Stridsklubba

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Diverse stridsklubba.
Herkules beväpnad med klubba.
Assyriskt klubbhuvud med inskriptioner.

Stridsklubban är ett slagvapen och kastvapen[1] som i sin enklaste form är en träpåk, men även kan vara tillverkad i andra material och försedd med klubbhuvud eller urholkad och fylld med till exempel bly. Stridsklubbor har ett huvud som är tyngre än änden man håller i för att öka kraften i slagen. Klubbor med huvud av sten är troligtvis de äldsta vapnen tillverkade för att enbart användas i strid.[2]

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Till att börja med bestod den endast av en påk som var tjockare i ena änden, en så kallad baculus.[3] Eftersom en sådan klubba är effektiv har den sedan mycket långt bak i tiden använts i alla bondekrig och folkuppbåd och ännu under första världskrigets skyttegravsstrider var sådana i bruk. I stilla havets övärld finns en extra rik kultur av skurna träklubbor.[1]

Klubbor av horn finns bevarade från paleolitikum. De första vapnen som tillverkades med huvudsyftet att användas i strid var klubbor med stenhuvud som daterats till kalkolitikum och tidig bronsålder. I mellanöstern användes klubbor med huvud av bland annat kalksten och porfyr kring 3500 f.Kr.[1] Det var tekniskt svårt att fästa stenar ordentligt vid träskaft, vilket gjorde att de tidiga stridsklubborna med stenhuvud blev högstatusvapen. Kring mitten av 3000-talet f.Kr. började koppar användas till klubbhuvud, först i Mesopotamien, sedan i Syrien, Egypten och Palestina.

Europeiska stridsklubbor[redigera | redigera wikitext]

Hjälmkrossare[redigera | redigera wikitext]

För att göra vapnet effektivare försåg man klubban med ett slaghuvud eller en slagkula i ena änden av ett skaft, först av sten, sedan av metall. På Bayeuxtapeten finns sådana stridsklubbor avbildade. Även prelater deltog ofta i strider under den äldre medeltiden och var då utrustade med stridsklubbor eftersom de inte fick utgjuta blod. När ärkebiskopen av Köln deltog i strider 1172 och 1189 var han beväpnad med stridsklubba. Riddare och andra ryttare använde ofta under 1300-talet kortskaftade ryttarklubbor som kallades hjälmkrossare. De kunde antingen vara släta, knöliga eller besatta med taggar.

Ny typ av hjälmkrossare[redigera | redigera wikitext]

En ny typ av hjälmkrossare utvecklades när plåtrustningarna alltmer började användas. Radialt från klubbhuvudet fästes 6 till 8 mer eller mindre skarpa slagblad rakt ut. Vapnets hela längd var mellan 40 och 65 centimeter och vikten varierade mellan 0,75 och 1,6 kilogram. I Sverige benämndes sådana klubbor köritsklubbor (med körits menades helrustning lik den som riddarna bar). Denna typ av stridsklubba användes ända fram till 1500-talets mitt. Därefter användes den som befälstecken (fältherrestav) till långt in på 1600-talet. I svenska 1600-talshandlingar kallades vapnet även putschan; ordet kommer troligen från något östeuropeiskt språk eftersom hjälmkrossaren ursprungligen fördes in till Europa från Orienten. Denna typ av klubba kom ganska tidigt till Sverige. Johan III brukade bära en ungersk järnklubba och Karl IX ägde en putschan av silver. Den senare användes som en slags ordförandeklubba av Gustav III och Gustav IV Adolf vid riksdagarna.

Goedendag[redigera | redigera wikitext]

Den flamländska goedendag är en kombination av klubba och spjut, som användes bland annat under Brugse Metten (18 maj 1302). Den är ca 1½ meter lång, med ett (överdimensionerat) fäste i järn. Järnfästet användes som klubbhuvud, medan spetsen kunde användas för att stoppa hästar. Guillaume Guiart är den som bäst beskrivit hur dessa användes i strid. Själva namnet betyder antingen 'god dag' (vilket kan användas som schibbolet) eller 'bra kniv'.

Spikklubba, även kallad morgonstjärna[redigera | redigera wikitext]

Spikklubban/morgonstjärnan tillhör den medeltida vapenkategorin krossvapen. Den har ett skaft av trä eller metall och ofta är slaghuvudet skapat av ett metallklot med spetsar och vanligt förekommande är en längre stötspets i mitten på överdelen av klotet. Slaghuvudet kunde även vara av svarvat hårt trä med en cirka 25 cm lång sylliknande stötspets upptill. På en järnring runt slaghuvudet på dess största omkrets var 6 till 8 taggar fastgjorda och ytterligare 8 stycken järntaggar var inslagna i träet. Spikklubban användes till en början precis som många andra krossvapen främst av riddare mot andra riddare då dessa var skyddade av svårgenomträngliga metallrustningar. Den användes senare av både infanteri och rytteri. De ridandes spikklubbor kännetecknas av ett kortare skaft än de som fotfolket hade. Fotfolkets långa klubbor med skaft upp till mer än 2 meter långa brukades till långt fram i tiden vid fästningars försvar samt användes ombord på örlogsfartyg och av bondeuppbåd.

Morgonstjärnan eller spikklubban var i Sverige symbolen för bondehärar och folkuppror. Under 1500- och 1600-talet berättade allmogen historier om klubbehärar, dvs bondehärar med spikklubbor som reste sig mot överhögheten. Reella exempel är klubbekriget i den finländska landsändan i slutet av 1500-talet och morgonstjärneupproret i Närke 1653.

Olaus Magnus.
Diverse vapen.

Spikklubbor brukades ännu i samband med Stora Daldansen 1743 och brukades som brandvaktsvapen in på 1800-talet.[4]

Stridsgissel och stridsslaga[redigera | redigera wikitext]

Stridsgisslet är en variant av spikklubban men har en järnkedja, normalt cirka 30 centimeter lång, mellan skaft och slagkula. Stridsgissel med en eller flera taggbesatta slagkulor förekom. Stridsgisslets fördel är att det inte ger brukaren någon rekyl när det träffar sitt mål vilket spikklubban gör. En annan fördel är att det kan användas mot motståndare som skyddar sig med sköld eftersom det når runt sköldkanten. Skaftlängden kunde variera och de långa skaften kunde vara upp till 2,5 meter medan det kortskaftade stridsgisslet var cirka 20–30 centimeter långt. Även kedjans längd kunde variera.

Stridsslagan är en modifikation av slagan som användes av bönderna vid tröskning för att skilja agnarna från kornet och är liksom stridsgisslet en tvådelad klubba. Den består av ett skaft sammanlänkat genom en eller ett par järnlänkar med ett rätt långt slaghuvud av järn eller trä och i de flesta fall besatt med järntaggar. Stridsslagan användes mest av fotfolk och var mycket effektiv mot ryttare med rustning.

Både stridsgissel och stridsslaga tycks ha använts i Sverige; Olaus Magnus har en bild av sådana i sin historia om de nordiska folken.

Namnförväxling[redigera | redigera wikitext]

Man är av olika mening om namn för stridsslagan/stridsgisslet. "Morgonstjärna" och till och med "spikklubba" används omväxlande fastän dessa namn används för att beskriva andra typer av vapen som är mycket olika i handhavande och utförande än de tvådelade klubborna. Namnförväxlingen kan dock förklaras med att slaghuvudet/slagkulan hos stridsslaga/stridsgissel och morgonstjärna är ungefär lika konstruerade.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • J.Alm, Blanka vapen och skyddsvapen (1932)
  1. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, på internet, besökt 21 april 2011, uppslagsord: stridsklubba
  2. ^ Encyclopædia Britannica, på internet, 22 april 2011, uppslagsord: military technology
  3. ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 22 april 2011, uppslagsord: baculus
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 139 

Se även[redigera | redigera wikitext]