Slaget vid Lützen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om slaget vid Lützen 1632. För slaget på samma plats 1813, se Slaget vid Lützen (1813).
Slaget vid Lützen
Del av Trettioåriga kriget
Battle of Lutzen.jpg
Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen (1855),
målning av Carl Wahlbom.
Ägde rum 6 november (gs), 16 november (ns) 1632
Plats Nära Lützen, sydväst om Leipzig, Tyskland
Resultat Pyrrhusseger för Sverige
Stridande
 Sverige
 Kurfurstendömet Sachsen Sachsen
 Tysk-romerska riket
Befälhavare/ledare
Sverige Gustav II Adolf 
Sverige Dodo von Knijphausen
Kurfurstendömet Sachsen Bernhard av Sachsen-Weimar
Tysk-romerska riket Albrecht von Wallenstein
Tysk-romerska riket Gottfried zu Pappenheim 
Styrka
12 800 man fotfolk,
6 200 man rytteri och
60 artilleripjäser
10 000 man fotfolk,
7 000 man rytteri,
24 artilleripjäser samt
3 000 man fotfolk och
2 000 ryttare på väg.
Förluster
3 400 döda
1 600 skadade eller deserterade
5 000 döda [1]

Slaget vid Lützen den 6 (enligt den julianska kalendern) eller 16 (enligt den gregorianska kalendern) november 1632 var ett av de mest avgörande slagen under det Trettioåriga kriget. Sveriges kung Gustav II Adolf stupade på slagfältet, den svenska positionen försvagades med kungens död och en ny fas av kriget inleddes.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den svenska hären kontrollerade sedan tidigare Bayern och brandskattade den 7 maj München på 300 000 riksdaler, men slog till reträtt och tillryggalade fyra mil om dagen, för att 30 oktober slå läger i Naumburg an der Saale, i vars närhet Lützen ligger, där man planerade att invänta förstärkningar av de sachsiska och lüneburgska trupperna. Wallenstein hade 22 oktober ryckt in i Leipzig och 29 oktober förenat sig med Pappenheim.[2]

Wallenstein befann sig på marsch från Leipzig till Erfurt till Weissenfels 30 oktober, då han fick rapporter om att svenskarna ryckt in i Thüringen. Wallenstein skickade två regementen att plundra och besätta Naumburg, under det att han själv skulle rycka fram för att hindra kungens övergång av Saale. Han fick dock snart rapporter om att Gustav II Adolf redan hunnit gå över Saale och nu befann sig i Naumburg, där han höll på att förskansa sig.[2]

Wallenstein ställde då upp sin här i slagordning vid Weissenfels, och inväntade ett anfall från svenskarna, men något sådant kom inte. Ett ögonblick övervägde Wallenstein att anfalla, men sedan han fått kännedom om förskansningarna svenskarna byggt upp och den oländiga terrängen, bestämde han sig för att avvakta.

Efter att ha hållit krigsråd, beslutades att Pappenheim med belägringtrupper, två kavalleriregementen, sex infanteriregenenten samt kroatregementen skulle tåga mot Halle för att inta slott Moritzburg för att därefter rycka in i Niedersachsen, och denne avtågade 4 november. Wallenstein skulle dra sig tillbaka till Lützen. Avsikten var att locka svenskarna att dra sig ur lägret i Naumburg, antingen för att dra sig norrut för att möta Pappenheims trupper och rädda Moritzburg, eller för att dra sig österut för att förena sig med de sachsiska trupperna som var i antågande. I det läget skulle Wallenstein passa på att angripa. Om svenskarna trots allt valde att ligga kvar skulle Wallenstein i stället gå i vinterkvarter mellan Leipzig och Dresden.[2]

Gustav Adolf hade verkligen för avsikt att tåga österut för att förena sig med de sachsiska trupperna och lämnade tidigt på morgonen 5 november lägret i Naumburg. Sedan han erhållit rapporter om att Pappeheim avtågat med delar av armén beslutade han sig dock för att i stället våga sig på ett anfall mot Wallensteins trupper i närheten av Lützen och drog sig norrut.[2]

Slottet i Weissenfels intogs och vid middagstid hade svenskarna nått floden Rippach. Den kejserliga hären hade ryckt fram här dagen innan, och vägen var alldeles förstörd, så Gustav Adolf tvingades söka en östligare övergång över floden i närheten av byn Rippach. Den kroatiske översten Isolani försvarade övergången och lyckades göra motstånd några timmar, innan han tvingades retirera mot Lützen. Övergången för trupperna blev dock svår och drog ut på tiden, och skymningen föll innan hela armén hunnit över och Gustav Adolfs plan att anfalla redan denna dag måste överges. Hären gick för nattläger på fälten norr om Rippach.[2]

Nu hölls krigsråd i svenska armén. Den kejserliga hären som legat kringspridd i byarna runt Lützen skulle nu hinna få tid att samla sig. Möjligheten fanns också att Pappenheims trupper under natten skulle hinna återvända och förstärka de kejserligas armé. Man diskuterade nu om man skulle dra sig tillbaka och invänta Johan Georg I av Sachsens och hans sachsiska armés ankomst eller genast anfalla. Dodo zu Innhausen und Knyphausen talade för att man borde avvakta sachsarnas ankomst. Bernhard av Sachsen-Weimar talade däremot för ett anfall, och kungen beslutade sig för att ansluta sig till det alternativet, och att man redan några timmar före gryningen skulle bryta upp.[2]

Hären ställdes om i tre träffar, med rytteriet på flyglarna och infanteriet i mitten, samt trossen i bakre linjen. Mellan klockan 4 och 5 på morgonen medan det ännu var helt mörkt gavs order om uppbrott. Man följde landsvägen i nordostlig riktning mot Lützen. Vid dagningen hade man nått byn Röcken, varifrån man vek av åt öster.[3]

Wallenstein hade av kanonskott från slottet i Weisenfels alarmerats om att de svenska trupperna gjort ett utfall. Han trodde då ännu att de hade för avsikt att antingen tåga österut för att möta de sachsiska trupperna eller förfölja Pappenheim. Snart ankom dock greve Colloredo, som fört befälet på Weisenfels innan det utrymdes och sedan från överste Isolani, som fört befälet över de kroatiska trupperna som fördröjt svenskarna vid övergången av Rippach, och det stod klart att svenskarna beredde sig att anfalla Wallensteins trupper i Lützen, och han lät sammankalla sina trupper som var utspridda runt staden. In i det längsta var Wallenstein osäker på svenskarnas avsikter, och dröjde med att skicka meddelande till Pappenheim om omedelbart komma honom till undsättning. Meddelandet ankom först dagen därpå, samma dag som slaget inletts, under det att Pappenheim just intagit Moritzburg och hans trupper som bäst var utspridda i Halle för att plundra staden, vilket gjorde att det tog tid innan han kunde samla och ordna sitt folk.[4]

Slagets förlopp[redigera | redigera wikitext]

Officersvärja, Tyskland ca 1625-1630, använd av Gustav II Adolf i slaget vid Lützen 1632. Finns på Livrustkammaren.

Inte långt från Lützen var man tvungen att korsa Mühlgraben, en bäck. Övergången gav inga större svårigheter, då den här flöt genom sanka ängar och var mycket grund. Efter övergången fattade man ställning i ett skogsparti utanför staden. Trossen hade från Röckau gått österut och stannat vid byn Meuchen sydost om Lützen.[3] Hären bestod av två linjer fördelade på en center och två flyglar.

Den svenska centerns första linje fördes av general Nils Brahe d.ä. och bestod av Gula brigaden (tyska soldater) kommenderad av Brahe själv, Gröna Brigaden (tyska soldater) kommenderad av Wildenstein, Blå Brigaden (tyska soldater) kommenderad av Winckel och "Svenska brigaden" (svenskar) kommenderad av Gabriel Kyle. Centerns andra linje kommenderades av generalmajor Dodo zu Innhausen und Knijphausen och bestod av tysk infanteri. Den vänstra flygeln första linje fördes av Bernhard av Weimar och bestod av tyska, kurländska och livländska trupper, anförda av överste Courville, Carl Gustaf Wrangel, Hans Heinrich von Tiesenhausen, Carberg och Bernhard själv. Den andra träffen anfördes av generalmajor Claus Conrad von Bulach (hessare och tyskar). På den högra flygeln leddes första linjen av konungen själv med smålänningarna kommenderade av Fredrik Stenbock, östgötarna kommenderade av Rotkirch, södermanlänningar under Sack, västgötar under Erik Soop och ytterst finnar under överste Torsten Stålhandske. Andra träffens vänstra flygel kommenderades av generalmajor Hoffkircken (tyska trupper).[5]

Wallenstein hade redan tidigare grupperat sin armé på motsvarande sätt med den ena flygeln skyddad mot flankanfall av själva staden. Då den svenska anfallsplanen gick ut på en kniptångsmanöver fördröjde denna uppställning slaget, eftersom det tvingade svenskarna att gå över Floßgraben för att komma runt. Det var denna kringgående manöver som gjorde att en stor del av Pappenheims armé hann fram i tid, vilket annars knappast hade skett. Flyglarna utgjordes av rytteri den högra under den danskfödde fältmarskalklöjtnanten Henrik Holck, den vänstra under befäl av Johann von Götzen. På högra flygeln, där ytterst stod kroater och ungrare, var även uppställt infanteri. Till vänster om denna följde ett antal kavalleriskvadroner men regementen kommenderade av Colleredo, Montecuculi, Sparre, Schaumburg, Ottavio Piccolomini, med mindre avdelningar av musketerare emellan. Centern, bestående av 6.000 man bestod av en framskjuten avdelning regementen kommenderade av Berthold von Wallenstein, Chiesa, Savelli, Coronini, samt en högra kommenderad av Matthias Gallas, Grana och Gonzaga, samt en vänstra kommenderad av Geisa, Contrera och Brenner. Den bakre fyrkanten kommenderade av Wallenstein, Contrera, Fugger och Sachsen-Lauenburg.[6]

Morgondimman som legat tät då de svenska trupperna hade ryckt fram hade bara förtätats under förmiddagen, men omkring klockan 11 började dimman lätta, så att striden kunde börja, och båda sidor öppnade eld med sitt artilleri. Kungen red för dagen på sin stridshäst Streiff, en brun Oldenburgare som han köpt av överste Johan Streiff von Lauenstein för 1000 riksdaler. Det var en enorm summa för tiden, en häst kostade vanligen mellan 70 och 80 riksdaler. Bomsadeln av röd sammet med guldbroderier och paljetter var en nyårspresent från hans hustru Maria Eleonora. På överkroppen bar kungen ett kyller (en jacka eller rock) av älghud som skydd. På grund av en gammal skada kunde han inte längre bära tungt harnesk.[7]

Svenskarna började sitt framryckande och nådde omkring klocka 12 landsvägen. Den västra flygeln under Bernhard av Weimar kom att få det kejserliga artilleriet, placerat på Galgberget bakom landsvägen mitt för sig och led svåra förluster. Nils Brahe med fotfolket kom först fram till landsvägen, då vägen krökte sig så att dessa hade kortast väg. Först över var Gabriel Kyle med den svenska brigaden, därefter den gula och så Winckel med den blå. Blå brigaden, som var närmast det här placerade fientliga artilleriet stormade dess ställningar och erövrade detta. Bakom batteriet stod en infanterienhet kommenderad av Albrecht von Wallensteins son, Bertold von Wallenstein. Snett bakom till höger om denna stod ännu en enhet kommenderad av markisen av Grana. Svenska brigaden stormade an mot den av markisen av Grana kommenderade fyrkanten, medan Gula brigaden vände sig mot Bertold von Wallensteins trupper. De kejserliga trupperna tvingades retirera, och under striderna sårades Bertold von Wallenstein.[8]

Genom attacken hade dock svenska brigaden dragit sig till vänster och blottat sin flank, under det att gröna brigaden genom beskjutning från artilleriställningarna vid väderkvarnarna på Galgberget hindrats i sin framryckning, och trupperna dragit sig in i skydd mot vänster, där mjölnarhuset i en brant sluttning gav visst skydd mot kanonbeskjutningen. Det svenska artilleriet från centern flyttades samtidigt fram och ställdes i luckan mellan gröna och blå brigaderna för att försöka uppehålla det kejserliga artilleriet.[9]

På den högra flygeln kunde de svenska trupperna, som inte hindrades av annat än musköteld, rycka över Floßgraben och mot de kejserliga. Finnarna under Stålhandske, som stod längst till höger kom först över, därefter de övriga skvadronerna, sist smålänningarna. Utan att invänta förstärkningar ryckte de finska ryttarna fram och attackerade det kroatiska kavalleriet på denna kanten. De av Isolani kommenderade kroaterna drog sig genast tillbaka. Istället kom det att dra sig bort från slagfältet, via en lång omväg bakom Schkölzingerskogen ta sig till Meuchen, för att där framåt kvällen anfalla den svenska trossen. Infanteriet som skulle ge dem understöd tvingades dra sig tillbaka. Bakom de vikande linjerna mötte nu dock andra träffen, med de kejserliga kyrassiärerna. Nu fick dock kungen rapport om faran som hotade på fotfolkets högra flank, och drog sig över till sin vänstra flank, där smålänningarna nu började ta sig över diket. Deras befälhavare, Fredrik Stenbock hade dock träffats i foten av en muskötkula.[9]

Kungen kommenderade nu smålänningarna att följa honom i ett anfall. De kom att sammanstöta med de av Johann von Götzen kommenderade kyrassiärerna. I samma ögonblick började åter dimman att sänka sig, samtidigt som en kejserlig musketerare sköt kungen i armen. Kungen gav Frans Albrekt av Sachsen-Lauenberg order om att försöka föra honom i säkerhet ur striden, men de var nu kringrända av fientliga kyrassiärer (för fortsättning, se Kungens död nedan).[10]

De svenska kavalleriet tvingades nu tillbaka över landsvägen in mot staden. Även på de övriga flankerna tvingades svenskarna tillbaka. Bernhard av Sachsen-Weimar hade trängt över landsvägen och infanteriet hade bemäktigat sig dikena och intagit mjölnarhusen, då de anfölls av det kejserliga rytteriet med sådan häftighet att de tvingades dra sig tillbaka.[11]

Efter kungens död beslutade sig Bernhard av Sachsen-Weimar, som övertog befälet, att fortsätta striden. Han lät de kavalleriregementen som stod kvar, sedan två av dem framskjutits på Merseburgvägen, dra sig något åt höger mot fotfolket, samtidigt som han gav order åt andra träffens rytteri att sluta luckan till vänster om första träffen. För det svenska kavalleriet överlät Bernhard nu befälet till Stålhandske. Därefter gick man på nytt till anfall klockan 2 på eftermiddagen. Denna gång lyckas anfallet bättre. Nils Brahe för sina brigader över landsvägen, och återerövrar batterierna där. Berhard av Sachsen-Weimar rycker fram mot det stora batteriet vid väderkvarnarna och erövrar detta, och vänder kanonerna mot de kejserliga. Även Stålhandske lyckas tränga tillbaka fienden. I samband med en explosion bland krutvagnarna i trossen utbryter panik bland de kejserliga trupperna. Klockan 3 anländer dock plötsligt Pappenheim med fyra kavalleriregementen. Han sätts omedelbart in mot svenskarnas högra flygel. Pappenheim själv såras svårt i striderna med det svenska kavalleriet (han avlider nästa dag), men Wallensteins och Piccolominis trupper sätts även dessa in på flygeln, och de svenska kavalleriet tvingas på flykten med svåra förluster. Nils Brahe själv träffades med en kula i vänstra knäet. Även Blå brigaden ansattes hårt. Överste Winckel sårades i handen och armen, och hans överstelöjtnant Casper Wolf stupade.[12]

Karta över slaget.

På västra flygeln förblev dock allt oförändrat. Holck, som förde befälet över kavalleriet här, försökte förgäves slå tillbaka de svenska trupperna. Nu sattes den svenska centerns andra träff, som huvudsakligen förblivit oskadd, in i striden. På nytt kunde svenska trupperna rycka fram över landsvägen mot de kejserliga. Dessa försvarade sig hårdnackat, men drevs tillbaka. Ny dimma förhindrade åter sikten över slagfältet, och efterhand mörknade det även. Wallenstein drog sig tillbaka norrut, men då han märkte att svenskarna inte följde efter, stannade han och försökte i mörkret samla sina trupper. Sedan sex regementen av Pappenheims fotfolk anlänt till slagfältet, höll man krigsråd om stridens återupptagande. Men Wallenstein ville inte riskera att få sin armé fullständigt utplånad, och fortsatte efter ett par timmars vila sitt återtåg mot Leipzig.[13]

Kungens död[redigera | redigera wikitext]

Gustav II Adolfs älghudskyller från dödstillfället vid Lützen bär flera spår av hans skador.
Minnesmärke för Gustav II Adolf i Lützen, se Schwedenstein.

Kung Gustav II Adolfs agerande under de fältslag han deltog i kännetecknas av snabba taktiska beslut, vilka ofta innebar stora risker för honom personligen. Vid Lützen styrdes hans ödesdigra handlande just av ett sådant beslut. Han insåg att segern var inom räckhåll om den svenska centern kunde förmås att fortsätta sitt tillfälligt avstannade anfall då Pappenheims styrkor flydde i oordning. Han visste också att hans eget uppdykande i främsta linjen var den gnista som kunde få anfallet att åter ta fart.

Kungen hade just, tillsammans med några tyskfödda officerare i svensk tjänst, nått fram till den svenska centern då de stötte ihop med Götz kyrassiärer och kejserliga officeren Moritz von Falkenberg träffade honom med ett skott genom lungan. Gustav II Adolf träffades av en kula som krossade hans vänstra arm ovanför armbågen. Nästan samtidigt träffades hästen av ett skott i halsen som gjorde den svår att tygla. I dimman och röken från den brinnande staden Lützen kom kungen allt längre in bland fienden. Han träffades av ett skott i ryggen och ett stick i bröstet och föll av sin häst. Liggande på marken fick han slutligen att dödande skott i tinningen.[14]

Frans Albrekt av Sachsen-Lauenberg och de andra officerarna valde i detta läge att försöka fly undan den stora övermakten. Gustav II Adolf föll av Streiff, släpades med en bit och blev sedan liggande. Han fick flera värjstick, plundrades (bevittnat av Ottavio Piccolomini som fick hans kyller), och sköts till slut genom tinningen. Agerandet tyder på att de som dödade kungen antingen inte hade en aning om vem han var eller också var läget så kaotiskt och händelseförloppet så snabbt att ingen hann tänka någon vettig tanke överhuvudtaget. Antagandet att de kejserliga medvetet skulle ha undvikit att försöka tillfångata den svenske kungen levande faller på sin egen orimlighet[förtydliga].

Den döde kungen plundrades på kläder och guldsmycken och lämnades kvar på slagfältet klädd i bara ett antal skjortor och långa strumpor. Jackan, kyllret, togs som en trofé till kejsaren i Wien. 1920 kom det tillbaka till Sverige som en gåva och visas nu i Livrustkammaren. Kungens häst, Streiff togs med i processionen efter kungens död, men dog eller avlivades när man nått Wolgast. Huden togs om hand och skickades till Sverige, där det monterades på en trästomme. Streiff visades redan under 1600-talet i rustkammaren som ett monument över Gustav II Adolf. Idag visas Streiff tillsammans med flera andra föremål kopplade till Slaget vid Lützen i Livrustkammaren i Stockholm. [15]

Efterverkningar[redigera | redigera wikitext]

Kungens död innebar en stor politisk försvagning för Sverige, trots att de svenska trupperna tveklöst vann själva fältslaget. Wien och kejsaren var tryggad, de båda lägren var jämna. Nästa gång de möttes, i slaget vid Nördlingen 1634, förlorade svenskarna, vilket definitivt markerade slutet på den svenskdominerade fasen av kriget. Budet om kungens död nådde inte Sverige och rådet förrän efter mer än en månad. Begravningen av kungen skulle komma att dröja längre än så. Först i juni 1634 begravdes kungen. Ceremonin skulle planeras i detalj och den döde kungen föras hem till Sverige.[16]

Andra slag vid samma plats[redigera | redigera wikitext]

Processioner i Wolgast och Nyköping[redigera | redigera wikitext]

Efter det ödesdigra slaget vid Lützen fördes den döde Gustavus Adolphus först till Meuchen för att rengöras och sedan till Weissenfels för balsamering. Inälvorna lades i ett skrin, som i all hemlighet begravdes av livbarberaren, men hjärtat begravdes för sig i Weissenfels. Det var en för svensk tradition helt unik handling att förvara kungens hjärta separat från kroppen. I Frankrike, Tyskland och England fanns dock separata begravningar av hjärtan. I både Westminster Abbey i London och Kapucinerkryptan i Wien finns finns särskilda rum för dessa hjärtan. När änkedrottning Marie Eleonora nåddes av dödsbudet gav hon order om att hjärtat skulle hämtas och därefter förvarande hon det hos sig i en guldask, fram till begravningen 1634. Detta har legat till grund för den svartmålning av drottningen som skett av eftervärlden. Ur ett europeiskt perspektiv var det dock inte ovanligt att förvara hjärtat separat.[17]

Den balsamerade kroppen kläddes i en vacker guld- och silvervävd dräkt och fördes i högtidligt sorgetåg till hamnstaden Wolgast. Där förvarades det kungliga liket sedan under flera månader. Först på sommaren 1633 var det dags för färden mot Sverige. Då förde en sorgeprocession den döde kungen ner till vattnet. Processionen bestod av personer från Sverige och de närliggande områdena. Fanor från alla grevskap och furstendömen, blodsfanan och huvudbaneret framfördes och som symboler för den döde fanns kyrisset (rustningen), svärdet och livhästen. Änkan, Maria Eleonora, deltog i vagn, men Gustavus Adolphus unga dotter Kristina var inte med. Processionen slutade vid en nybyggd brygga, där skeppet Stora Nyckeln låg och väntade på att föra den döde över havet till den svenska staden Nyköping.

När skeppet med den döde kungens kropp anlände till Nyköping ryktades det om flera hemska järtecken. En skomakarhustru från Jönköping sades ha fött ett missfoster och i Värnamo hade en kalv med två huvuden fötts. Det kungliga liket förvarades i Nyköping fram till begravningen sommaren därpå. Nästan ett år efter avresan från Wolgast var det dags för den sista färden mot Stockholm. Vid en ceremoni på Nyköpings slott höll kungens gamle lärare Johan Skytte ett lovtal och biskop Johannes Rudbeckius läste en predikan tillägnad dottern Kristina.[18]

I processionen mot Stockholm fördes åtta krigstroféer från Lützen och flera Leipzigska troféfanor som markerade Sveriges status som stormakt. Fem svartklädda riksämbetsmän bar regalierna, men riksrådet Axel Oxenstierna deltog inte. Riksämbetsmännen gick framför det kungliga liket som låg på en bår smyckad med svart tyg. Alldeles bakom likbåren kom kungens svåger pfalzgreve Johan Kasimir, med sina söner Karl Gustav och Adolf Johan. Denna gång deltog både den sörjande änkedrottningen Maria Eleonora och den sju-åriga dottern Kristina. Den sorgesamma processionen drog landsvägen fram genom riket mot huvudstaden.[19]

Gustav II Adolfs begravning[redigera | redigera wikitext]

Gatorna i Stockholm hade gjorts i ordning inför begravningen. Stadens borgare hade uppmanats att vitlimma husen längs hela processionsvägen och troféerna från Lützen och Leipzig hade ställts upp. På begravningsdagen den 22 juni samlades processionsdeltagarna utanför Stockholm. Den döde togs av sin vagn och bars in i staden till Riddarholmskyrkan. Biskopar och präster tog emot i utkanten av huvudstaden och hela vägen från tullporten fram till kyrkan kastades pengar till folket. Regalierna bars av några utvalda rådsherrar och direkt efter dem följde det kungliga liket under en himmel av tyg. När processionen nådde fram till kyrkan placerades blodsfanan över ingången till graven och likbåren med Gustavus Adolphus ställdes längst fram i koret. En ståtlig ceremoni hölls av Linköpings biskop Johannes Botvidi, med en predikan tillägnad änkedrottning Maria Eleonora. Johannes Botvidi läste likpredikan om kungens livsverk, förtjänster och dygder. Under ceremonien framfördes också en specialkomponerad åttastämmig sorgemusik av organisten Andreas Dubenius. När ceremonin var över placerades den döde kungen på sin plats i graven. Ceremonins avslut kungjordes genom en två timmar lång kanonad över staden.[20] [21] [22] I rikssalen på Stockholms slott (Tre kronor) hölls sedan ett ståtligt gravöl där de inbjudna gäster kunde ta del av såväl riktiga rätter som ett antal skåderätter med olika emblem och tänkespråk som alluderade på den döde kungen och hans heroiska dygder. Inga utländska furstar hade bjudits, eftersom rådet hade ansett att Sveriges armod inte skulle visas upp.

Minnen över Gustav II Adolf[redigera | redigera wikitext]

Efter begravningen fanns kungens begravningsfanor kvar i Riddarholmskyrkan ända fram till 1742. Den sarkofag som finns i det Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan idag beställdes av Gustav III och fick vid 200-årsminnet av kungens död inskriptionen GUSTAVUS ADOLPHUS MAGNUS - Gustav Adolf den store. I Livrustkammaren i Stockholms slott finns en rad minnesföremål över Gustav II Adolf och Slaget vid Lützen. Dessa föremål togs metvetet om hand för att bevaras som ett äreminne över den döde. I ett riksrådsprotokoll från 1633 fastställs att en kosta ska göras för att förvara det lakan som använts vid kungens balsamering. Änkedrottningen Maria Eleonora hade tagit hand om Gustav II Adolfs "dödekläder" och förvarande dem hos sig i Nyköping. Efter hennes död lämnades dem till den Kungliga klädkammaren som senare införlivades med Livrustkammaren. Redan tidigare hade kungens häst Streiff tagits om hand, liksom hans sadel, pistoler och värja. Älghudskyllret som kungen burit skänktes till Sverige 1920 och visas nu tillsammans med övriga minnesföremål i Livrustkammaren. [23]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Trettioåriga kriget: Svenska skedet 1630-1635”. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Arkiverad från originalet. http://web.archive.org/web/20080204224024/http://www.smb.nu/svenskakrig/1618_3.asp. 
  2. ^ [a b c d e f] Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 652-669
  3. ^ [a b] Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 670
  4. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 670-71
  5. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 678-79
  6. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 676-682
  7. ^ Grönhammar, Ann; Nestor Sofia (2013, 2 uppl). Livrustkammaren. Kunglig historia i slottets källarvalv. Livrustkammaren. ISBN 91 87594 28 5 
  8. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 681-82
  9. ^ [a b] Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 682-83
  10. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 684
  11. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 687
  12. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 687-91
  13. ^ Berättelser ur Swenska historien, C. Georg Starbäck. del 11, s 692-94
  14. ^ Grönhammar, Ann; Nestor Sofia (2013, 2 uppl). Livrustkammaren. Kunglig historia i slottets källarvalv. Livrustkammaren. ISBN 91 87594 28 5 
  15. ^ Grönhammar, Ann; Nestor Sofia (2013, 2 uppl). Livrustkammaren. Kunglig historia i slottets källarvalv. Livrustkammaren. ISBN 91 87594 28 5 
  16. ^ Grundberg, Malin (2005). Stormaktens ceremonier. Historiska media. ISBN 91-85377-07-4 
  17. ^ Rangström, Lena (2015). Dödens teater. Atlantis. ISBN 978-91-7353-785-8 
  18. ^ Grundberg, Malin (2005). Stormaktens ceremonier. Historiska media. ISBN 91-85377-07-4 
  19. ^ Grundberg, Malin (2005). Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier. Nordic Academic Press. ISBN 91-89116-73-9 
  20. ^ Grundberg, Malin (2005). Stormaktens ceremonier. Historiska media. ISBN 91-85377-07-4 
  21. ^ Grundberg, Malin (2005). Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier. Nordic Academic Press. ISBN 91-89116-73-9 
  22. ^ Rangström, Lena (2015). Dödens teater. Atlantis. ISBN 978-91-7353-785-8 
  23. ^ Rangström, Lena (2015). Dödens teater. Atlantis. ISBN 978-91-7353-785-8 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Beskrivningen av slaget bygger huvudsakligen på krigshistorisk standardlitteratur samt förre riksarkivarien Sven Lundkvists artikel "Gustav II Adolf som fältherre" i Gustav II Adolf - 350 år efter Lützen utg av Livrustkammaren, Stockholm 1982.