Westfaliska freden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Amsterdams stadsvakt firar freden
av Bartholomeus van der Helst, 1648

Westfaliska freden kallas den fred som slöts den 14 oktober (24 okt. n.st.) 1648 och avslutade det trettioåriga kriget. Namnet kommer från det faktum att fredsunderhandlingarna fördes i städerna Osnabrück och Münster, vilka vid denna tid båda hörde till Westfaliska kretsen av tysk-romerska riket.

Underhandlingarna[redigera | redigera wikitext]

Efter långvariga preliminära förhandlingar hade det bestämts, att fredskongressen skulle ta sin början i Osnabrück och Münster den 11 (21) juli 1643. Detta beslut blev dock inte verkställt. Först i mars 1644 ankom de franska sändebuden till Münster, och den 27 mars samma år höll den svenske ambassadören, friherre Johan Oxenstierna, sitt högtidliga intåg i Osnabrück. En mängd obetydliga tvister bidrog dock till att ännu ett år förhala fredsverket. Lennart Torstensons seger i slaget vid Jankov 1645 gav äntligen större fart åt underhandlingarna. Sändebuden från de olika tyska ständerna samt från Venedig och Spanien ankom; och slutligen i november 1645 anlände kejserlige ministern greve Maximilian von Trauttmansdorff, då underhandlingarna på allvar började, i Osnabrück mellan kejsaren å den ena samt de evangeliska ständerna och Sverige på den andra sidan, i Münster mellan tysk-romerska riket och Frankrike.

I territorialfrågor, där det huvudsakligen gällde ersättningsanspråk av riket, höll Sverige och Frankrike samman och understödde varandras fordringar, men i de religiös-kyrkliga tvistefrågorna tog Sverige alltid parti för de tyska protestanterna, vilka hade Sverige att tacka för många för dem lyckliga bestämmelser, under det att Frankrike mera gynnade de katolska riksständernas, i synnerhet Bayerns, yrkanden. Kejsaren stod så gott som utan anhängare. Liksom han i de religiösa frågorna under Sveriges tryck måste göra alla de eftergifter, som han i det långa kriget sökt undvika, så måste han även i rikets politiska angelägenheter lämna ifrån sig nästan alla de befogenheter, som han dittills ägt. Freden undertecknades i Osnabrück och Münster lördagen den 14 (24) oktober 1648.

Med detta blev Sverige och Frankrike garanter för freden, vilket innebar att om det blev krig någonstans i Europa skulle de båda länderna marschera dit med sina arméer och få ett slut på kriget. Sverige fick en liten peng av Frankrike för att Sverige skulle ha tillräckligt mycket pengar för att kunna flytta sin armé runt i Europa, men de pengar Sverige fick räckte inte.

Deltagande diplomater[redigera | redigera wikitext]

Fredsdelegaterna i Münster, målning av Gerard Terborch från 1648.

De förnämsta diplomaterna i den stora fredskongressen var följande. Sverige representerades av friherre, under kongressens lopp greve Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius, vilka sinsemellan var personliga ovänner och därigenom ibland skadade de svenska intressena. Till svenska legationen hörde också residenten i Münster Schering Rosenhane och legationssekreteraren Mattias Biörenklou. Frankrikes ombud var grevarna Claude de Mesmes d'Avaux och A. de Servien, även de personliga fiender, varför den franska regeringen som principalgesant förordnade Henri d'Orléans, hertig av Longueville, vilken dock helt och hållet leddes av d'Avaux.

Kejsarens främsta ombud var greve Maximilian von Trauttmansdorff. Honom närmast i rang var Ludvig av Nassau och Joh. Max. von Lamberg, men i inflytande stod näst honom doktor Isak Volmar. Av de tyska ständernas ombud kan nämnas Bayerns friherre von Haslang och doktor J. A. Krebs, Brandenburgs Johannes von Sayn und Wittgenstein, Sachsens hovråden Pistorius och Leuber, Lüneburgs doktor Jakob Lampadius.

Fredsmäklare var påvlige legaten Fabio Chigi (sedan påve under namnet Alexander VII) och venezianen Alvise Contarini. Spanien och Nederländerna var representerade endast i Münster, det förra landet genom greve Guzman de Penaranda, det senare genom Adrian Pauw och Jan van Knuyt. Även Schweiz, Toscana, Mantua, Savojen, Portugal, Polen och Siebenbürgen (de båda senare länderna dock blott tidtals) hade ombud vid kongressen. Av Europas mera betydande makter saknades sålunda - utom Ryssland och Osmanska riket - endast England och Danmark.

Fredsbestämmelser[redigera | redigera wikitext]

Kongressen var Europas första allmänna fredskongress. De viktigaste punkterna i freden var

  1. Religiösa bestämmelser: full likställighet (æqualitas exacta mutuaque) för båda religionernas riksständer, i överensstämmelse varmed Augsburgska religionsfreden av 1555 bekräftades och utsträcktes att gälla även för de reformerta ständerna. Med hänsyn till de andliga godsen bestämdes efter långa strider 1 januari 1624 som normaldag, så att de områden, som då var katolska, skulle förbli det, de åter, som då var sekulariserade, skulle fortfara att så vara. I de enskilda länderna skulle invånare av annan religion än statens få rätt till samvetsfrihet, husandakt och utvandring.
  2. Statsrättsliga bestämmelser. En ständig riksdag skulle inrättas, i Regensburg, där de katolska och protestantiska ständerna skulle vara alldeles likställda. Den skulle utöva hela lagstiftnings- och beskattningsrätten; men då därvid enstämmighet skulle fordras emellan de tre kurierna och meningsstrider emellan de olika religionsgrupperna i var kuria inte skulle avgöras genom röstpluralitet, utan genom uppgörelse i godo, så innebar denna bestämmelse, att de sista spåren av en tysk centralstyrelse då utplånades. Dessutom fick de olika riksständerna full "landshöghet" i inre angelägenheter samt rätt att ingå förbund med varandra och med utländska makter, dock inte mot kejsaren.
  3. Territoriella bestämmelser. Sverige fick hela Vorpommern med öarna Rügen och Usedom, av Hinterpommern Stettin, Garz, Damm, Gollnow och ön Wollin jämte mellanliggande vatten samt en sträcka av östra Oderstranden, som skulle bestämmas genom underhandlingar mellan Sverige och Brandenburg, varjämte, om den brandenburgska manslinjen utslocknade, Sverige skulle erhålla även hela det övriga Hinterpommern med Kammin. Vidare erhöll det staden Wismar med fästet Valfisken samt amten Poel och Neukloster, ärkebiskopsstiftet Bremen (men inte staden Bremen) och biskopsstiftet Verden (se Bremen-Verden) samt amten Wildeshausen och Thedinghausen. För dessa områden erhöll det säte och stämma som riksstånd på riks- och kretsdagar samt skulle omväxlande med Brandenburg äga direktorium i Nedersachsiska kretsen. Slutligen erhöll det 5 miljoner riksdaler för att betala sina trupper samt några andra penningsummor. Frankrike fick full besittningsrätt till stiften Metz, Toul och Verdun, som det faktiskt ägt sedan 1552, samt alla österrikiska besittningar i Elsass, nämligen Sundgau, Övre och Nedre Elsass, Breisach och de 10 riksstäderna i detta land. Brandenburg erhöll återstoden av Hinterpommern och stiften Halberstadt, Minden, Kammin och Magdeburg (från 1680). Mecklenburg fick stiften Schwerin och Ratzeburg. Bayern fick behålla Övre Pfalz och kurfurstevärdigheten, men Nedre Pfalz skulle återlämnas till Fredrik V:s son, för vars räkning en ny åttonde kurvärdighet inrättades. Även Hessen-Kassel och Braunschweig-Lüneburg fick några små områden. Schweiz och Nederländerna skildes fullständigt från tysk-romerska riket. Alla furstar för övrigt, som under kriget förlorat sina länder, skulle återfå dem.

Efter freden förhandlades i Nürnberg från september 1649 till juni 1650 om fredsbestämmelsernas verkställande, varefter den definitiva exekutionsrecessen utfärdades. Sveriges ombud i Nürnberg var pfalzgreven Karl Gustaf.

Europa efter freden i Westfallen

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ericson Wolke, Lars (1998). ”Krig och fred: Westfaliska freden 1648 gjorde slut på trettio års krig i Europa”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) 1998:4,: sid. 8-12 : färgill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822.  Libris 2525478
  • Haldén Peter, red (2009). 1648: den westfaliska freden : arv, kontext och konsekvenser. Lund: Nordic Academic Press. Libris 11614555. ISBN 978-91-85509-28-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]