Johannes Paulus II

Wikipedia

Johannes Paulus II

Påve 1978–2005
Namn	Karol Józef Wojtyła
Född	18 maj 1920
Död	2 april 2005
Företrädare	Johannes Paulus I
Efterträdare	Benedictus XVI
Påve i	26 år, 5 månader och 17 dagar

Johannes Paulus II, född Karol Józef Wojtyła [ˈkarɔl ˈjuzɛf vɔjˈtɨu̯a] 18 maj 1920 i Wadowice, Polen, död 2 april 2005 klockan 21.37 i Palazzo Apostolico, Vatikanstaten, var en polsk teolog och författare, påve från den 16 oktober 1978 till den 2 april 2005. Hans pontifikat varade i 26 år, 5 månader och 17 dagar.

[redigera] Liv och verk

Han var son till Karol Wojtyła, militär i den österrikisk-ungerska armén, och Emilia Kaczorowsky. Han prästvigdes den 1 november 1946 av Adam Stefan Sapieha, ärkebiskop av Kraków.

I Kraków var han hjälpbiskop 1958 och sedan ärkebiskop 13 januari 1964. Wojtyła utsågs till kardinaldiakon av San Cesareo in Palatio av Paulus VI den 26 juni 1967. Wojtyła deltog i Andra Vatikankonciliet och sedan i konklaven som valde kardinal Luciani (Johannes Paulus I) till påve den 26 augusti 1978. Johannes Paulus I avled efter endast 33 dagars pontifikat, och kardinal Wojtyła valdes till ny påve den 16 oktober 1978 och installerades den 22 oktober.

Johannes Paulus II var den förste icke-italienske påven sedan 1523. Han skrev flera böcker i filosofi, talade många olika språk och var kyrkligt konservativ men samtidigt socialt radikal. Han är den förste påve som besökt en synagoga och en moské. Han har fått utstå mycket kritik för sin konservativa hållning beträffande preventivmedel, homosexualitet och abort. I boken Memoria e identità utgiven 2005 sade han att homosexuella äktenskap ingår i ”ondskans ideologi”.

Han kanoniserade 483 helgon, vilket gjorde honom till den påve som helgonförklarat flest personer, och han saligförklarade 1 340. Hans antikommunism spelade en viktig roll i Polen i början av 1980-talet. Den 13 maj 1981 blev han utsatt för ett attentat på Petersplatsen och skottskadades i buken. En turkisk man dömdes för dådet, som var medlem i ett "högerextremistiskt parti", men italienska parlamentet slog 2006 fast att det var Sovjetunionen som låg bakom. [1] Påven återhämtade sig, men fick senare allt större problem med hälsan och genomled under senvintern 2005 en serie sjukdomsutbrott, bland annat andningsproblem som fick åtgärdas med trakeotomi. I slutet av mars drabbades han så av en elakartad urinvägsinfektion, vilket ledde till livshotande hjärt- och njursvikt. Han avled klockan 21.37 lördagen den 2 april 2005 i sin privata våning i Palazzo Apostolico i Vatikanen.

Johannes Paulus II på Petersplatsen den 29 september 2004.

Som påve blev Johannes Paulus II känd för sina resor världen över (Norden 1989) och för sina många massmediala framträdanden som gav påveämbetet en ny och mera utåtriktad karaktär. Hans besök i Norden var det första som någon påve gjort på sin post (Hadrianus IV besökte Norden innan han blev påve under 1150-talet). 8 juni kom han till Sverige, och var då den förste påve som någonsin besökt landet. Han höll under sin vistelse bland annat en mässa i Globen, vid vilken 16 000 personer närvarade.

Under Andra Vatikankonciliet vägrade han fördöma kommunismen, men genom det motstånd mot denna ideologi som han däremot visade som påve, och den personliga popularitet han då i övrigt åtnjöt hos det polska folket, bidrog han i hög grad till kommunismens fall i Polen. Hans kyrkliga hållning var tämligen konservativ, och han kritiserades flera gånger för impopulära biskopsutnämningar.

Redan långt före sin påvetid var han en produktiv författare (även till dikter och skådespel) och var filosofiskt bildad med en personalistisk åskådning, påverkad av den tyske filosofen Max Scheler.

Johannes Paulus II:s grav i Vatikanska grottorna under Peterskyrkan

Johannes Paulus begravdes 8 april 2005. Hans stoft vilar i Peterskyrkans krypta. Vid begravningsgudstjänsten på Petersplatsen, med kardinal Joseph Ratzinger som officiant, deltog omkring 200 statsöverhuvuden och regeringschefer från hela världen samt omkring 300 000 pilgrimer på plats, samt flera miljoner pilgrimer kring storbildsskärmar runt om i Rom. Begravningen var därmed den dittills mest besökta religiösa ceremonin i västvärlden.

[redigera] Saligförklaring

Påven Benedictus XVI inledde den 13 maj 2005 saligförklaringsprocessen för sin företrädare på påvestolen, trots att det bör ha förflutit fem år efter vederbörandes död. Påven benämns nu formellt Guds tjänare Johannes Paulus II.

2007 offentliggjordes uppgiften att syster Marie-Simon-Pierre, en fransk nunna, uppgivit att hon den 2 juni 2005 helats från sin Parkinson av Johannes Paulus, två månader efter hans död. Det uppgivna miraklet, som är det första steget mot en helgonförklaring av påven, skedde efter att systern bett om påvens förböner. Även påven led av sjukdomen. [2]