Shoegazing

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Shoegazing
Stilursprung Alternativ rock, dream pop, neo-psychedelia, noisepop, noiserock, postpunk, space rock, wall of sound
Kulturella ursprung Mitten-sent 1980-tal, Storbritannien
Typiska instrument Elgitarr, sång, elbas, trummor, synthesizer
Mainstreampopularitet Endast underground, med albumet Loveless som ett av de mest framstående verken
Genrer som skapats ur denna genre Nu gaze
Fusionsgenrer Postmetal, postrock
Relaterade ämnen
Tidslinje för alternativ rock
My Bloody Valentine har inspirerat populära band som Kent och The Smashing Pumpkins[1].
Lush, ett tidigt shoegazingband som senare övergick till britpop.

Shoegazing, även kallat shoegaze, är en musikgenre inom alternativ rock som uppstod i Storbritannien i slutet av 1980-talet och representerades av grupper som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride. Genren nådde sin höjdpunkt kring 1990-1991 innan den upphörde några år därefter. Genren fick sitt namn av engelsk musikpress (NME och Melody Maker) därför att banden gav ett arrogant intryck och upplevdes inneslutna i sig själva.[2][3] Artisterna verkade närmast ointresserade och stirrade ner på skorna (shoegazing), vilket också berodde på det stora antalet effektpedaler som användes.

Genren kännetecknas även på dess sångstil som ofta är otydlig och rytmiskt och insvept i tunga gitarrer och trummor. I början av 1990-talet knuffades shoegazingbanden åt sidan av den amerikanska grungerörelsen och tidiga britpopband, vilket gjorde att de relativt okända grupperna tvingades upplösas eller hitta nya riktningar i musiken.[2] En andra våg shoegazing uppkom i början av 2010-talet i samband med termen "nu gaze".[3]

Musikstilen[redigera | redigera wikitext]

Typiska element i shoegazing är distorsion, långvariga riff och ett insvept wall of sound från elgitarrer. Ofta spelas två distade kompgitarrer tillsammans för att ge soundet en formlös kvalitet. Även om sologitarristens riff ofta var närvarande fyllde de sällan någon central del i låtarna. Sången, som närmast göms bakom lager av gitarrer, är mjuk, icke-aggressiv och melodidriven. Varken sång eller text brukar dock betonas.[4]

Ordet shoegazing myntades när musikmagasinet Sounds recenserade en spelning med gruppen Moose. Under hela spelningen uppgavs sångaren Russell Yates ha läst låttexterna från papper på golvet.[5] Termen fick större spridning av tidskriften NME, som använde den för att referera till bandens gitarrister då de vid liveframträdanden stirrade på sina skor eller effektpedaler, till synes djupt koncentrerade. Melody Maker föredrog den mer stadgade termen "The Scene That Celebrates Itself", vilket syftade på att musikerna i de olika banden gärna samarbetade med varandra och gick på varandras konserter, särskilt i London med omnejd.[6]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Ursprung och tidiga grupper[redigera | redigera wikitext]

Grupper som ofta omnämns som föregångare till shoegazing är Cocteau Twins,[2][7] The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine, Spacemen 3 och Loop. Dessa hade även kopplingar till garagerock, 60-talets psykedeliska rock samt amerikanska indieband som Sonic Youth och Dinosaur Jr..[4] I Michael Azerrads bok Our Band Could Be Your Life uppges Dinosaur Jr., med sin tidiga 90-talsturné i Storbritannien, som en av huvudkällorna till stilen.[8]

De grupper som först kom att bli associerade med shoegazing-etiketten (Catherine Wheel, Slowdive, Swervedriver, Chapterhouse, Ride, Moose, Lush och Pale Saints) var till stor del influerade av My Bloody Valentine och uppstod i samband med deras genombrott 1988 (med singeln "You Made Me Realise" och albumet Isn't Anything).[2][9]

Höjdpunkt[redigera | redigera wikitext]

Liksom den intimt sammanhörande indiekulturen var i princip samtliga shoegazingband anslutna till oberoende skivbolag, som till exempel 4AD och Rough Trade. Flera av kändaste namnen inom shoegazing tillhörde dock Creation Records. De gav bland annat ut My Bloody Valentines båda fullängdsalbum; Isn't Anything (1988) och Loveless (1991). Loveless har betraktats som det kanske mest framstående verket inom shoegazing[10] och den kostsamma produktionen av albumet (250 000 brittiska pund, enligt rykten) resulterade i att skivbolaget var nära att gå i konkurs. Ride släppte sitt första studioalbum Nowhere 1990, vilket också räknas som ett av stilens höjdpunkter.[11] Ett år efter debuterade Slowdive med albumet Just for a Day och släppte 1993 sitt kändaste album Souvlaki, med musikalisk input från Brian Eno.

Nedgång och nya inriktningar[redigera | redigera wikitext]

Begreppet shoegazing försvann nästan lika snabbt som det hade uppstått, och andra musikstilar, såsom britpop, tog över. Detta kunde tydligt höras på Lushs tredje och sista album Lovelife (1996), där stilen nästan helt hade övergått till britpop. Även Ride hade skiftat fokus till mer traditionell rock på 1994 års Carnival of Light. Medlemmar från Slowdive bildade så småningom det countryinfluerade bandet Mojave 3. My Bloody Valentine hade blivit mindre aktiva efter Loveless medan frontfiguren Kevin Shields spelade in material som bara hamnade på hyllan, och till följd upplöstes bandet 1997.

Trots att den ursprungliga shoegazingrörelsen inte varade särskilt länge fick den unika produktionstekniken ett relativt stort följe hos många band inom 1990-talets alternativa rock. Inte minst hos nya grupper inom postrocken såsom Sigur Rós, This Will Destroy You och Mogwai.

Nu gaze[redigera | redigera wikitext]

I början av 2010-talet sågs ett förnyat intresse för genren och termen "nu gaze" började användas för att referera till grupper som inspirerats av den genuina shoegazing-stilen. Grupper som Maps, My Vitriol, Blonde Redhead och Silversun Pickups dök upp på båda sidor av Atlanten. "Nu gaze" myntades av My Vitriols frontfigur Som Wardner i en intervju 2001, i vilken han avfärdade beteckningen "shoegaze" på sitt band och istället kommenterade humoristiskt "Jag antar att du kan kalla oss Nu-Gaze".[12] Deras debutalbum Finelines från 2001 var kanske det första nu gaze-albumet. Andra anmärkningsvärda album är Lesser Matters av The Radio Dept., Dead Cities, Red Seas & Lost Ghosts av M83, Carnavas av Silversun Pickups, Microcastle av Deerhunter samt Primary Colours av The Horrors.

Lista över grupper[redigera | redigera wikitext]

Grupp Bildat Bakgrund
My Bloody Valentine[13] 1983 Irland Dublin
(Flyttade 1985 till London)
Chapterhouse[14] 1986 England Reading
The Telescopes[15] 1986 England Burton upon Trent
Galaxie 500[16] 1987 USA Cambridge
Lush[17] 1987 England London
Pale Saints[18] 1987 England Leeds
The Boo Radleys[19] 1988 England Wallasey
Ride[20] 1988 England Oxford
Slowdive[21] 1989 England Reading
Swervedriver[22] 1989 England London
The Verve[23] 1989 England Wigan
Adorable[24] 1990 England Coventry
Catherine Wheel[25] 1990 England Great Yarmouth
Curve[26] 1990 England London
Moose[27] 1990 England London
Spiritualized[28] 1990 England Rugby
Drop Nineteens[29] 1991 USA Boston
Medicine[30] 1991 USA Los Angeles

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Musikstilen har även gett upphov till en fuzzpedal av företaget Devi Ever, kallad Shoe Gazer.[31] Pedalen har använts av bland andra Kevin Shields.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ McGlinchey, Joe (Januari 1996). "My Bloody Valentine". Perfect Sound Forever. Läst 2008-05-12.
  2. ^ [a b c d] "Shoegaze". Allmusic. Läst 2 januari 2014.
  3. ^ [a b] Rogers, Jude (27 juli 2007). "Diamond gazers". guardian.co.uk (London: Guardian). Läst 26 juli 2009.
  4. ^ [a b] Patrick Sisson. "Vapour Trails: Revisiting Shoegaze". XLR8R nr. 123, December 2008.
  5. ^ Larkin (1992), s. 188.
  6. ^ Larkin (1992).
  7. ^ "MBV, JAMC, Corgan, Coyne, Reznor in Shoegaze Doc". Pitchfork Media. Arkiverad från originalet den 16 juli 2007. Läst 2 januari 2014.
  8. ^ Azerrad, Michael (2001). Our Band Could Be Your Life. Back Bay. s. 366. ISBN 978-0-316-78753-6.
  9. ^ Strong, Martin C. (1999). The Great Alternative & Indie Discography. Canongate. s. 427. ISBN 0-86241-913-1. "The full extent of their pioneering guitar manipulation - responsible for a whole scene of "shoegazing" musical admirers, stand up Ride, Moose, Lush etc., etc., ..."
  10. ^ Fadele, Dele. Loveless review. NME. 9 november 1991.
  11. ^ Kellman, Andy. "Nowhere – Ride". Läst 4 december 2010.
  12. ^ "Paint It Back // My Vitriol ~ Finelines". goldflakepaint.co.uk. Läst 3 januari 2014.
  13. ^ "My Bloody Valentine". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  14. ^ "Chapterhouse". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  15. ^ "The Telescopes". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  16. ^ "Galaxie 500". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  17. ^ "Lush". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  18. ^ "Pale Saints". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  19. ^ "The Boo Radleys". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  20. ^ "Ride". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  21. ^ "Slowdive". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  22. ^ "Swervedriver". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  23. ^ "The Verve". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  24. ^ "Adorable". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  25. ^ "Catherine Wheel". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  26. ^ "Curve". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  27. ^ "Moose". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  28. ^ "Spiritualized". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  29. ^ "Drop Nineteens". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  30. ^ "Medicine". Allmusic. Läst 3 januari 2014.
  31. ^ "Shoe Gazer". deviever.com. Läst 6 mars 2013.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Larkin, Colin (1992). The Guinness Who's Who of Indie and New Wave Music. Square One. ISBN 0-85112-579-4.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]