Samuel Gustaf Hermelin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Samuel Gustaf Hermelin i Svenska Familjejournalen 1877.
Charta öfwer Swerige, en karta designad av Samuel Gustaf Hermelin i 1797 CE

Samuel Gustaf Hermelin, född 4 april 1744 i Stockholm, död 4 mars 1820 i Stockholm[1], var en svensk friherre, kartograf, industriman och kolonisatör.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Samuel Gustaf Hermelin var son till riksrådet friherre Carl Hermelin och Hedvig Ulrika Benzelstierna, och hans farfader var Olof Hermelin. Han avlade hovrättsexamen och bergsexamen vid Uppsala universitet[2] 1761, och blev bergsråd 1781.

1771 invaldes han som ledamot nummer 191 av Kungliga Vetenskapsakademien. Elva år senare reste han till Nordamerika för att studera industrier, och upprättade då diplomatiska förbindelser för Sverige med landet.[2] När han kom tillbaka till Sverige drog han igång gruvverksamheten i Norrbotten, främst Gällivare malmberg och Ruotevare; fyndigheter hade påträffats tidigare under 1700-talet. Detta var på grund av avståndet en förlust, och först när järnvägen blev klar på 1800-talet blev brytningen mer lönsam. Hans ansatser ledde till att stora områden i trakten blev nybyggen och folk flyttade dit söderifrån. Trots de ekonomiska motgångarna var han mycket populär, och kallades Lapplandskungen.

Inom kartografin var hans gärning större. Hermelin hade planer på att utge en geografisk-statistisk beskrivning över Sverige och utskickade personer att skaffa upplysningar till detta. Resultatet blev två kartor över delar av Norrland (1796–97), och fem över Finland (1798–99). Dessutom förvärvade han förlagsrätten till två kartor över återstoden av Norrland (1797) samt lät utarbeta en översiktskarta över Sverige (1797) och Finland (1799). Redan 1796 hade Hermelin sökt tillstånd att få använda alla i offentliga samlingar befintliga kartor och ensamrätt att under 15 år utge landskapskartor. Detta bifölls, och 1800–10 utkom 15 kartblad över delar av Svea- och Götaland samt en översiktskarta över södra Sverige. Kartverket hade emellertid åsamkat Hermelin svåra förluster, och 1810 stiftades bolaget Geografisk inrättning, som fortsatte arbetet med att utge en översiktskarta över norra Sverige (1811) och en över Sverige samt en över Sverige och Norge (1815) samt två blad över Skåne (1812) och ett över Kalmar län (1818). Norrlands- och Finlandskartorna upprättades huvudsakligen på grundval av äldre geografiska kartor, medan Svea- och Götalandskartorna grundades på geometriska kartor. Emellertid utfördes även ett flertal astronomiska ortsbestämningar, och för kustkonturerna kunde man stödja sig på trigonometriska mätningar. Hermelin lät även bekosta ett par arbeten av Göran Wahlenberg.[3]

Hermelin utgav även geologiska kartor. Ett I Rön och försök hörande till mineralhistorien öfver Skaraborgs län i Wästergötland (1767) finns en plankarta över Kinnekulle, där olika berglager utmärks med bokstäver, och i Försök till mineralhistoria övfer Lappmarken och Westerbotten (1804) publicerades en geologisk karta över Svappavaara och en över Gällivare. 1804 utkom fyra "petrografiska" kartor, en över södra delarna av Sverige och Norge, en över Öster- och Västergötland, en över Närke och en över Skåne.[3]

Hermelins första hustru Maria Elisabeth Sandels var dotter till Samuel Sandels och Catharina Brandt, Georg Brandts dotter. De fick en dotter, gift Berndtsson. Hans andra äktenskap var med Hedvig Augusta af Söderling, med vilken han fick fyra barn. En dotter var gift med Johan August Sandels. Två söner förde den friherrliga ätten vidare, båda kammarherrar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gustaf Henrik Mellin, red (1840–1849). Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer. Stockholm. Libris 2150865. http://runeberg.org/svestorman/ 
  2. ^ [a b] ”Map of Sweden”. World Digital Library. http://www.wdl.org/en/item/1225/. Läst 20 januari 2013. 
  3. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1141-42.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor