Slaget vid Zusmarshausen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Zusmarshausen
Del av Trettioåriga kriget
Ägde rum 7 maj (g.s.) 1648
Plats Zusmarshausen, nära Augsburg i Tyskland
Resultat Svensk-fransk seger
Stridande
Sverige Sverige
Pavillon royal de France.svg Frankrike
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Tysk-romerska riket
Befälhavare/ledare
Sverige Carl Gustaf Wrangel
Pavillon royal de France.svg Henri de la Tour d'Auvergne de Turenne
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Peter Melander von Holzappel
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Raimondo Montecuccoli
Styrka
11 000 svenskt infanteri
7 000 svenskt kavalleri
8 000 franskt infanteri och kavalleri
4 000 infanteri
6 000 kavalleri
Förluster
2 000

Slaget vid Zusmarshausen var ett slag under Trettioåriga kriget som stod den 7 maj (g.s.) 1648 mellan en svensk-fransk styrka under ledning av Carl Gustaf Wrangel och Henri de la Tour d'Auvergne de Turenne och en kejserlig styrka under ledning av Peter Melander von Holzappel.

Den tysk-romerske kejsaren Ferdinand III hade efter många års krig hamnat i en ekonomisk kris och hans armé hade reducerats kraftigt. Trupperna tvingades till reträtt och de kunde inte genomföra några offensiver. Melanders styrka kunde bara följa de svensk-franska styrkorna på avstånd under deras marsch mot Bayern. I maj 1648 kom de dock för nära fienden och när de den 6 maj (g.s.) slog läger vid Zusmarshausen beslöt Wrangel och Turenne att utnyttja tillfället och anföll nästa morgon med nio kavalleriregementen. Den kejserlige härföraren Melander vågade inte gå in i strid utan retirerade under det att Raimondo Montecuccoli fick täcka återtåget med 3 300 man. Under fyra timmar stod hårda strider och det hjälpte inte att den kejserliga styrkan förstärktes med 800 man under Melanders egen ledning. 2 000 kejserliga soldater stupade, Melander sårades och när han fördes från slagfältet träffades han av en dödande kula.

Följderna av slaget var finansiellt, militärt och framför allt psykologiskt förödande för den kejserliga sidan, även om det inte var någon av krigets större katastrofer. Den kejserliga sidan började tvivla på att den skulle vinna kriget och flera rådgivare var beredda att sluta fred, även om det skulle ske till ett högt pris. Det kom också att bli det sista stora slaget där svenska och kejserliga trupper möttes.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ericson Wolke, Lars m.fl.: Trettioåriga kriget - Europa i brand 1618-1648, sid. 174-175, Historiska Media, Lund 2006, ISBN 91-85377-37-6