Sikorsky SH-60 Seahawk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sikorsky SH-60 Seahawk
SH-60B Seahawk.jpg
En amerikansk SH-60B på väg att landa på hangarfartyget USS Kitty Hawk
Beskrivning
Roll Ubåtsjakt
Besättning 3–4
Dimensioner
Längd 19,76 meter
Höjd 5,18 meter
Rotordiameter 16,36 meter
Vikter
Tom 6191 kg
Maximal startvikt 9927 kg
Prestanda
Motor(er) 2 × General Electric T700-401
Effekt 2 × 1690 hk
Maximal hastighet 233 km/h
Stridsräckvidd 835 km
Maximal altitud 3580 meter
Stigförmåga 213 meter/min
Beväpning
Kanoner / kulsprutor M60, M240, M2 eller M134 kulspruta i dörrmontage
Robotar AGM-119 Penguin
AGM-114 Hellfire
Sea Skua
Bomber Sjunkbomber
Minor
Övrigt Ubåtsjakttorpeder
Fälltankar
125 × Sonarbojar
Elektronik
Elektronik AN/ARQ-44 datalänk
AN/ALQ-142 radarvarnare/radarpejl
Radar AN/APS-124
Andra Sensorer AN/ASQ-81 magnetometer
En SH-60B avfyrar en AGM-119 Penguin sjömålsrobot.
En SH-60F visar sina rena linjer utan radar, radarvarnare, datalänk och magnetometer.
MH-60S används för att förse stridsfartyg med förnödenheter. Notera att det aktre landningsstället sitter längre bak än på andra modeller.
En detaljbild på sensorerna i nosen på en MH-60R. Längst till höger en FLIR, under den en datalänksändare och radarvarningsantenner på båda sidor om den. Underst skymtar den stora radarn AN/APS-124.

Sikorsky SH-60 Seahawk är en variant av Sikorsky S-70, designad av Sikorsky för att spåra och sänka fientliga ubåtar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1974 började USA:s flotta att leta efter en ersättare för Kaman SH-2 Seasprite att fylla fylla rollen som LAMPS-helikopter (Light Airborne Multi-Purpose System). Man följde med stort intresse USA:s armés UTTAS-program (Utility Tactical Transport Aircraft System). Flottan valde att kopiera upplägget i förhoppningen att en delvis gemensam helikopterplattform skulle minska kostnaderna. Sikorsky vann både arméns och flottans upphandling med sin modell S-70.

Den prototypen YSH-60B flög första gången 12 december 1979 och den första serieproducerade maskinen flög 11 februari 1983. Den togs officiellt i tjänst 1984. SH-60F började levereras i juni 1989.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

SH-60B har 83 % av sina delar gemensamma med UH-60A. Det som skiljer är främst landningsstället som har kraftigare stötdämpare och kortare hjulbas för att kunna landa säkert i grov sjögång och på små helikopterplattor. SH-60 är korrosionsbehandlad för att inte angripas av saltvatten och har kraftigare motorer för att bära upp all extra utrustning. Extrautrustningen består av den kraftfulla ytspaningsradarn AN/APS-124 som upptar nästen hela bredden under nosen, AN/ALQ-142 radarvarnare, AN/ARQ-44 datalänk och 25 avfyringstuber för totalt 125 sonarbojar. Avfyringstuberna syns bara på babords sida, men sträcker sig tvärs genom hela flygkroppen. På styrbords sida finns en räddningsvinsch framme vid kabindörren och längre bak ett fäste med kabeltrumma för en AN/ASQ-81 magnetometer. Magnetometern bogseras 20–50 meter bakom helikoptern för att inte störas av dess magnetfält.

Beväpningen består normalt av två ubåtsjakttorpeder, men helikoptern kan även bära sjunkbomber, sjömålsrobotar eller fälltankar. Sjömålsrobotar var ursprungligen två AGM-119 Penguin, men de håller på att fasas ut till förmån för AGM-114 Hellfire. Dessutom är helikoptrarna ofta utrustad med en medeltung eller tung kulspruta.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • SH-60B – Även kallad LAMPS III. Byggd för att ersätta Kaman SH-2 Seasprite som skeppshelikopter ombord på fregatter, jagare och kryssare. Huvuduppdragen är ubåtsjakt och ytmålsbekämpning. För detta är den utrustad med radar för att upptäcka ubåtars periskop eller ytfartyg, sonarbojar och magnetometer för ubåtsjakt och ESM-system för att upptäcka fientliga radarsignaler. Dessutom finns möjligheten att montera FLIR. Besättningen består av pilot, andrepilot/taktisk officer och ett underbefäl som fungerar som sensoroperatör.
    • SH-60J – SH-60B tillverkad på licens av Mitsubishi för Japans marina självförsvarsstyrkor.
    • SH-60K – SH-60J med 30 cm längre och 16 cm högre kabin, ny huvudrotor och ny elektronik.
  • SH-60F – Ibland kallad Oceanhawk. Byggd för att ersätta Sikorsky SH-3 Sea King som primär helikopter för ubåtsjakt och räddningsuppdrag ombord på hangarfartyg men kan utföra alla uppdrag som SH-60B klarar av. Saknar radar men är utrustad med ett ESM-system. Istället för SH-60B som använder sonarbojar som primär ubåtsjaktsensor har versionen en Bendix AN/AQS-13F dopphydrofon, tillsammans med förmågan att fälla sonarbojar. Detta eftersom SH-60F förväntades operera tillsammans med andra SH-60F helikoptrar, medan SH-60B förväntades arbeta som ensam helikopter i samarbete med fartyg. Den kan även böra en magnetometer. Beväpningen består av ubåtsjakttorpeder samt en medeltung eller tung kulspruta och den kan även utrustas med Hellfire ytmålsrobotar. Besättningen består av pilot, andrepilot/taktisk officer och två underbefäl som fungerar som sensoroperatör, varav den ena också är en fullt kvalificerad ytbärgare.
  • HH-60H – Ibland kallad Rescuehawk. Räddningshelikopter med transportkabin liknande den i Blackhawk. Förutom räddningsuppdrag används den även av specialförband. Saknar radar, sonarbojar och andra sensorsystem för ubåtsjakt och ytstrid, eftersom detta inte är en del av dess uppdrag. Då den förväntas genomföra räddningsuppdrag över fientlig mark är den utrustad med en extensiv motmedelssvit inkluderande robotvarningssystem, radar- och laservarare och fackel-/remsfällare och dessutom, mera ovanligt, infraröd störsändare. Beväpningen består framförallt av flera medeltunga eller tunga kulsprutor alternativt Minigun gatlingkulsprutor men den kan också bära Hellfire markmålsrobotar.
  • MH-60S – Även kallad Knighthawk eftersom den är byggd för att ersätta CH-46 Sea Knight. Den är egentligen närmare släkt med UH-60 Blackhawk eftersom den saknar marinhelikoptrarnas typiska korta hjulbas. Den är baserad på amfibiefartyg och trängfartyg och används för luftlandsättning respektive lasttransport.
  • MH-60R – En uppgraderad version tänkt att ersätta både SH-60B och SH-60F. Den har bland annat en modernare cockpit från MH-60S och samma FLIR som HH-60H.
  • S-70BSikorskys egen beteckning på SH-60B. Beteckningen används också på exportversionerna till Australien, Grekland, Spanien, Thailand och Turkiet.
  • S-70C – Sikorskys beteckning på SH-60F. Beteckningen används också på exportversionerna till Brunei och Taiwan.

Användare[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bill Gunston och Mike Spick (1986) (på engelska). Modern Fighting Helicopters. London: Salamander Books Ltd. sid. 156–157. Libris 6148004. ISBN 0-86101-232-1 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sikorsky SH-60 Seahawk
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mitsubishi H-60