Psykodynamisk psykoterapi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Psykodynamisk psykoterapi är en grupp psykologiska behandlingsmetoder som bygger på såväl psykodynamisk och psykoanalytisk teoribildning som modern forskning. Termen psykodynamisk psykoterapi är idag att betrakta som ett paraplybegrepp för en rad psykologiska behandlingsmetoder med mindre inbördes skillnader. (På samma sätt som också termen kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett paraplybegrepp för sinsemellan något olika terapier.)

Teori[redigera | redigera wikitext]

Alla former av psykodynamisk terapi har på ett eller annat sätt influerats teoretiskt av den klassiska psykoanalysen. Gemensamma teoretiska utgångspunkter för olika psykodynamiska skolbildningar:

  • ett uttalat fokus på lösning av intrapersonella och interpersonella medvetna, förmedvetna och omedvetna konflikter.[1]
  • att en del av människans själsliv är omedvetet, det vill säga det är inte omedelbart tillgängligt för introspektion och reflektion.
  • en människas handlingar och reaktionsmönster kan påverkas av omedvetna motiv och önskningar.
  • det mänskliga psyket är ett sammanhängande system och psykiska problem måste förstås i sitt vidare sammanhang.
  • tidigare erfarenheter har betydelse för individens sätt att handla, reagera och förstå sin livsvärld i nuet.
  • individen påverkas av sina relationer, såväl pågående som avslutade.
  • för att förstå en människas situation och problematik måste terapeuten ta hänsyn till varje individs specifika livssituation och -historia.


Kunskapsbasen för psykodynamisk terapi utvidgas ständigt. Moderna varianter av metoden bygger även på modern forskning, till exempel anknytningsteori, emotionsforskning och mentaliseringsteori.

Metod och tillvägagångssätt[redigera | redigera wikitext]

En psykodynamisk terapi kan se olika ut beroende på vem det är som går i terapi och vad målet är. Det typiska är att terapeut och klient träffas en eller två gånger i veckan. Behandlingens längd kan variera, från 10-12 möten till enstaka långa behandlingar om hundra tillfällen eller mer. Målet för psykodynamisk terapi är konfliktlösning, det vill säga att problemen försvinner eller kraftigt minskar i betydelse. Lösandet av konflikter återspeglas i minskad ångest, och leder till förbättrat intrapsykiskt och interpersonellt fungerande. Psykodynamisk terapi syftar samtidigt mot självförståelse, mognad och upplevelse av att kunna kontrollera sitt liv, det vill säga "agenskap" (Sense of agency).

Terapeuten och klienten går i de första bedömningssamtalen igenom vilka problem klienten har, och terapeuten får också bilda sig en översiktlig uppfattning om klientens liv. Terapeuten redogör för vilka villkor han eller hon ställer för att psykoterapi skall bli meningsfull, och tar ställning till om dessa är uppfyllda. Om så är fallet påbörjas psykoterapeutisk behandling.

Psykodynamiska terapeuter lägger stor vikt vid relationen som utvecklas mellan terapeut och klient, och hur klientens problematik manifesterar sig i relationen. Patientens överföring, terapeutens motöverföring, motstånd, ramar, rambrott och bastioner är här för psykodynamikern centrala begrepp.[1]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

2/3 av alla legitimerade psykoterapeuter i Sverige har psykodynamisk skolning.[2]

Psykodynamisk terapi versus psykoanalys[redigera | redigera wikitext]

Med psykoanalys avses vanligen en psykodynamiskt orienterad terapi som pågår under flera år och där klienten och terapeuten träffas en till två gånger i veckan. Ofta säger man att patientens under terapi liggande ställning med terapeuten utom synhåll bakom, tillsammans med den höga samtalsfrekvensen, förtydligar att det handlar om psykoanalys. Särskiljandet av psykoanalys och psykodynamisk terapi har dock kritiserats för att vare sig vara möjligt eller meningsfullt. Man har i detta sagt att det går utmärkt att låta klienten ligga ner också i en psykodynamisk terapi en till två gånger i veckan, och påmint om att psykoanalysens fader Sigmund Freud kom att kalla sitt livsprojekt Psykoanalytisk terapi.[1]

Psykodynamisk terapi versus KBT[redigera | redigera wikitext]

KBT:s verkningsmekanism uppfattas vara förändring till ett mer ändamålsenligt beteende. Med beteende avser man i "tredje vågens KBT" både yttre och inre beteende. Inre beteende inkluderar tankar, känslor och kroppsreaktioner.[3][4]

Psykodynamiska terapier, vari psykoanalys inkluderas, ser lösning av konflikter som sitt medel för förändring. Huvudfokus har här av tradition legat på lösandet av omedvetna konflikter.[1] Dock har man inom psykodynamisk teoribildning uppmärksammat behovet av att i dessa dagar lägga ett större fokus också på medvetna och förmedvetna konflikter.[5][1][6]. Ytterligare interna synpunkter har varit att psykodynamisk terapi ofta, till följd av brister i överenskommen struktur och/eller brister i vidmakthållande av överenskommen struktur, i för liten utsträckning uppmärksammat såväl terapeutens som den hjälpsökandes faktiska beteenden, varför man återkommande missat de konflikter man varit satt att adressera.[7][1][6]

Kognitiv beteendeterapi använder till skillnad från psykodynamiska terapier inte begreppet konflikt i sin teoribildning.[3][4][8][9] Enstaka försök har skett att efter KBT lägga till en korttids psykodynamisk konfliktfokuserad terapi.[10].

Psykodynamisk terapis konkurrenskraft[redigera | redigera wikitext]

Medan andra psykologiska behandlingsformer har utvärderats enligt traditionellt vetenskapliga metoder under ett par decennium har företrädare för psykodynamiska terapiformer inte varit lika flitiga på forskningsfronten. Under de senaste åren har det dock kommit fler och fler studier som med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder visat att psykodynamisk psykoterapi har goda effekter vid ett flertal psykiska problem. I maj 2012 har Socialstyrelsen fastslagit att psykodynamisk terapi är likvärdig med kognitiv beteendeterapi då det gäller behandling av depression[2]

Kända psykodynamiska teoretiker[redigera | redigera wikitext]

Till den psykodynamiska skolans mest kända teoretiker hör Sigmund Freud, Carl Gustav Jung, Melanie Klein och Anna Freud.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Davidson, C. Psykoanalytisk Terapi. Altum. Stockholm 1989. ISBN 91-970608-3-6
  2. ^ [a b] "One size fits all" - "KBT:s frammarsch i psykvården."
  3. ^ [a b] Kåver, A. KBT i utveckling. Natur & Kultur. Stockholm 2006. ISBN 9789127108936
  4. ^ [a b] Anna Kåver, Allians. Den terapeutiska relationen i KBT. Natur & Kultur. Stockholm 2011. ISBN 978-91-27-13148-4
  5. ^ Davidson, C. Det förmedvetna
  6. ^ [a b] Davidson, C. Terapi med Ramar
  7. ^ Langs, R. J, The Psychotherapeutic Conspiracy, Jason Aronson, New York 1982. ISBN 0876684886. Sv översättning Davidson, C. Den psykoterapeutiska sammansvärjningen. W&W. Stockholm 1985. ISBN 9146149376.
  8. ^ Westbrook, D. Kennerley, H. Kirk, J. An Introduction to Cognitive Behaviour Therapy: Skills and Applications. SAGE Publications Ltd. London 2011. ISBN 9781848606876.
  9. ^ Latzer, Y. Peretz, T. Kreutzer S. Conflict-oriented cognitive behavioral therapy (CO-CBT): an integrative approach to the treatment of Bulimia Nervosa patients. Clinical Social Work Journal, 36(4), December 2008, pp.373-383.
  • Cullberg, J. (2003). Dynamisk Psykiatri. Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 91-27-09336-0
  • Egidius, H. (1997). Psykologilexikon. Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 91-27-07025-5
  • Leichsenring, F, (2005). Are psychodynamic and psychoanalytic therapies effective? A review of empirical data. International Journal of Psychoanalysis, 86, 1-26

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]