Rhea (måne)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rhea
Rhea (moon) thumb.jpg
 Upptäckare Giovanni Domenico Cassini 
 Upptäcktsdatum 23 december 1672 
 Naturlig satellit till Saturnus 
Omloppsbanans egenskaper
 Medelavstånd från planet 527 108 km 
 Omloppstid 4,518212 dygn 
 Lutning mot planetbanan 0,345° 
 Excentricitet 0,0012583 
Fysikaliska egenskaper
 Diameter 1 528 km 
 Massa 2,3166·1021 kg 
 Densitet 1,24 g/cm3 
 Gravitation vid ytan 0,26 m/s2 
 Ytans area  
 Albedo 0,65 

Rhea (grekiska ‘Ρέα) är näst störst av Saturnus månar. Rhea består av vatten och is och tros ha en stenkärna, på 1/3 av månens volym. Precis som månen, är samma sida på Rhea alltid vänd mot Saturnus. Det har medförd att baksidan har stora kratrar på över 40 kilometer i diameter, medan Saturnus-sidan har betydligt mindre kratrar. Eftersom Rhea har en av solsystemets äldsta ytor, nästan oförändrad under miljarder år, måste asteroidnedslagen ha varit i Rheas ungdom.

Rhea har en diameter på 1 528 kilometer och är Saturnus näst största måne. Den befinner sig 527 108 kilometer från Saturnus (genomsnittligt avstånd) och har en lutning av 0,345° mot Saturnus bana.

Namnets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Rhea har fått sitt namn efter titan Rhea i den grekiska mytologin. Det har också utsetts Saturn V.

Cassini namngav dom fyra månarna som upptäcktes (Tethys, Dione, Rhea och Iapetus) Sidera Lodoicea ("Louis" stjärnor ") för att hedra kung Ludvig XIV av Frankrike. Astronomer började kalla dom för Titan i Saturnus i Saturn V . När Mimas och Enceladus upptäcktes år 1789 det utökade systemet Saturnus VII. Det var William Herschel son John Herschel som föreslog kalla de sju månarna efter jättarna i 1847.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Rhea är en ISMA med en densitet omkring 1240 kg/m³. Den låga densiteten indikerar att den har en stenig kärna som är mindre än en tredjedel av månens massa, medan resten består av vattenis. Rhea sammansättning liknande den närliggande månen Dione, vilket tyder på att de har liknande historia. Temperaturen på Rheas yta är -174 °C, i fullt solljus -220 °C på sidan där det är natt.

Storleksjämförelse av jorden, månen och Rhea

Atmosfär[redigera | redigera wikitext]

Den 27 november 2010 meddelade NASA upptäckten av en tunn atmosfär. Den består av syre och koldioxid, i proportion från 5 till 2. Ytdensiteten av atmosfären är från 105 till 106 beroende på lokal temperatur. Den främsta källan till syre är radiolys av vattenis på ytan av joner som tillhandahålls av Saturnus magnetosfär. Källan till koldioxid är mindre tydlig, men det kan vara relaterade till oxidation av organiska närvarande i is eller avgasning av månens inre.

Rheas möjliga ringsystem[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rheas ringar

Rhea kan ha ett svagt ringsystem bestående av tre smala relativt täta band inom en partikelskiva. Detta skulle i så fall vara den första upptäckten av ringar kring en måne. Den möjliga upptäckten annonserades i tidskriften Science den 6 mars 2008.[1]

I november 2005 fann rymdsonden Cassini en brist på energirika elektroner i Saturnus magnetosfär i närheten av Rhea.[2] Enligt forskarlaget som gjorde upptäckten är den bästa förklaringen till mönstret att anta att elektronerna absorberas av fast material i form av en ekvatoriell skiva, som i sig innehåller flera tätare ringar eller bågar, med partiklar i storleksordningen kanske flera decimeter till ungefär en mater i diameter. Efterföljande sökande efter ringplanet från flera olika vinklar har genomförts med Cassinis "smalvinkelkamera" (NAC), men inga tecken på ringar har hittats, och i augusti 2010 rapporterade man att det var osannolikt att Rhea hade ringar,[3] och att skälet elektronbristsmönstret, som är unikt för Rhea, är okänt.[4][5] Men, en kedja av blåaktiga märken på Rheas yta längs dess ekvator antyder nedslag av ringmaterial och lämnar gåtan olöst.[6]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rhea (moon), 30 maj 2012.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jones, Geraint H.; et al. (March 2008). ”The Dust Halo of Saturn's Largest Icy Moon, Rhea”. Science (AAAS) "319" (5868): sid. 1380–1384. doi:10.1126/science.1151524. PMID 18323452. Bibcode2008Sci...319.1380J. http://www.sciencemag.org/cgi/content/short/319/5868/1380. 
  2. ^ Hecht, Jeff (2008-03-06). ”Saturn satellite reveals first moon rings”. New Scientist. http://www.newscientist.com/article/dn13421-saturn-satellite-reveals-first-moon-rings.html. Läst 2008-03-06. 
  3. ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Jeffrey N. Cuzzi, Matthew M. Hedman (2010). ”Cassini imaging search rules out rings around Rhea”. Geophysical Research Letters "37" (14): sid. L14205. doi:10.1029/2010GL043663. Bibcode2010GeoRL..3714205T. 
  4. ^ Gold, Lauren (2010-08-02). ”No Rings Around Saturn's Rhea”. Space Daily. http://www.spacedaily.com/reports/No_Rings_Around_Saturn_Rhea_999.html. Läst 2010-08-05. 
  5. ^ Kerr, Richard A. (2010-06-25). ”The Moon Rings That Never Were”. ScienceNow. http://news.sciencemag.org/sciencenow/2010/06/the-moon-rings-that-never-were.html. Läst 2010-08-05. 
  6. ^ ”Cassini Catches Saturn Moons in Paintball Fight”. NASA/JPL. http://saturn.jpl.nasa.gov/news/newsreleases/newsrelease20101007. Läst 2010-10-07. 

Se även[redigera | redigera wikitext]