San Giuliano dei Fiamminghi
| San Giuliano dei Fiamminghi | |
| Kyrka | |
 Fasaden vid Via del Sudario.
| |
| Land |  Italien
|
|---|---|
| Län | Lazio |
| Ort | Rom |
| Trossamfund | Romersk-katolska kyrkan |
| Stift | Roms stift |
| Församling | Santi Biagio e Carlo ai Catinari |
| Plats | Via del Sudario 41 |
| Invigd | 18 september 1491 |
4-RomeSanGiuliano.jpg) Gravmonument över Ludovica Timbrune Valence, utfört av Mathias Kessels år 1828.
| |
| Webbplats: Koninklijke Belgische Kerk en Stichting Sint-Juliaan-der-Vlamingen | |
San Giuliano dei Fiamminghi, även benämnd San Giuliano dei Belgi[1] och San Giuliano Ospitaliere,[2] är en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt den helige Julianus Hospitator. Kyrkan är belägen vid Via del Sudario i Rione Sant'Eustachio och tillhör församlingen Santi Biagio e Carlo ai Catinari. San Giuliano dei Fiamminghi är Belgiens nationskyrka i Rom.[3]
Historia[redigera | redigera wikitext]
Kyrkans ursprung är höljt i dunkel. Enligt uppgift skall den ha grundats under Gregorius II:s pontifikat 715–731. Kyrkan omnämns emellertid för första gången i en förteckning över Roms kyrkor från år 1492.[4] Kyrkan hade konsekrerats den 18 september föregående år.[5] En ombyggnad av kyrkan företogs omkring år 1680.[6]
Ovanför kyrkans ingångsportal står en staty föreställande den helige Julianus; det är en kopia av en staty utförd av Judocus van Haerts i mitten av 1600-talet.[7]
Bland interiörens konstverk och monument märks takfresken Den helige Julianus förhärligande, utförd av William Kent 1717–1718,[8] och gravmonumentet över grevinnan Ludovica Timbrune Valence (1787–1828), utfört av Mathias Kessels.[9]
Titelkyrka[redigera | redigera wikitext]
San Giuliano dei Fiamminghi stiftades som titeldiakonia av påve Johannes Paulus II år 1994.[10]
- Kardinaldiakoner
- Jan Pieter Schotte (1994–2005)
- Vakant (2005–2010)
- Walter Brandmüller (2010–)
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Rendina 2000, s. 150.
- ^ Ausenda 2002, s. 417.
- ^ ”Chiesa rettoria San Giuliano dei Fiamminghi” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2017. https://archive.is/20170830183432/http://www.vicariatusurbis.org/?page_id=188&ID=821. Läst 30 augusti 2017.
- ^ Hülsen 1927, s. 534.
- ^ Escobar 1992, s. 120.
- ^ Marti 1998, s. 5.
- ^ Marti 1998, s. 6.
- ^ Marti 1998, s. 7.
- ^ Marti 1998, s. 8.
- ^ ”S. Giuliano dei Fiamminghi” (på engelska). The Cardinals of the Holy Roman Church. Salvador Miranda. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2017. https://archive.is/20170830184905/http://www2.fiu.edu/~mirandas/deaconries-2.htm%23Giuliano#Giuliano. Läst 30 augusti 2017.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. OCLC 9269651
- Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. ISBN 88-365-2541-5
- Escobar, Mario (1992) (på italienska). Le chiese sconosciute di Roma: un insolito itinerario alla scoperta delle chiese più discrete e nascoste, fuori dagli usuali percorsi turistici, gelose custodi di preziose opere d'arte, sorprendenti curiosità e monumenti suggestivi (2). Roma: Newton Compton. OCLC 888671476
- Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954
- Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. OCLC 30727273
- Marti, Licia (Ottobre 1998). ”San Giuliano dei Fiamminghi” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (14): sid. 5–8. ISSN 1126-6546.
- Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 121. ISBN 88-8289-419-3
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör San Giuliano dei Fiamminghi.
