Taiwan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 24°N 121°Ö / 24°N 121°Ö / 24; 121

Den här artikeln handlar om den nutida staten. För ön, se Taiwan (ö). För andra betydelser, se Taiwan (olika betydelser).
中華民國
Zhōnghuá Mínguó
Flagga Statsvapen
ValspråkInget
Nationalsång: ”Zhōnghuá Mínguó gúogē (中華民國國歌, "Republiken Kinas nationalsång")”
Huvudstad Taipei¹
Största stad Taipei
Officiellt språk mandarin
Statsskick republik
 -  president Ma Ying-jeou
 -  regeringschef Jiang Yi-huah
Självständighet Xinhairevolutionen 
 -  Deklarerad 10 oktober 1911 
 -  Erkänd 1 januari 1912 (etablerad) 
Area
 -  Totalt 35 980 km² (134:e)
 -  Vatten (%) 10,3%
Befolkning
 -   års uppskattning 23 036 087 (48:e)
 -  Befolkningstäthet 709,7/km² (8:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt $631 220 miljoner (16:e)
 -  Per capita $27 600 
Valuta taiwanesisk dollar (TWD)
Tidszon UTC+8
Topografi
 -  Högsta punkt Yu Shan, 3 997 m ö.h.
Nationaldag 10 oktober
Nationalitetsmärke RC
Landskod TW TWN
Landsnummer 886
¹Temporär nationell huvudstad; Republikens officiella huvudstad är fortfarande Nanjing på fastlandet även om det sällan framhålls idag.

Taiwan (officiellt Republiken Kina, traditionell kinesiska: 中華民國, förenklad kinesiska: 中华民国, tongyong pinyin: Zhōnghuá Mínguó, hanyu pinyin: Zhōnghuá Mínguó) är en stat som omfattar ön Taiwan i Stilla havet och några mindre öar, bland andra Pescadorerna, Jinmen och Matsu-öarna, samt gör anspråk på det kinesiska fastlandet som i dag kontrolleras av Folkrepubliken Kina.

Republiken Kina grundades 1 januari 1912, sedan den kinesiska revolutionens ledare Sun Yat-sen återvänt från sin exil i USA, då det flertusenåriga dynastiska kinesiska kejsardömet (då under ledning av manchurisk familj med namnet Qing) avskaffades. År 1949, i samband med att Mao Zedong och Kinas kommunistiska parti utropade den nya staten Folkrepubliken Kina i Peking, flydde hela det tidigare kinesiska ledarskapet, inklusive merparten av den kinesiska armén, till ön Taiwan. Där skapade de en ny statsadministration, som i konkurrens med folkrepublikens ledare i Peking gjorde anspråk på att företräda hela Kina. Till 1971 representerades Kina av regeringen i Taipei i Förenta nationerna och dess säkerhetsråd.

Folkrepubliken Kina, som kontrollerar fastlandet, anser å sin sida att ön Taiwan är en ännu ”icke-befriad” del av Folkrepubliken Kina. Republiken Kina delar denna uppfattning i omvänt perspektiv, även om kraven på en formell självständighetsförklaring växt sig starkare under senare år, inte minst efter demokratiseringen. Republiken Kina erkänns i dag bara av 25 stater (de allra flesta i Latinamerika, varav den största är Paraguay), och saknar därmed som enda fungerande demokrati plats i FN. Se vidare Taiwans politiska status.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Taiwans historia
Taiwans historia
Republic of China National Emblem.svg
Denna artikel är en del av en serie
Förhistorisk tid
Kungadömet Middag (1540–1732)
Holländska Formosa (1624–1662)
Kungadömet Tungning (1662–1683)
Qingdynastin (1683–1895)
Republiken Taiwan (1895)
Japanska Taiwan (1895–1945)
Republiken Kina på Taiwan (1945–)

Taiwan-portalen

Taiwan besöktes 1544 av ett portugisiskt fartyg, men Portugal inledde aldrig någon kolonisation av ön. Den 26 augusti 1624 etablerades en nederländsk koloni, som kom att bestå fram till dess att den kinesiske fältherren Koxinga (hanyu pinyin: Zheng Chenggong) besegrade och drev ut holländarna år 1662, varpå han grundades Kungadömet Tungning. 1683 blev ön en del av Kina, som vid den tiden styrdes av Qingdynastyn. I samband med det första kinesisk-japanska kriget (1894-1895) i slutet av Qingdynastin led Kina ett militärt nederlag mot Japan och tvingades avträda Taiwan. Ön återgick till Republiken Kina efter Japans förlust i Andra världskriget 1945. Efter den kommunistiska gerillan under Mao Zedongs seger över den nationalistiska Guomindang-regeringens trupper under Chiang Kai-shek i det kinesiska inbördeskriget (1928-1949) och grundandet av Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949, flydde ca 1,5 miljoner människor, främst Guomindangs ledning och vad som återstod av den nationalistiska armén till Taiwan. De upprättade en regering på ön med grund i 1947 års konstitution och Chiang som president till dennes död 1975, då han efterträddes av sonen Chiang Ching-kuo.

Styrd av Guomindang som en auktoritär diktatur med ständigt militärt undantagstillstånd, kom Taiwan gradvis att demokratiseras från och med 1980-talet. Även den inhemska taiwanesiska befolkningen, som utgjort en förtryckt majoritet under Chiang Kai-shek, fick nu möjlighet att delta i landets styre, liksom de politiker som genom Dangwai-rörelsen ("utom partiet", dvs Guomindang) tilläts utöva en viss opposition. Med grund i denna bildades 1986 Demokratiska framstegspartiet, och följande år upphävdes det nästan 40 år gamla undantagstillståndet. Fortfarande hade Guomindang kontroll genom de valkretsar till nationalförsamlingen som ansågs representera fastlandet, vilka följaktligen avskaffades under tidigt 1990-tal. År 2000 förlorade Guomindang-partiet för första gången makten i allmänna och demokratiska val till DFP och dess kandidat Chen Shui-bian, som fyra år tidigare valts till Taipeis borgmästare. DFP eftersträvar officiell självständighet från Folkrepubliken Kina. Detta har lett till ökade politiska och militära spänningar mellan Republiken Kina och Folkrepubliken Kina, och till ett närmande mellan de tidigare fienderna Kinas kommunistparti KKP och det nationalistiska Guomindang, som återtog makten i 2008 års president- och kongressval.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Se Taiwan (ö).

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Landet är officiellt sett indelat i 35 provinser, men i dagsläget kontrollerar man endast två provinser:

  • Fujian (del av), som består av ett 20-tal öar inklusive Kinmen, Matsu och Wuqiu.
  • Taiwan, som består av huvudön Taiwan och ett antal mindre öar, däribland Pescadorerna. Provinsen Taiwan är i sin tur indelad i 16 län och fem städer styrda av provinsregeringen.

Dessutom har tre städer status som provinser:

Taiwan utövar dessutom partiell kontroll över Nansha Qundao, några internationellt omstridda öar i Sydkinesiska havet. Denna ögrupp är obefolkad, men området tros innehålla stora fyndigheter av olja och eventuellt naturgas. Sammanlagt sex stater gör anspråk på hela eller delar av denna ögrupp: Folkrepubliken Kina, Republiken Kina (Taiwan), Vietnam, Malaysia, Brunei och Filippinerna.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

De största etniska grupperna är taiwaneser (70 procent), hakka (14 procent) och fastlandskineser anlända efter 1945 (14 procent). Även den grupp som kallas "taiwaneser" är dock hankineser i grunden, invandrade från det kinesiska fastlandet under historisk tid, främst från provinserna Fujian och Guangdong. Endast två procent räknas som egentlig ursprungsbefolkning. Dessa talar olika austronesiska språk och är kulturellt och genetiskt besläktade med andra polynesiska och malajiska folkgrupper i Stilla havet och Sydostasien. De har bott på ön långt före den kinesiska koloniseringen påbörjades under 1600-talet. I dag finns tolv olika minoritetsfolk på Taiwan: ami, atayal, paiwan, bunun, puyuma, rukai, tsou, sisiyat, yami, thao, kavalan och taroko.

Medellivslängden i landet är 75 år för män och 81 år för kvinnor (2009). Man talar mandarin, taiwanesiska (min) och hakka-dialekter.

Narkotikaanvändningen i Taiwan är mycket liten, men många – speciellt taxi-, buss- och lastbilschaufförer[källa behövs] – tuggar istället betelnöt.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Skoter är ett av de allra vanligaste fortskaffningsmedlen på Taiwan.
Taipei 101 i huvudstaden Taipei är en av världens högsta byggnader och en symbol för landets starka ekonomi.

Taiwan är en kapitalistisk marknadsekonomi. Man har en välutvecklad tillverkningsindustri och en betydande export vilken lett till ett stort handelsöverskott mot omvärlden. Valutareserven är den tredje största i världen (2005), till viss del beroende på att Guomindang-partiet under flykten undan de kommunistiska trupperna i Fastlandskina tog med sig hela den kinesiska guld- och valutareserven till ön. I dag har de båda kinesiska de facto-staterna ett mycket stort ekonomiskt utbyte med varandra, vilket huvudsakligen sker via det kinesiska territoriet Hong Kong. Folkrepublikens Kina är Republiken Kinas största exportmarknad. Affärsmän från Taiwan har investerat mycket stora belopp i uppbyggnaden av företag och industrier i Folkrepublikens Kina. Ett stort antal av Taiwans medborgare bor och verkar i Folkrepublikens Kina. Antalet människor från det kinesiska fastlandet som besöker, studerar eller arbetar i Taiwan är dock ännu starkt begränsat, främst beroende på strikt lagstiftning i Republiken Kina.

Under Asiens finansiella kris 1998 klarade sig staten relativt bra jämfört med flera av sina grannländer, bland dem Malaysia, Sydkorea och Thailand. Däremot innebar den globala lågkonjunkturen 2001 att Taiwan för första gången i modern historia hade ett år med negativ ekonomisk tillväxt. Dessutom var arbetslösheten rekordhög detta år. Bland naturtillgångarna märks naturgas, kalksten, marmor och asbest. Cirka 24 procent av landets yta är odlingsbar mark. År 1952 stod jordbruket för 32 procent av bruttonationalprodukten, nu är andelen 2 procent. Drygt hälften (58 procent) av landets yta räknas som skogsmark.

Elektriciteten framställs med fossila bränslen (71 procent), kärnkraft (23 procent) och vattenkraft (6 procent). Den taiwanesiska industrin har under senaste årtionden haft god draghjälp av det halvstatliga forskningsinstitutet ITRI. Denna politik har inspirerats av den ekonomiska utveckling som präglat grannlandet och den tidigare kolonialmakten Japan, där Industri- och handelsministeriet under efterkrigstiden spelade en avgörande styrande roll för Japans stora industri- och exportföretag. De jämförelsevis mycket låga produktionskostnaderna i Kina har under 1990- och 2000-talet lett till att flera av Taiwans tillverkningsindustrier valt att flytta över sin produktion till Folkrepubliken Kina. Den stora internationella uppmärksamheten Folkrepubliken Kina fått för sin snabba ekonomiska utveckling har också bidragit till ett minskat internationellt intresse för att investera på ön.

Dessa två faktorer har lett till lägre ekonomisk tillväxt, samt fallande reallöner och ökad arbetslöshet inom vissa yrkesgrupper, främst bland lågavlönad och lågutbildad arbetskraft. De ökade möjligheterna till att få avkastning på sitt kapital, vilket globaliseringen och Folkrepubliken Kinas ekonomiska öppnande inneburit, har samtidigt lett till ökat välstånd bland ekonomiskt redan välställda grupper. Fenomenet att de rikaste i samhället blir rikare, samtidigt som de fattiga och lågutbildade blir ännu fattigare, har under 2000-talet lett till en omfattande politisk debatt i riket. Fenomenet kallas allmänt för ett M-typssamhälle, efter en bok av en japansk nationalekonom, vari ett liknande fenomen i Japan beskrivits i detalj. Japan, som tidigare haft en mycket framgångsrik tillverknings- och verkstadsindustri, har under de senaste 20 åren genomgått en omfattande ekonomisk omstrukturering, främst genom utflyttning av ett stort antal arbetstillfällen till Folkrepubliken Kina, där lönenivåerna är avsevärt lägre. Taiwan har fortfarande en relativt hög ekonomisk tillväxt i internationell jämförelse, ca 5 % (2007). Denna tillväxt karaktäriseras dock av en stor regional obalans, där huvuddelen av tillväxten koncentreras till huvudstaden Taipei.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Taiwans politiska status

Den dominerande politiska frågan fortsätter att handla om relationerna mellan Republiken Kina (Taiwan) och Folkrepubliken Kina (på fastlandet), speciellt om en eventuell förening mellan parterna eller om Taiwan formellt ska bli en självständig stat. Taiwan har under de senaste åren till viss del slutat behandla Fastlandskina som en del av det egna landet, något som man alltid gjort tidigare. Taiwan representerade fram till 1971 hela Kina (både Taiwan och Fastlandskina) i Förenta nationerna (FN). Där innehade landet den mycket viktiga positionen som en av FN:s fem ständiga medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Republiken Kina (Taiwan) gör fortfarande formellt, om än inte aktivt, territoriellt anspråk på Fastlandskina. De gör även anspråk på hela det ursprungliga Fastlandskina i enlighet med 1912 års gränsdragningar. Detta inkluderar de landområden som Folkrepubliken Kina senare har avsagt sig, främst då Mongoliet samt ytterligare vissa mindre landområden, bland annat norra Burma, östra Tadzjikistan och Nepal.

Beteckningen Taiwan har länge använts av de länder som har brutit de diplomatiska förbindelserna med Republiken Kina efter Folkrepubliken Kinas grundande 1 oktober 1949, däribland Sverige, eller på grund av FN:s resolution från oktober 1971 då Folkrepubliken övertog Republiken Kinas officiella representation i FN och platsen i säkerhetsrådet. Sedan Kinas nationella folkparti, Guomindang, förlorade makten i öns första allmänna demokratiska val 2000, har användningen blivit mer allmänt accepterad även i Taiwan.

Folkrepubliken Kina motsätter sig i dag att ön ändrar sin officiella benämning från Republiken Kina till exempelvis Republiken Taiwan, då detta i Beijing uppfattas som ett steg mot officiell självständighet för ön från Folkrepubliken Kina. Folkrepublikens parlament har antagit en lag, enligt vilken landets president ges befogenheter att förklara krig mot landet i händelse regeringen i Taipei skulle ändra landets officiella benämning. Konflikten över ön Taiwans territoriella tillhörighet och internationella politiska status betraktas allmänt som en av de största riskerna för en storskalig internationell militär konflikt i Östasien. I samband med att USA:s president George W. Bush tillträdde som president 2001 uttalade han att öns självständighet måste försäkras ”till varje pris”. Japans tidigare premiärminister Junichiro Koizumi har uttalat att Taiwans självständighet är av ”primär strategisk betydelse” för Japans självförsvarsstyrkor.

Taiwan har sedan 2001 en lag om hemspråksundervisning, inriktad mot öns ursprungsbefolkning. Republiken Kina har ett stort antal lokala och nationella radio- och TV-stationer som sänder på hakka, minoritetsspråk och taiwanesiska.

Dödsstraff tillämpas i Taiwan, och verkställdes där sju gånger under 2003.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Betydande religioner är buddhism, konfucianism och taoism (tillsammans 93 procent). På ön har det tidigare och bedrivs även i dag missionsverksamhet från ett flertal kristna samfund. Fem procent av öns befolkning beräknas i dag tillhöra olika kristna samfund. Kristna kyrkor tillhör i dag stadsbilden i de flesta städerna och större samhällena på ön. Ett flertal sjukhus har grundats, och drivs fortfarande, av kristna organisationer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Johansson, Bengt (2006). Kina - Taiwan: risk för krig eller chans till fred (1. uppl.). Stockholm: SNS förlag. Libris 10144372. ISBN 91-85355-63-1 (inb.) 
  • Kerr, George H. (1966) (på eng). Formosa betrayed. ([New ed.]). London: Eyre & Spottiswoode. Libris 1123764 
  • Manthorpe, Jonathan. (2005) (på eng). Forbidden nation [Elektronisk resurs] a history of Taiwan. New York: Palgrave Macmillan. Libris 10570457 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]