Rötning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Rötning eller metanjäsning innebär syrefri, anaerob, biologisk nedbrytning av organiskt material. Rötningens mekanism består av att anaeroba organismer med tillgång till metaboliserande näringsämnen, såsom kväve och fosfor, bryter ned det organiska materialet. Detta leder till bildning av cellprotoplasma alltmedan kväve omvandlas till organiska syror och ammoniak. Kol frigörs huvudsakligen i form av metan och koldioxid, d.v.s. biogas.

Rötning utnyttjas i anläggningar av varierande storlek för produktion av biogas. Man använder sig då av en flerstegsprocess, där materialet först i omgångar genomgår s.k. hygienisering för att därefter tillföras en rötningstank, där den slutliga så kallade rötresten uppstår under gasbildning. Rötningsprocessen är känslig för inblandning av främmande föremål av plast och metall, varför höga krav ställs på det ingående materialets renhet. Utvunnen biogas utnyttjas främst (till närmare 50%) som fordonsbränsle, men även för uppvärmning, elproduktion m m. Den s.k. rötresten har i ökad grad kommit till användning som jordförbättringssmedel inom jordbruket.

Exempel på material som används är organiskt avfall från hushåll, storkök och restauranger, slam från reningsverk och biomassa från jordbruket, som gödsel, halm, vallväxter och spannmål.

Sveriges största anläggningar för rötning återfinns i Helsingborg och Linköping, med en årlig behandlad mängd på över 50 000 ton. Projektering för ny- och utbyggnad pågår på många håll.

Det biologiska material som återstår efter rötningen (djuravföringen) används som gödsel inom jordbruket. Jämfört med orötad gödsel har det högre halt av kväve, fosfor och andra växtnäringsämnen, varför mindre mängd gödning behövs per hektar åker och därmed minskat antal körningar på åkern, vilket är fördelaktigt för ekonomi och miljö.

Rötning kan också vara ett steg i beredningen av bastfibrer – se rötning bastfiberväxter.

Se även[redigera | redigera wikitext]