Saturnus naturliga satelliter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över Saturnus-systemet

Saturnus har 62 bekräftade månar (2012). Den största månen heter Titan och är 5 151 kilometer i diameter.

Tekniskt sett är också de myriader av små is- och stenpartiklar som skapar Saturnus system av planetringar också månar, och det finns inte någon skarp gräns mellan en liten måne och en stor ringpartikel.

Upptäckt[redigera | redigera wikitext]

Innan rymdresornas tidsålder kände man till nio månar som kretsade kring Saturnus, där matematikern och fysikern Christiaan Huygens upptäckte Titan som den första, och de nästa fyra Dione, Japetus, Rhea och Tethys upptäcktes av den italiensk-franske astronomen och ingenjören Giovanni Domenico Cassini. 1789 kunde William Herschel lägga till Enceladus och Mimas till listan.

Herschels son, John Herschel, lade 1847 fram ett förslag i sin publikation Astronomical Observations made at the Cape of Good Hope att namnge dessa sju månar efter namn i den grekiska mytologin.

1848 upptäcktes Hyperion av William Lassell samt William Cranch Bond och George Phillips Bond oberoende av varandra.

Då de två rymdsonderna i Voyagerprogrammet 1980 passerade Saturnus sände de bilder tillbaka till jorden som visade inte mindre än nio nya månar. Innan Cassinisonden nådde Saturnussystemet sommaren 2004 och efter att man senare hittat åtta månar inleddes en systematisk eftersökning av Saturnusmånar från observatorier på jorden. Vid denna undersökning fann man tolv dittills okända månar i avstånd långt från Saturnus. Från Mauna Kea-observatoriet har en annan grupp astronomer funnit tolv nya månar.

Themis[redigera | redigera wikitext]

1905 menade William H. Pickering, som sju år tidigare upptäckt Phoebe, att han funnit ännu en måne som han kallade Themis. Sedan har det visat sig att Pickering hade fel, månen existerar inte.

Titan[redigera | redigera wikitext]

Titan i naturliga färger
Huvudartikel: Titan (måne)

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet, efter Jupiters måne Ganymedes. Titan upptäcktes den 25 mars 1655 av den nederländske astronomen Christiaan Huygens och var den första satelliten i solsystemet som upptäcktes efter Jupiters galileiska månar. Titan är den enda måne i solsystemet som har en tät atmosfär.[1] Den täta atmosfären har förhindrat närmare studier av månens yta, men för närvarande undersöks Titan av rymdsonden Cassini-Huygens och ny kunskap läggs till hela tiden.

Den 27 juli 2006 meddelade NASA att man funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner.[2]

I mars 2007 meddelades det att rymdsonden Cassini-Huygens tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Den relativa massan av Saturnus månar

Atmosfär på månen Enceladus[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Enceladus

När rymdsonden Cassini-Huygens gjorde två förbiflygningar den 17 februari samt den 9 mars av månen Enceladus upptäcktes det genom en magnetometer att Enceladus hade en atmosfär. Det är första gången Cassini upptäcker en atmosfär sedan den på månen Titan upptäcktes. Forskare tror att det kan vara vulkaner, gejsrar eller gas från månens yta eller inre som har bildat atmosfären, eftersom Enceladus gravitation är för svag för att hålla kvar en atmosfär. Kring Enceladus upptäckte man också att plasma från Saturnus drivs bort av joniserad vattenånga kring månen.[3]

Ringsystem runt månen Rhea[redigera | redigera wikitext]

Rheas ringsystem

Ett möjligt ringsystem runt Rhea annonserades den 6 mars 2008 av NASA[4]. Detta skulle i så fall vara den första upptäckten av ringar runt en måne. I november 2005 upptäckte sonden Cassini att Saturnus magnetosfär tycktes förlora energirika elektroner i närheten av Rhea. Ringarna skulle enligt den framlagda hypotesen kunna utgöra en förklaring till dessa observerade förändringar.

En region innehållande damm och större fragment, t.ex. sten eller is, skulle kunna sträcka sig ända ut till Rheas Hillsfär, men tänktes enligt hypotesen snarare vara förtätad till ett område närmare månen, i form av tre smala ringar av hög densitet. Materialet till ringarna skulle i så fall härstamma från Saturnus ringar, och ha fångats in av Rheas gravitation. Ytterligare indicier som stöder ringhypotesen var upptäckten av små fläckar som lyser i blåaktigt ljus, utspridda längs Rheas ekvator (och som då troddes vara nerslagsplatser för material som lämnat sin bana i ringarna).

Emellertid har sedermera inga bevis för några ringar kunnat hittas bland alla de bilder som Cassini har tagit från olika avstånd och ur olika vinklar[5]. I augusti 2010 annonserades att Rhea troligen inte har ringar. Fakta tyder för närvarande på att en annan förklaring till de ursprungliga observationerna i så fall behöver hittas[6].

Grupperingar[redigera | redigera wikitext]

Även om gränserna inte är helt klara kan man indela Saturnus månar i olika kategorier.

Planetariska ringar[redigera | redigera wikitext]

En planetarisk ring är en måne som kretsar strax innanför eller strax utanför en av Saturnus ringar, och med deras svaga tyngdkraft påverkar omloppsbanan för de partiklar i ringarna som de kommer i närheten av. Bland annat skapar dessa månars inflytelse zoner i ringsystemet där partiklarna inte kan hålla sig stabilt över en längre tid, och dessa zoner ser vi som smala mellanrum, eller gap i ringsystemet. Dessa månar är Atlas, Pan, Pandora, Prometheus, Daphnis och S/2004 S 3.

Co-orbitala månar[redigera | redigera wikitext]

Två av Saturnus månar, Janus och Epimetheus, har nästan en omloppsbana – den ena fullföljer ett omlopp snabbare än den andra, och borde således med jämna mellanrum inhämta den andra, men när de möts nuddar de varandra tätt på kanten vilket gör att de byter omloppsbanor en gång vart fjärde år. Det är det hittills enda kända tillfället då två himmelsgemener byter bana med varandra.

Inre stora månarna[redigera | redigera wikitext]

Dione, Enceladus, Mimas och Tethys färdas alla innanför den ganska tunga E-ringen omkring Saturnus och räknas till en grupp för sig. Trots namnet har det visat sig att ett par små planeter, Methone och Pallene, vilkas omloppsbanor ligger i samma intervall som de stora medlemmar av denna grupp. I samma område finns också nästa grupp, de trojanska månarna.

Trojanska månarna[redigera | redigera wikitext]

Liksom de så kallade trojanska asteroiderna, som samlas i två klungor omkring Lagrangepunkterna L4 och L5 i förhållande till Jupiters omlopp om Solen, hittar man i Saturnus system två exempel på små planeter i samma två lagrangepunkter i förhållande till en större månes omlopp runt Saturnus. I Tethys lagrangepunkter hittar man Telesto (L4) och Calypso (L5) och motsvarande finner man i samma omloppsbana som Dione, de två små månarna Helene (L4) och Polydeuces (L5).

Yttre stora månarna[redigera | redigera wikitext]

Denna grupp håller till utanför E-ringen och omfattar fyra av Saturnus största månar; Hyperion, Japetus, Rhea och Titan. Hyperion, den minsta medlemmen i gruppen, är tämligen irreguljärt formad.

Inuitgruppen[redigera | redigera wikitext]

Inuitgruppen består av fem månar med någorlunda samma avstånd och vinklar till Saturnus. Gruppen består av Kiviuq, Ijiraq, Paaliaq och Siarnaq och Bebhionn. Med undantag av Bebhionn har månarna i denna gruppen fått namn efter den inuitiska mytologin.

Nordiska gruppen[redigera | redigera wikitext]

En grupp månar som knyts samman av någorlunda samma avstånd och vinklar i förhållande till Saturnus. Den nordiska gruppen omfattar 18 månar, nämligen Mundilfari, Narvi, Phoebe, Skathi, Suttungr, Thrymr, Ymir, Aegir (måne) och Bestla samt månarna med beteckningen S/2004 S 7, och S/2004 S 12. Alla dessa månar har retrogradiskt omlopp vilket betyder att de kretsar åt "fel" håll runt Saturnus. Namnen inom denna grupp kommer från den nordiska mytologin.

Den galliska gruppen[redigera | redigera wikitext]

Denna grupp omfattar de tre månarna Albiorix, Erriapo och Tarvos.

Tabell över Saturnus kända månar[redigera | redigera wikitext]

Saturnus har 62 bekräftade månar. De månar vars massa är tillräckligt stor för att de har blivit sfäroida är markerade i ljusblått. Titan, som är av planetstorlek har mörkare markering. De oregelbundna (infångade) månarna är markerade i grått: ljusgrått för de med direkt rörelse och mörkare grått för de med retrograd rörelse.

Nummer Namn (sfäroida månar i fetstil) Diameter (km) Omloppsbanans halva storaxel (km) Omloppstid (dag) Lutning (°)
(till Saturnus ekvator)
Position Upptäcktsår Bild
1 XVIII Pan 30 (35 × 35 × 23) [7] 133,584 [8] +0.57505 [8] 0.001° i Enckes delning 1990
Pan Rev09.2x.jpg
2 XXXV Daphnis 6 − 8 136,505 [8] +0.59408 [8] ≈ 0° i Keeler Gap 2005
PIA06237.jpg
3 XV Atlas 31 (46 × 38 × 19) [7] 137,670 [8] +0.60169 [8] 0.003° yttre herde i A-ringen 1980
Atlas moon.jpg
4 XVI Prometheus 86 (119 × 87 × 61) [7] 139,380 [8] +0.61299 [8] 0.008° inre herde i F-ringen 1980
Prometheus moon.jpg
*   S/2004 S 6 [9] ~3−5 140,130 [8] +0.61801 [8] osäkra objekt kring F-ringen 2004
S2004 S6.jpg
*   S/2004 S 4 [10] ~3−5 ~140,100 [11] +0.619 [12] 2004
*   S/2004 S 3 [9] ~3−5 ~140,300 [8] ~ +0.62 2004
S2004 S 3 - PIA06115.png
5 XVII Pandora 81 (103 × 80 × 64) [7] 141,720 [8] +0.62850 [8] 0.050° yttre herde i F-ringen 1980
Pandora moon.jpg
6 XI Epimetheus 113 (135 × 108 × 105) [7] 151,422 [8] +0.69433 [8] 0.335° coorbital 1980 Epimetheus.jpg
7 X Janus 179 (193 × 173 × 137) [7] 151,472 [8] +0.69466 [8] 0.165° 1966
Janus-moon.jpg
8 I Mimas 397 (415 × 394 × 381) [13] 185,404 [14] +0.942422 [15] 1.566°   1789
Mimas moon.jpg
9 XXXII Methone 3 194,440 [8] +1.00957 [8] 0.007°   2004
Methone (frame 15).jpg
10 XXXIII Pallene 4 212,280 [8] +1.15375 [8] 0.181°   2004
S2004s2 040601.jpg
11 II Enceladus 504 (513 × 503 × 497) [13] 237,950 [14] +1.370218 [15] 0.010° i E-ringen 1789
Enceladus from Voyager.jpg
12 III Tethys 1066 (1081 × 1062 × 1055) [13] 294,619 [14] +1.887802 [15] 0.168°   1684
Tethys cassini.jpg
12a XIII Telesto 24 (29 × 22 × 20) [7] 1.158° trojan före Tethys 1980
Telesto cassini closeup.jpg
12b XIV Calypso 21 (30 × 23 × 14) [7] 1.473° trojan efter Tethys 1980
Calypso moon.jpg
15 IV Dione 1123 (1128 × 1122 × 1121) [13] 377,396 [14] +2.736915 [15] 0.002°   1684
Dione.jpg
15a XII Helene 33 (36 × 32 × 30) 0.212° trojan före Dione 1980
Helene moon.jpg
15b XXXIV Polydeuces 3.5 [16] 0.177° trojan efter Dione 2004
18 V Rhea 1529 (1535 × 1525 × 1526) [13] 527,108 [17] +4.518212 [17] 0.327°   1672
Rhea (moon) thumb.jpg
19 VI Titan 5151 1,221,930 [14] +15.94542 1.634°   1655
Titan in natural color Cassini.jpg
20 VII Hyperion 292 (360 × 280 × 225) 1,481,010 [14] +21.27661 0.568°   1848
Hyperion PIA07740.jpg
21 VIII Iapetus 1472 (1494 × 1498 × 1425) [13] 3,560,820 +79.3215 [12] 7.570°   1671
Iapetus by Voyager 2 - enhanced.jpg
22 XXIV Kiviuq ~16 11 294 800 [17] +448.16 [17] 49.087° Inuitgruppen 2000
23 XXII Ijiraq ~12 11 355 316 [17] +451.77 [17] 50.212° 2000
24 IX Phoebe 220 (230 × 220 × 210) 12 869 700 -545.09[12][18] 173.047° Nordiska gruppen 1899
Phoebe cassini.jpg
25 XX Paaliaq ~22 15 103 400 [17] +692.98 [17] 46.151° Inuitgruppen 2000
26 XXVII Skathi ~8 15 672 500 [17] -732.52 [15][18] 149.084° Nordiska gruppen 2000
27 XXVI Albiorix ~32 16 266 700 [17] +774.58 [17] 38.042° Galliska gruppen 2000
28 XXXVII Bebhionn ~6 17 153 520 [17] +838.77 [17] 40.484° 2004
29 XXVIII Erriapo ~10 17 236 900 [17] +844.89 [17] 38.109° 2000
30 XLVII Skoll ~6 17 473 800 [14] -862.37 [17] 155.624° Nordiska gruppen 2006
31 XXIX Siarnaq ~40 17 776 600 [17] +884.88 [17] 45.798° Inuitgruppen 2000
32   S/2004 S 13 ~6 18 056 300 [17] -905.85 [15][18] 167.379° Nordiska gruppen 2004
33   Greip ~6 18 065 700 [14] -906.56 [17] 172.666° Nordiska gruppen 2006
34 XLIV Hyrrokkin ~8 18 168 300 [14] -914.29 [17] 153.272° Nordiska gruppen 2006
35   Jarnsaxa ~6 18 556 900 [14] -943.78 [17] 162.861° Nordiska gruppen 2006
36 XXI Tarvos ~15 18 562 800 [17] +944.23 [17] 34.679° Galliska gruppen 2000
37 XXV Mundilfari ~7 18 725 800 [17] -956.70 [15][18] 169.378° Nordiska gruppen 2000
38   S/2006 S 1 ~6 18 930 200 [14] -972.41 [17] 154.232° Nordiska gruppen 2006
39   S/2004 S 17 ~4 19 099 200 [17] -985.45 [15][18] 166.881° Nordiska gruppen 2004
40 XXXVIII Bergelmir ~6 19 104 000 [17] -985.83 [15][18] 157.384° Nordiska gruppen 2004
41 XXXI Narvi ~7 19 395 200 [17] -1008.45 [15][18] 137.292° Nordiska gruppen 2003
42 XXIII Suttungr ~7 19 579 000 [17] -1022.82 [15][18] 174.321° Nordiska gruppen 2000
43 XLIII Hati ~6 19 709 300 [17] -1033.05 [15][18] 163.131° Nordiska gruppen 2004
44   S/2004 S 12 ~5 19 905 900 [17] -1048.54 [15][18] 164.042° Nordiska gruppen 2004
45 XL Farbauti ~5 19 984 800 [17] -1054.78 [15][18] 158.361° Nordiska gruppen 2004
46 XXX Thrymr ~7 20 278 100 [17] -1078.09 [15][18] 174.524° Nordiska gruppen 2000
47 XXXVI Aegir ~6 20 482 900 [17] -1094.46 [15][18] 167.425° Nordiska gruppen 2004
48 XXXIX Bestla ~7 20 570 000 [17] -1101.45 [15][18] 147.395° Nordiska gruppen 2004
49   S/2004 S 7 ~6 20 576 700 [17] -1101.99 [15][18] 165.596° Nordiska gruppen 2004
50   S/2006 S 3 ~6 21 076 300 [14] -1142.37 [17] 150.817° Nordiska gruppen 2006
51 XLI Fenrir ~4 21 930 644 [17] -1212.53 [15][18] 162.832° Nordiska gruppen 2004
52 XLVIII Surtur ~6 22 288 916 [14] -1242.36 [17] 166.918° Nordiska gruppen 2006
53 XLV Kari ~7 22 321 200 [14] -1245.06 [17] 148.384° Nordiska gruppen 2006
54 XIX Ymir ~18 22 429 673 [17] -1254.15 [15][18] 172.143° Nordiska gruppen 2000
55 XLVI Loge ~6 22 984 322 [14] -1300.95 [17] 166.539° Nordiska gruppen 2006
56 XLII Fornjot ~6 24 504 879 [17] -1432.16 [15][18] 167.886° Nordiska gruppen 2004

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ NASA page: News-Features-the Story of Saturn "it's the only moon with a dense atmosphere."
  2. ^ NASA page: Cassini Finds Lakes on Titan's Arctic Region
  3. ^ [1]
  4. ^ [2]
  5. ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Jeffrey N. Cuzzi, Matthew M. Hedman (2010). ”Cassini imaging search rules out rings around Rhea”. Geophysical Research Letters 37 (14): sid. L14205. doi:10.1029/2010GL043663. Bibcode2010GeoRL..3714205T. 
  6. ^ ”Cassini Catches Saturn Moons in Paintball Fight”. NASA/JPL. http://saturn.jpl.nasa.gov/news/newsreleases/newsrelease20101007. Läst 2010-10-07. 
  7. ^ [a b c d e f g h] C.C. Porco et al. (2006). ”Physical characteristics and possible accretionary origins for Saturn's small satellites”. Bulletin of the American Astronomical Society 37: ss. 768. http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2006/pdf/2289.pdf.  refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] J.N. Spitale et al (2006). ”The orbits of Saturn's small satellites derived from combined historic and Cassini imaging observations”. The Astronomical Journal 132: ss. 692. http://www.journals.uchicago.edu/AJ/journal/issues/v132n2/205235/205235.web.pdf.  refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  9. ^ [a b] Det är fortfarande oklart om dessa är riktiga månar eller endast klumpar inom F-ringen, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  10. ^ S/2004 S4 var förmodligen en kortlivad klump – den har inte återfunnits sedan första observationen, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  11. ^ PGJ Astronomie webpage (Gilbert Javaux). Notera att F-ringen är centrerad vid ~140,180 km refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  12. ^ [a b c] Beräknad från omloppsbanans halva storaxel genom att använda IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service µ-värde, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  13. ^ [a b c d e f] Källa: Thomas et al. 2006 refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  14. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Beräknad från omloppstiden genom att använda IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service µ-värde, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  15. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Källa: NASA , refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  16. ^ Källa: Porco et al. 2005 refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  17. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar] Källa: IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  18. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Negativa omloppstider indikerar en retrograd rörelse kring Saturnus (i motsatt riktning mot planetens rotation)

Se även[redigera | redigera wikitext]