Sid Vicious

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sid Vicious
Vicious.jpg
Vicious circa 1977
Födelsenamn John Simon Ritchie
Födelsedatum 10 maj 1957
London, England
Dödsdatum 2 februari 1979 (21 år)
New York, USA
Bakgrund  Storbritannien
Genre(r) Punkrock
Roll Sångare, musiker
Instrument Sång, basgitarr, trummor, saxofon
År som aktiv 1976 - 1979
Skivbolag Virgin Records, EMI, A&M
Artistsamarbeten Sex Pistols, Siouxsie and the Banshees, Vicious White Kids, The Flowers of Romance

Sid Vicious, född John Simon Ritchie 10 maj 1957 i Lewisham i London, död 2 februari 1979 i West Village, New York City i delstaten New York, var en brittisk basist i Sex Pistols (ersatte Glen Matlock) och solosångare. Efter sin död betraktad som punkrocksikon.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

John Simon Ritchie föddes som enda sonen till John och Anne Ritchie. Kort efter födseln lämnade fadern familjen och Simon och Anne flyttade till Ibiza där Anne började sälja droger för att försörja dem. Hon gifte sig senare med Christopher Beverley 1965.

Styvfadern dog ett halvår senare och 1968 bodde familjen Ritchie i en lägenhet i Tunbridge Wells där unge Simon gick på skolan Sandown Court School. 1971 flyttade båda till Hackney i östra London. Ett tag bodde de också i Somerset då Ritchie gick på Clevedon Community School.

Enligt bland andra Sex Pistols fotograf, Dennis Morris, var Sid "i grund och botten en blyg person", även om han kunde spåra ur totalt som när han som tolvåring dödade en katt.

I tonåren bestämde sig Ritchie för att ändra sitt tilltalsnamn från Simon till John och började samtidigt umgås med tre andra som bar samma namn; John Lydon (mest känd som Johnny Rotten), John Wardle (även känd som Jah Wobble) och John Gray. De kallades ofta för "The four Johns".

Sitt smeknamn Sid fick han av Lydon efter dennes hamster som bet Ritchie. Efter det kallades hamstern ofta för Sid the Vicious ('Sid den grymme') och namnet fördes vidare till den mer kände Sid Vicious. Sid gillade inte sitt smeknamn, men för att retas presenterade Lydon alltid honom som 'Sid' och till slut, vilket har uppgetts i en intervju, accepterade han det och älskade det.

Musikkarriär[redigera | redigera wikitext]

Sids musikkarriär började 1976 med bandet The Flowers of Romance. Han spelade också trummor med Siouxsie and the Banshees, under deras uppmärksammade debutspelning på 100 Clubs punkfestival.

Sids första Sex Pistols-spelning ägde rum 3 april 1977 på Screen on the Green i London. Spelningen filmades och har getts ut på filmen Punk Rock Movie.

I november 1977 träffade Sid för första gången Nancy Spungen och de blev genast ett par. Hon var heroinberoende och Sid delade snart beroendet. Även om de uppenbarligen älskade varandra hade deras förhållande en katastrofal effekt på Sex Pistols. Både gruppen och Sid som person försämrades. Sex Pistols splittrades efter en spelning på Winterland Ballroom i San Francisco den 14 januari 1978. Med Nancy som sin "manager" gjorde Sid upprepade försök till fler spelningar och några genomfördes tillsammans med musiker som Mick Jones, Rat Scabies, Arthur Kane, Jerry Nolan och Johnny Thunders.

Mordet på Nancy Spungen[redigera | redigera wikitext]

Under tiden hade Sid och Nancy murat in sig i sin egen värld av apati, droger, alkohol och självförstörelse. De var mer eller mindre bosatta på rum 100 på Chelsea Hotel i New York. På kvällen den 11-12 oktober 1978 anordnade de en mindre fest och ett par avdankade rockstjärnor, vänner från drogvärlden samt objudna gäster som dök upp. Sid däckade tidigt och mindes därför inte vad som hänt Nancy när han vaknade på morgonen och fann henne död under handfatet. Hon hade knivhuggits en gång i magen och sedan förblött. Sid arresterades och åtalades för mordet på Nancy trots sin förvirring kring händelsen: han hördes säga direkt efter att hjälp kommit till rum 100 att "hon måste ha fallit på kniven" men hävdade även i rätten att han gjorde det "för jag är en fähund". I en intervju efter rättegången sade han att han inte dödade Nancy. Han sade att han inte visste vad som hade hänt. Mannen som ställde frågorna frågade var han skulle vilja vara nu och Sid svarade: -Under the ground.

Sid arresterades den 9 december 1978 men släpptes den 1 februari 1979 mot en borgen på 50 000 amerikanska dollar.

Död[redigera | redigera wikitext]

På kvällen den 1 februari 1979 hölls en mindre fest hemma hos hans nya flickvän Michelle Robinson för att fira frisläppandet mot borgen. Under tiden i häktet hade Sid varit drogfri och deltagit i ett avgiftningsprogram, men under kvällen tog han heroin som ledde till en överdos. Han återupplivades men hans mamma vägrade ta honom till sjukhus[källa behövs]. Hon sade att han skulle få åka tillbaka till fängelset[källa behövs]. Vid tretiden på morgonen gick Sid och Michelle till sängs. Han ville ha mer heroin men hon vägrade vara en del av det hela och hämtade hans mamma. Hon gick för att prata med sin son och gav honom heroin. Detta ledde till en överdos som han dog av. Enligt senare intervjuer med mamman var det en medveten överdosering[1].

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Sid Vicious[redigera | redigera wikitext]

  • My Way/Something Else/C’mon Everybody (1979, 12”, Barclay, Barclay 740 509)
  • Sid Sings (1979, LP, Virgin, V2144)
  • Live (1980, LP, Creative Industry Inc., JSR 21)
  • Vicious Burger (1980, LP, UD-6535, VD 6336)
  • Love Kills N.Y.C. (1985, LP, Konexion, KOMA 788020)
  • The Sid Vicious Experience – Jack Boots and Dirty Looks (1986, LP, Antler 37)
  • The Idols With Sid Vicious (1993, CD, Last Call Records, LC22289)
  • Never Mind the Reunion Here’s Sid Vicious (1997, CD)
  • Sid Dead Live (1997, CD, Anagram, PUNK 86)
  • Sid Vicious Sings (1997, CD)
  • Vicious & Friends (1998, CD, Dressed To Kill Records, Dress 602)
  • Better (to provoke a reaction than to react to a provocation) (1999, CD, Almafame, YEAAH6)
  • Probably His Last Ever Interview (2000, CD, OZIT, OZITCD62)
  • Better (2001, CD)
  • Vive Le Rock (2003, 2CD)
  • Too Fast To Live... (2004, CD)
  • Naked & Ashamed (7”, Wonderful Records, WO-73)
  • Sid Live At Max’s Kansas City (LP, JSR 21)
  • Sid Vicious (LP, Innocent Records, JSR 21)
  • Sid Vicious McDonald Bros. Box (3CD, Sound Solutions, 003)

Sid and Nancy[redigera | redigera wikitext]

  • Love Kills (1986, LP, MCA, MCG 6011)

Sid Vicious & Friends[redigera | redigera wikitext]

  • (Don’t You Gimme) No Lip/(I’m Not Your) Steppin’ Stone (1989, 7”, SCRATCH 7)
  • Sid Vicious & Friends (1998, CD, Cleopatra, #251, ASIN: B0000061AS)

Sid Vicious/Eddie Cochran[redigera | redigera wikitext]

  • Sid Vicious v’s Eddie Cochran – The Battle Of The Rockers (LP, Jock, LP 6)

Vicious White Kids[redigera | redigera wikitext]

  • The Vicious White Kids (1987, LP, Ritchie 1)
  • Vicious White Kids (2001, CD, Sanctuary, CMRCD372)

Film[redigera | redigera wikitext]

  1. Sex Pistols Number One (1976, dir. Derek Jarman)
  2. Will Your Son Turn into Sid Vicious? (1978)
  3. Mr. Mike's Mondo Video (1979, dir. Michael O'Donoghue)
  4. The Punk Rock Movie (1979, dir. Don Letts)
  5. The Great Rock'n'Roll Swindle (1980, dir. Julian Temple, VHS/DVD)
  6. DOA (1981, dir. Lech Kowalski)
  7. Buried Alive (1991, Sex Pistols)
  8. Decade (1991, Sex Pistols)
  9. Bollocks to Every (1995, Sex Pistols)
  10. Filth to Fury (1995, Sex Pistols)
  11. Classic Chaotic (1996, Sex Pistols)
  12. Kill the Hippies (1996, Sex Pistols, VHS)
  13. The Filth and The Fury (2000, dir. Julien Temple, VHS/NTSC/DVD)
  14. Live at the Longhorn (2001, Sex Pistols)
  15. Live at Winterland (2001, Sex Pistols, DVD)
  16. Never Mind the Bollocks Here's the Sex Pistols (2002, Sex Pistols, VHS/DVD)
  17. Punk Rockers (2003, Sex Pistols, DVD)
  18. Blood on the Turntable: The Sex Pistols (2004, dir. Steve Crabtree)
  19. Music Box Biographical Collection (2005, Sex Pistols, DVD)
  20. Punk Icons (2006, Sex Pistols, DVD)
  21. Chaos! Ex Pistols Secret History: The Dave Goodman Story (2007, Sex Pistols, DVD)
  22. Pirates of Destiny (2007, dir. Tõnu Trubetsky, DVD)
  23. Rock Case Studies (2007, Sex Pistols, DVD)

I filmen Sid and Nancy från år 1986 spelas Sid Vicious av Gary Oldman.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Anne Beverley, The Sid Vicious Family album (1980, Virgin Books)
  • Gerald Cole, Sid And Nancy (1986, Methuen)
  • Alex Cox & Abbe Wool, Sid And Nancy (1986, Faber and Faber)
  • Keith Bateson and Alan Parker, Sid’s Way (1991, Omnibus Press)
  • Tom Stockdale, Sid Vicious. They Died Too Young (1995, Parragon)
  • Malcolm Butt, Sid Vicious. Rock‘n’Roll Star (1997, Plexus)
  • David Dalton, El Sid (1998, St. Martin’s Griffin)
  • Sid Vicious, Too Fast To Live...Too Young to Die (1999, Retro Publishing)
  • Alan Parker, Vicious. Too Fast To Live... (2004, Creation Books)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]