NEVILLE, A.J., 2009. Problem-based learning and medical education forty years on. A review of its effects on knowledge and clinical performance. Medical principles and practice : international journal of the Kuwait University, Health Science Centre, 18(1), 1-9.
  3. ^ FINUCANE, P.M., JOHNSON, S.M. and PRIDEAUX, D.J., 1998. Problem-based learning: its rationale and efficacy. The Medical journal of Australia, 168(9), 445-448.
  4. ^ ”Sjuksköterskeprogrammet 180hp”. BTH.se. http://kampanj.bth.se/utbildningar/sjukskoterskeprogrammet-180hp/. Läst 2 juli 2012. 
  5. ^ ”Arbetsterapeutprogrammet - Om programmet”. LIU.se. 7 maj 2012. http://www.hu.liu.se/arbetsterapeut/om-programmet?l=sv. Läst 2 juli 2012. 
  6. ^ ”Läkarprogrammet”. LIU.se. 23 maj 2012. http://www.hu.liu.se/lakarprogr?l=sv. Läst 2 juli 2012. 
  7. ^ ”Mijlövetarprogrammet - Programmets struktur”. LIU.se. 28 mars 2012. http://www.liu.se/utbildning/program/miljovetenskap/rekryteringssidor/struktur?l=sv. Läst 2 juli 2012. 
  8. ^ http://kdb-5.liu.se/liu/lith/studiehandboken/svutbplan.lasso?&up_year=2013&up_ladokkod=6CITE
  9. ^ ”Psykologprogrammet - Problembaserat lärande”. LIU.se. http://www.liu.se/utbildning/program/psykolog/student/viktiga-dokument/filarkiv/1.35634/PBL.pdf. Läst 2 juli 2012. 
  10. ^ ”Civilingenjörsutbildning i informationsteknologi”. LIU.se. http://kdb-5.liu.se/liu/lith/studiehandboken/svutbplan.lasso?&up_year=2012&up_ladokkod=6CITE. Läst 2 juli 2012. 
  11. ^ ”Mekatronik, 7.5 Högskolepoäng”. Luleå tekniska universitet. http://www.ltu.se/edu/course/E70/E7012E. Läst 9 mars 2013. 
  12. ^ ”Friluftsliv - påbyggnadskurs, 30.0 Högskolepoäng”. Luleå tekniska universitet. http://www.ltu.se/edu/course/I00/I0008P/Friluftsliv-pabyggnadskurs-1.21656?lasar=2012. Läst 9 mars 2013. 
  13. ^ ”Vad är problembaserat lärande”. LU.se. 21 november 2011. http://www.med.lu.se/laekarutbildning/om_laekarutbildningen/problembaserat_laerande. Läst 2 juli 2012. 
  14. ^ ”Djursjukskötare, 180 hp”. SLU.se. http://www.slu.se/sv/utbildning/grundniva/djursjukskotare/. Läst 2 juli 2012. 
  15. ^ ”Etologi och djurskyddsprogrammet - ytterligare information”. SLU.se. 27 juni 2012. http://www.slu.se/sv/fakulteter/vh/institutioner/institutionen-for-husdjurens-miljo-och-halsa/utbildning/etologi-och-djurskyddsprogrammet/etologi-och-djurskyddsprogrammet-ytterligare-information/. Läst 2 juli 2012. 
  16. ^ ”Problembaserat lärande”. MAH.se. http://www.mah.se/fakulteter-och-omraden/Odontologiska-fakulteten/Utbildning/Problembaserat-larande/. Läst 2 juli 2012. 
  17. ^ ”Apotekarprogrammet 2012/2013”. UU.se. http://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/program/?pKod=FAP2Y&lasar=12/13&flik=2. Läst 2 juli 2012. 
  18. ^ ”Läkarprogrammet”. UU.se. 31 maj 2012. http://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/utbplan/?pKod=MME2Y&lasar=12%2F13. Läst 2 juli 2012. 
  19. ^ SCHMIDT, H.G., 1983. Problem-based learning: rationale and description. Medical education, 17(1), 11-16.
  20. ^ [a b c d e f] NORMAN, G.R. and SCHMIDT, H.G., 1992. The psychological basis of problem-based learning: a review of the evidence. Academic medicine : journal of the Association of American Medical Colleges, 67(9), 557-565.
  21. ^ [a b c d] VERNON, D.T. and BLAKE, R.L., 1993. Does problem-based learning work? A meta-analysis of evaluative research. Academic medicine : journal of the Association of American Medical Colleges, 68(7), 550-563.
  22. ^ [a b] BERKSON, L., 1993. Problem-based learning: have the expectations been met? Academic medicine : journal of the Association of American Medical Colleges, 68(10 Suppl), S79-88.
  23. ^ [a b c] ALBANESE, M.A. and MITCHELL, S., 1993. Problem-based learning: a review of literature on its outcomes and implementation issues. Academic medicine : journal of the Association of American Medical Colleges, 68(1), 52-81.
  24. ^ KOH G, KHOO HE, WONG ML, KOH D, 2008. The effects of problem-based learning during medical school on physician competency: a systematic review. 178(1), 34-34-41.
  25. ^ DES MARCHAIS, J.E., 1993. A student-centred, problem-based curriculum: 5 years' experience. CMAJ : Canadian Medical Association journal = journal de l'Association medicale canadienne, 148(9), 1567-1572.