Robert I av Neapel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Robert av Neapel

Robert av Neapel, även Robert av Anjou, Robert den gode, Robert den vise och Roberto il Saggio, född 1277 och död 20 januari 1343. Han var kung av Neapel, titulär kung av Jerusalem och greve av Provence från 1309 till sin död 1343 och en centralfigur i italiensk politik under den tiden.[1] Han var den tredje äldste sonen, men förste som överlevde fadern, till Karl II av Anjou (även han kung av Neapel) och Maria Arpad av Ungern. Under sin fars livstid, mellan åren 1296 och 1309, bar han titeln hertigen av Kalabrien.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Under Sicilianska aftonsången, ett sicilianskt uppror mot den franska överheten, var Robert fängslad som gisslan av Peter III av Aragonien. Efter att äldre brodern Karl Martell avlidit blev han arvinge till kungadömet Neapel. Hans brorson hade också rätt att kräva kronan men var upptagen av ungersk politik, och blev sedermera också kung under namnet Karl I Robert. För att underlätta arvsrätten gifte han sig med Jakob II av Aragoniens dotter Yolanda, i utbyte mot att Jakob avsade sig titeln. Trots det motsatte sig de napolitanska ledarna honom och utsåg istället Jakob I bror Fredrik III. Kriget fortsatte och i och med freden i Caltabellotta förlorade Robert och huset Anjou Sicilien för alltid. Kungadömet Neapel begränsade sig från och med detta till södra delen av italienska fastlandet.

Robert av Neapel var ledare för de påvetrogna guelferna i Italien, och alltså motståndare till tysk-romerske kejsaren Henrik VII och hans Ghibelliner. Efter Henrik VII:s död och guelfernas reaktion mot ghibellinernas ledare i norra Italien Matteo Visconti and Cangrande della Scala såg det ut som om Robert av Neapel skulle bli skiljedomare över Italien.[2] När han redan blivit en ledare med stora egendomar i Piemonte ökade hans inflytande ytterligare när påven utsåg honom till Senator av Rom och när han blev lord av Genua och Brescia och från och med 1317 innehade den påvliga titeln vacante imperio under tysk-romerske kejsaren frånvaro från Italien.[3] Efter guelfernas seger delades partiet i svarta och vita, där de svarta var fortsatt påvetrogna medan de vita närmade sig kejsaren.

År 1328 stred han mot en annan tysk-romersk kejsare Ludvig IV Bajraren och 1330 tvingade han Henrik VII son, kungen av Böhmen, Johan den blinde att ge upp norra Italien. Robert av Neapels herravälde över Italien skuggades bara av Anjous förlust av Sicilien.

Robert av Neapel överlevde sin son Karl och regerade till sin död 1342, då han efterträddes av sin 16-åriga sondotter Johanna. Johanna hade då varit trolovad med sin 15-åriga Andreas av Kalabrien i tio år. Andreas var hennes kusin, son till Karl I Robert. Det visade sig att Robert av Neapel hade testamenterat sina titlar till Andreas. Johanna bestred arvet och fick stöd bland annat av påven Clemens VI. Andreas lönnmördades två år senare. Arvstvisten ledde till strider som till sist avslutade ätten Anjous ledarskap över Neapel.

Arv[redigera | redigera wikitext]

Robert av Neapel kallades "Italiens fredsmäklare" på grund av de grundläggande förändringar som han gjorde i Neapel. Staden och staten dominerades av toskanska handelsmän som reste byggnader, monument och statyer som drastiskt ändrade Neapel från smutsig hamnstad till medeltida mönsterstad. Tino di Camaino fick i uppdrag att skapa graven där hans son vilar och Giotto målade flera verk till Robert av Neapel. Universitetet blomstrade under kungens styre som trots det avfärdades som re di sermone, kung av ord, av hans politiske motståndare Dante,[4] som tillhörde den vita falangen av guelferna.

Familj[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Karl II av Anjou
Kung av Neapel
1309-1343
Efterträdare:
Johanna I av Neapel
Företrädare:
Karl II av Anjou
Greve av Provence
1309-1343
Efterträdare:
Johanna I av Neapel

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ H. Hearder and D.P. Waley, eds., A Short History of Italy (Cambridge University Press) 1963, pp 60f.
  2. ^ Alessandro Barbero, Il mito angioino nella cultural italiana e provenziale fra duecento e trecento (Turin, 1983).
  3. ^ Gennaro Maria Monti, "La dottrina anti-imperiale dei angioini di Napoli: i loro vicariati imperiali e Bartolomeo di Capua", Studi in onore di A. Solmi vol. ii (Milan, 1940, noted in Kelly p. 11 note 24
  4. ^ Short History sidan 60.
  5. ^ Giovanni Boccaccio, Nathaniel Edward Griffin, Arthur Beckwith Myrick. The Filostrato of Giovanni Boccaccio


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia